Lördag kväll i Nørrebro. En aningen bisarr upplevelse. Hundratals människor drar omkring, de flesta spankulerandes i smågrupper, med pilsnerflaskan i handen, i ganska avkopplad stämning. Alla dras långsamt, men säkert mot det område där Ungdomshusets utrymning provocerade hårda kravaller under de närmaste nätterna.
På lördag kvällen finns inte alltför många spår efter gatustriderna kvar. Några affärer på Nørrebrogade har satt upp plywoodskivor för att skydda sina rutor eller ersätta de fönsterrutorna som krossades natten innan. En bränd asfaltfläck på gatan avslöjer att något har brunnit här för inte så länge sen. Väggarna är överösta med BZ:atarnas klotter och demoupprop. Men det som syns allra tydligast är kravallpolisen. Området kring korsningen Bragesgade/Nørrebrogade kryllar av polisens piketbilar. I konvoyer av 3,4 bilar jagar de hela tiden upp och ner för gatan, långa rader med polisbilar blockerar korsningen och hindrar ett 200-tal personer från att ta sig närmare Ungdomshuset.
Stämningen är avväntande, det är mest polisen som står för kvällens show. De åker omkring i sina bilar, en helikopter kretsar över våra huvuden. De hockeyhjälmprydda indymedia-reportrar, de alldeles vanliga lördagsfestande Köpenhamnborna, de nyfikna massorna från andra delar av stan och sundet och de lätt oroliga nattaffärsidkarna (som känner en rejäl slant på de öldrickande, potentiellt upproriska ungdomarna i kväll), alla står vi på gatan och väntar på att något ska ske. Hela scenen illumineras av polisbilarnas blåljus och deras extrastrålkastare. Och så ger helikoptern där uppe den dramatiska soundupplevelsen som vi alla behöver för att kunna njuta av stämningen denna ljuva lördagsnatt.
Och när missnöjet håller på att pyrra över - jag överhör ett litet gäng tyska anarkister som undrar varför inget händer. En ädldre berusad man är arg på polisen därför att han inte kan ta sig hem - då agerar äntligen polisen. Plötsligt kör polisbilarna i bred front ner för Nørrebrogade och föser liksom folk framför sig. Går man inte snabbt nog slås sirenerna på och chåffören tutar. Räcker inte det så öppnas sidodörren hotfullt och poliserna där inne gör sig redo att hoppa ut. Det öronbedövande oväsendet som åstadkoms driver folk mot Nørrebron. Där väntar fler pickétbilar och en rad kravallpoliser. Alla stoppas och radas upp mot en husvägg. Sen kroppsvisiteras alla mer eller mindre noga. men liksom inte på allvar:
- Har du knark på dig? frågar min polis.
- skulle jag erkänna det för dig?
- Njä. Gå hem nu.
Jag får gå. Kompisen Peter, som av någon anledning ser ut som en tysk civilare, uppehålls lite längre. Han får tömma fickorna, blir förhört varför han tog sig hit från Sverige.
- För att ta en kvällspromenad...
Och så fortsätter katt och råtta-leken. Några särskilt tuffa killar i femtonårsåldern ägnar sig åt att rullar ut soptunnor på gatan och tuttar eld på dem. Polisen jagar dem, men nöjer sig i övrigt med att trakassera Nørrebroborna och de talrika kravllturisterna. Ofantligt många polisbilar markerar statsmaktens närvaro.
Det hela därför att några kortsynta kommunalpolitiker sålde ett ungdomens hus för att spara på lite småpengar och slippa besvära sig över en verksamhet som kommunen saknade kontroll över. Samtidigt glömde de nog att denna verksamhet i och med aktiviteterna på Ungdomens hus kanaliserades in i banor som knappast var särskilt samhällsomdanande i sig: konserter, folkkök på torsdagar, feministiska debattkvällar, lite aktionsplanering. När så huset ska stängas väcker man slutligen den björn som sovit alltsedan den tiden på 1990-talet då polisen slogs mot maskerade EU-motståndare på Nørrebros gator och torg.
För de radikala anarkisterna runtom i Europa är det en skänk från ovan att Köpenhamns stad styrs av ett gäng kortsynta teknokrater som tror att ett problem löses genom privatisering. Nu finns det plötsligt nåt att kämpa på - och något som kommer att rekrytera nya aktivister. När stora, martialiskt klädda danska kravallpoliser kör omkring hela natten i sina tuffa piketbilar, leker katt och råtta med en massa femtonåriga låtsasrevolutionärer, som de dessutom burar in i hundratal, jo, då har man uppnått en sak: man har skapat sig nya fiender. och dessutom har man brännt miljontals skattekronor på en mastodontpolisinsats.
En verklig seger för demokratin.
I Berlin, erfar jag, demonstrerar ett hundratal autonoma på samma lördag kväll. Ungdomshuset ist überall!, skanderar folk och verkar vara besvikna att kravallpoliserna där tar det lugnt. De får nog ta sig till Köpenhamn nästa helg för att kunna leka gerillakrig på riktigt.
Mycket underhållande är i alla fall sittordningen i fullmäktigesalen: sverigedemokraterna och deras politiska släktingar spi delar bänk och sitter granne med de blågula folkpartisterna som dominerar fp i Norrköping. Lika barn leker bäst.