Creeping thatcherism i Sverige, del 2

Som om jag inte hade anat det. Efter valnatten har förvandlingen till ett slags mes-England påbörjats. I dag stegar moderaternas finansexpert Anders Borg till finansdepartementet för att ta emot "information om statsbudgeten".

Och samtidigt påbörjas kampen om att rädda undan socialdemokratin från sina egna idétraditioner. Det gäller att eliminera fackets förödande inflytande över partiet och rensa ut tanken om att partiet skulle vara "vänster" på något sätt. Snart får vi alltså "Nya SAP" i Sverige.

I alla fall om Stig-Björn Ljunggren och andra svenska Tony Blair groupies får sin vilja genom. Bilden som ska illustrera den här textsnutten finns, f.ö., längre ner.

Ge dem vad de förtjänar

Förresten, och kanske som ett ps till senaste inlägget: Lars Ohly får (går)dagens ros för att visa hur man ska göra när man träffar en högerextremist.

Creeping thatcherism i Sverige

Systemskiftet i Sverige är alltså ett faktum. Jag har mardrömmar om Reinfeldt som statsminister, Olofsson som näringslivsminister, Hägglund som familjeminister och Leijonborg som utrikesminister, fruktar det värsta och det känns som om den svenska välfärdsstaten kommer snart att vara ett minne blott... Det luktar thatherism. Snart blir det soppkök i alla hörn och förtvivlade miner i landets allt mer eftersatta betongförorter... Sverige kommer att likna en engelsk koloni, med allt vad det innebär: större klasskillnader, utförsäljning av det gemensamt ägda, krossade fackföreningar, en konservativ familjepolitik och en elitistisk utbildningspolitik. Mera resurser åt de rika, mindre till de fattiga (som stigmatiseras).

Nog hoppas jag att det inte är helt så illa, men att lusläsa högerns valmanifest är inte någon vidare rolig läsning, inte.

Det känns i vilket fall som jävligt surt, eftersom det blev en väldigt jämn valrörelse. Och eftersom den här påtvingade "vi-mot-dom"-propagandan tillät inte något större utrymme för att föra fram vänsterpositioner i valrörelsen. Sossarna fick inte kritiseras, offensiva frågor inte framföras, det mesta kom att handla om förmågan/viljan att hålla ihop. Dålig startposition för ett vänsterparti som startade valrörelsen med ett dåligt rykte, en svartmålad partiordförande, en spretig valprofil och en jobbig intern strid inom ledningsleden bakom sig.

Nu är det dock dags att äntligen komma ihåg att det är från vänster som de nya idéerna bör komma. Dags att bli offensiv igen. Dags att äntligen diskutera möjligheterna att driva en strategisk reform- och omfördelningspolitik och att skapa allianser, som spränger ramarna för partipolitiken. Och för det nationella. Våga äntligen stå för det faktum att vänstern inte ska vara "som alla de andra", utan just en kraft som vill förändra den rådande ordningen - inte bevara eller förvalta den.

I Norrköping, där vi nog slipper ödet att bli styrda av en provinsiell högerallians som mest har marknadsfört sig på reaktionära byfånerier, gäller det att skapa utrymme för att demokratisera kommunpolitiken genom att bekämpa nassarnas frammarsch.

Sverigedemokraterna kommer att få två mandat i kommunfullmäktige här. Det är hemskt, men det är tydligt att de har tjänat på ett utbrett fokligt missnöje mot politikernas frasologi i tidningsdebatterna och i valrörelsen. Det hela gick ju liksom ut på att välja mellan pesten Reinfeldt och koleran Persson. Den som inte tyckte om någon av dessa herrar kunde, som vanligt, välja mellan att stanna hemma eller att lägga sin röst på något pyttelitet protestparti. Eller att reta "etablissemanget" genom att rösta på ett parti "som vågar tala sanning" om både det ena och det andra, något som de andra partierna ofta glömmer, därför att man hellre släter ut sina budskap än att tala klarspråk. Tur bara, att ännu inte är riktigt så starka här som i Skåne.

Nu lutar det åt att samtliga "demokratiska" partierna kommer att markera enhet genom att helt enkelt ta avstånd från "odemokratiska" SD. Vem vet, kanske så kommer gruppledarna för samtliga KF-partier - som bara för någon vecka sedan bekämpade varandra så ihärdigt och lidelsefullt - att formulera något slags antinazistmanifest. Ett snyggt spel för galeriorna, därför att det egentligen bara innebär att man struntar i problemet. Och det kommer nog just SD att profitera på. De är ändå ointresserade av att agera "ansvarsfullt" i KF, utan kommer att utnyttja sin presens där i propagandasyfte.

I stället tänker åtminstone jag att markera att somliga borgare faktiskt förgjuter krokodilstårar när de "tar avstånd" från sverigedemokraterna. Det är ju för fan tack vare speciellt folkpartiets högerpopulism som SD och andra rasistiska och islamofoba krafter har fått medvind. De högerextrema idéernas rötter ligger i den politiska mitten, och så fort rasisterna byter partifärg eller rensa ut några politiskt okorrekta, kortklippta medlemmar, så blir de ju mycket riktigt rumsrena. I alla fall när det gäller att bilda politiska majoriteter i vissa kommun- och landstingsfullmäktige. Och skulle man börja gräva på allvar efter affinitet för högerextrema åsikter hos de borgerliga partierna så skulle man nog kunna upptäcka en del intressanta saker.

Vad bör då göras? Jo, svaret är klassiskt: Satsa på agitation och propaganda (ej "upplysning"!) och agitera före vänsterns idéer ute i de stadsdelar där SD lyckats få mest röster. Här i Norrköping alltså i de forna s-fästena Ljura och Haga.

Och gör det, för bövelen, mellan valrörelserna. Helst jämt.

Allt annat är bara fotboll

"Fortuna Düsseldorf - Allt annat är bara fotboll".

Det är titeln på den lunta som jag sedan några dagar tillbaka läser på toan. En historik över 110 års klubbhistoria. En resa tillbaka till den tid då jag liksom inte brydde mig om nåt annat än just Fortuna Düsseldorf, alltså tiden mellan 1976 och 1984.

Så där på ett ungefär, innan jag gick med i Kommunistisk ungdom i alla fall, och började intressera mig för annat, rollspel och tjejer, typ. Den tid då jag funderade på att skaffa tatuering med klubbmärke på, donerade mina futtiga fickpengar åt klubben så att stjärnspelaren Klaus Allofs inte behövde säljas till dödsfienderna från Köln, satt i plugget och ristade klubbmärket i alla möjliga föremål av trä och plast.

Och det går upp för mig att det stämmer - att heja på just den här skitklubben är solklart något mer än att bara tycka om fotboll som idrott.

I förra veckan åkte jag till ett sketet litet fotbollstadion nånstans nära min hemstad Düsseldorf. En nergången ruin och byggarbetsplats, byggt i en dalgång och sålunda utsatt för stark blåst när man minst anar det. Där man till råga på allt inte ens fick dricka öl för att stå ut med den trista upplevelsen att frysandes få titta på en bedrövlig fotbollsmatch mellan två mediokra och något oengagerade lag i den tyska tredje serien. Men det gjorde jag. Tillsammans med knappt 12 000 andra galningar denna grå fredag kväll. Och långt fler än hälften hejade på bortalaget - och fick gå genom alla dessa känslor som jag minns så väl från andra Fortuna-matcher: irritation och ilska över torskade målchanser och felpassningar. sen lite glädje över en fin räddning eller en finfin kontring. för att sedan suckandes se hur chansen går till spillo på grund av något individuellt misstag eller av ren otur. Sen den där obeskrivliga glädjen över ett enstaka mål, följt av en lång period av tristess när laget försöker backa hem segern, ännu fler missade chanser och den där känslan av att det här kommer att gå snett. Vilket det gjorde: hemmalaget kvitterade i 93:e minuten. Inte att undra på att huliganerna börjar skjuta fyrverkeripjäser mot hemmalagets supporterklack...

Allt som vanligt med andra ord. Ytterligare en kväll med Fortuna Düsseldorf som skulle kunna ha gett en de första grå hårstrånen, och som är dålig för den emotionella balansen och förmodligen också för matsmältningen. Och på vägen hem vill man bara sparka sönder något, en bilspegel kanske, eller en soptunna. Runt omkring skyndar sig andra människor till pendeltågstationen, skällandes, gnällandes, irriterade eller bara uppgivna. Eller allt samtidigt. Fortuna-offer allihopa.

Men så ska det va. Annars vore det ju bara fotboll. Och så åker jag hemåt, mycket tillfreds över att kunna hata mitt favoritlag. Lidelsefullt. Från hjärtat. Den som har drabbats av ett fotbollslag kan livet inte längre svika. Känslovågorna räcker för hela veckan. Det är bara att se fram emot nästa matchdag. Under tiden finns det inte mycket som kan reta mig.



PS: Jag får precis reda på att MFF har förlorat skånederbyn på Olympia. Fy fan, vad jag hatar Malmö FF för detta! DS

Baskisk höst

Iñaki de Juana Chaos har den 7 augusti påbörjat en hungerstrejk för att protestera mot att han fortfarande frihetsberövas trots att han suttit av sitt 18 års långa fängelsestraff för två år sedan.

Redan i mars i år, när den väpnade separatistorganisationen ETA utlyste en vapenvila, påpekades det att den spanska regeringen var tvingad att förhandla med ETA och ETA:s politiska gren för att få en långsiktig fred. Nu ställs frågan om den baskiska konflikten äntligen skulle kunna få en politisk lösning på sin spets. Iñaki de Juana Chaos' hungerstrejk för nu återigen mycket infekterade frågor tillbaka på dagordningen, frågor som måste lösas innan en fredlig uppgörelse med de militanta baskiska nationalisterna kan bli aktuell.

Lite bakgrund finns på här.
Vidarebefordrar även detta upprop. Hörsamma den gärna.


ENGLISH / SPANISH

Dear friends,

This is a call to all groups and people in solidarity, to express their
protest to Spanish consulates and embassies and to send their messages to
the addresses of the following people, directly responsible for Iñaki de
Juana Chaos’ situation.

HELP SAVE IÑAKI'S LIFE!

José Luís Rodríguez Zapatero
Presidente del Gobierno Español
Palacio de la Moncloa,
Avda. Puerta de Hierro, s/n.
28071 Madrid
España
jlrzapatero@presidencia.gob.es
Fax: 0034 913900217

Carlos Divar Blanco
Presidente Audiencia Nacional
C/ García Gutiérrez, 1
28004 Madrid
España
Fax: 0034 913973381

Mercedes Gallizo Llamas
Directora General de Instituciones Penitenciarias
C/ Alcalá, 38-40
28014. Madrid
España
Fax: 91 335 40 52



Please let us know of any activities you do or messages you send, so that
we can transmit this to the support movement in the Basque Country.

Det går åt helvete för Persson

... och det bästa beviset är att han träffade Al Gore... Loser!

Bananakingdom Sverige

En konstig känsla. Jag sitter i mitt kala studentrum i Bochum och har precis lyckats få igång internetuppkopplingen. Snabbt får jag nys om det jag har missat under dessa 48 timmar: Sen jag åkt hemifrån har alltså folkpartiets dataintrångshärva blivit större och större. Ett synnerligen tacksamt ämne för sossarna så här under valrörelsens slutspurt. Undrar om de med flit suttit och häckat på avslöjandet tills nu.

Minns senast jag missade nyheterna från Sverige under en flytt till utlandet. Då var det i alla fall något stort, som jag även utan internettillgång fick reda på:

- Jag är ledsen för er skull, Herr Süssner, beklagar sorgen.
- ???
- Jo, jag menar utrikesministern...
- ??

Jo, jag hade missat mordet på Anna Lindh, därför att jag höll på att köra ner mitt flyttlass till Rostock. Sov därefter nästan i ett dygn, var helt slut. Och kände mig ännu mer drogad efter att husföreståndaren vid Rostocks universitet gästforskarhem hade beklagat sorgen...Det hela ledde sedan till ett samtal om Lindhs förträfflikhet, det hela vart något spöklikt, eftersom jag liksom aldrig tyckt att Anna Lindh var en särskild förträfflig utrikesminister. Men inte kan man väl säga det vid ett sånt tillfälle??

Men, förlåt Anna, struntsamma.

Nu missar jag alltså valrörelsensens slutspurt. På sätt och vis känns det skönt, den här valrörelsen håller ju för f-n redan på i snart två år. Alltsedan den där högeralliansen börjat formas är liksom allting valfläsk. Från höger till vänster. Och valfrågorna känns alltmer banala - inget utrymme för något annat än den där antingen-eller känslan. Antingen allianspesten eller Perssonkoleran.

Och så kan jag, förvånansvärt nog, också sakna valrörelsen därhemma i Norrköping. Alla dessa möten vid valstugan, där jag allt som oftast fått stå ensam. Det kan ju vara jobbigt när man samtidigt får bevittna hur sossarnas ombudsman plus somliga fackliga ombudsman (fy på Handels avd. 11!) jobbar åt sossarna på sin arbetstid.

Men å andra sidan får man cred av en del människor som befolkar Norrkopings centrum på vardagarna. Synd bara att alltför många av dem tvingas ströva runt där pga av brist på förvärvsarbete, annan sysselsättning och/eller bostad. Och man inser, att vårt samhälle faktiskt suger. Men jag hoppas ändå att ni slippa bli utsatta för borgarnas välfärdsslakt.

Får se hur det går. Nu får jag kila för att installera mig på puben och titta på EM-kvalet.