I want you for US Army

På bloggen Det progressiva USA läser jag ett inlägg om USA-arméns värvningsmetoder. Läs Lennart Franzells mycket intressanta funderingar - och kolla gärna oftare på hans spännande blogg.

Lennarts berättelse väcker gamla minnen hos mig. År 1989 såg jag faktiskt ett sådant rekryteringskontor inifrån en gång - och blev nästan värvad. Mitt liv hade kanske sett annorlunda ut i dag om värvningsprocessen hade fullbordats.

Jag bodde då tillsammans med en kompis från Berlin på ett sunkigt hotell i området, inte långt ifrån Lower East Side dvs då ett av Manhattans fattigaste områden. (Under tiden har Lower East Side och The Bowery förvandlats till ytterligare ett hippt område för den välbärgade kulturradikala New Yorkvänstern som älskar att kolonialisera gamla underklasskvarter). Vi hade förhoppningar om att klara oss i stan i flera månader på vår magra resekassa och svartjobb inom krogbranschen.

Unden en tid gick vi så dagligen förbi det där kontoret, som låg på väg till närmaste spritaffären och till en billig "Deli Store" med hyfsat salladbar. Rekryteringskontoret var inhyst i en nedgången och lagerlokalliknande byggnad i en av dessa sidogator på Manhattan som befolkas av uteliggare som sover mellan berg av svarta sopsäckar som slängs på trottoaren av restaurang- och småbutiksägarna och diverse förbipasserande. Varje gång vi traskade förbi rekryteringskontoret blev vi mer nyfikna på hur det gick till att bli värvad till USA:s väpnade styrkor.

Vi gick alltså någon gång in, tittade oss blygt omkring en stund och ville gå ut igen, när en rätt så trevlig medelålders kom fram och undrade om han kunde hjälpa oss. Han presenterade sig snabbt som Jack, frågade direkt efter våra förnamn och började småprata om allt möjligt med oss. Vi berättade lite förläget att vi bodde runt hörnet, och han kontrade med att artigt fråga vad vi sysslade med, hade för planer i livet etc.

Vi vågade aldrig berätta att vi var turister från Tyskland, utan mumlade nåt om att vi hade planer på att resa lunt lite efter plugget, kanske jobba lite för att finansiera det hela osv.

- Jaha. Mhh. Intressant. det var hans kommentarer till det hela. Jag hade knappt hunnit mumla något om att vi bara var lite nyfikna av att få veta hur det gick till att ta värvning här när han berättade entusiastiskt vilka bra jobb det fanns i armén för folk som var sugna på att se världen, träffa folk, göra nåt vettigt, få en bra utbildning etc bla bla. Och det var bra betalt också. Vi blev mer eller mindre knuffade till en monter med bilder på glada militärer i uniform och civil. Och sen skulle det bli filmvisning.

I dag ångrar jag mig lite grann att jag då inte hade mage att låta Jack köra hela rekryteringsrutinen. Kanske hade han fått mig att skriva under en värvningsblankett eller så. Men mespropp som man var som 19-åring, så tackade vi hastigt för oss, avslöjade halvt panikslagna att vi bara var nyfikna utlänningar och stack så fort som möjligt därifrån.

Men en vecka senare gick jag i alla fall med i Demokratiska partiet för att kunna lägga min röst på David Dinkins i borgmästarvalets primary. Fast det är en helt annan historia, förstås.