Profilera mera

Anders Svensson sammanfattar i dag några av de kommentarer som Staffan Norberg har provocerat med sin artikel på Dn-debatt i går.

Han frågar sig avslutningsvis vad Norbergs kritiker vill och ställer de följande frågot till oss:

Hur skapar vi en bred och framgångsrik vänster i Sverige? Ett parti som inte är ett lillsosseparti eller ett stalinistparti.
Hur ska vi gå till väga för att skapa en bred och stor vänstertidning i Sverige? En tidning som kan motsvara Klassekampen?
Hur bygger vi upp en bred och effektiv social rörelse mot nedskärningar och privatiseringar i Sverige?

Det är bra frågor. Frågan 2 vågar jag mig inte på. Kanske skulle man slå Arbetaren, Flamman och Intis ihop? Nja.

Fråga 3, det är jag övertygad om, kräver dels att LO hakar på. Dels kan den kanske få ett skjuts av ESF-processen. Vi får se.

Den första frågan svarar jag gärna på. För det första genom att konstatera att frågan är felformulerad: varför skapa ett nytt parti, när det redan finns ett parti som har alla förutsättningar att bli den breda vänsterns plattform som Anders och hans partikamrater i SP så gärna hinta om. Detta parti är förstås och trots allt Vänsterpartiet?

"Lillsossigheten" går att råda bot på genom bra kongressbeslut, systematiska medlemsutbildningar (de finns inte idag), en levande debattkultur samt viljan att ta sitt utomparlamentariska patos och sitt partiprogram på allvar.

Vänsterpartiet behöver det som vårt parti sedan länge saknat: tydliga profilfrågor som både svetsar partiet tillsammans och gränsar av oss från andra partier i allmänhet i allmänhet och sossarna i synnerhet. Profilfrågor som inte ska vara bra, men smala ("Avskaffa betygen"), inte heller bra, men för stora ("Avskaffa kapitalism nu!) utan s a s lagom stora ("Sverige ut ur EU").

Ett bra första steg vore enligt mig att äntligen sluta skona sossarna i valrörelsen. Det är mot dem vi behöver profilera oss, och det är till råga på allt sossarna som för tillfället profilerar sig som det mest konsekventa och mest radikala oppositionspartiet.

Men viktigast för (v) är nog att få igång en rörelsedynamik som förhindrar att hela partiets verksamhet går ut på att folk sitter i olika parlamentariska församlingar, där de i stort fungerar som alla andra parlamentariker.

Det behövs sammanfattningsvis helt enkelt mer bra folk i Vänsterpartiet, såna människor som du, Anders, och en hel massa andra.

PS: Att det skulle finnas "stalinister" inom dagens Vänsterparti (förutom undertecknad förstås, det har jag ju fått svart på vitt av några av dina partikamrater, Anders) vågar jag att betvivla, här kör Vänsterpartiets "vänsterkritiker" samma guilty-by-associationargument som Staffan Norberg senast och samtliga högerkritiker för jämnan.

om nyttiga idioter från södertälje

Enligt Wikipedia är nyttig idiot "ett nedlåtande omdöme om en person som löper andras ärenden utan att vara medveten om att så är fallet och i stället tror att det är de egna intressena som värnas. Uttrycket sägs ha myntats av ingen mindre än Lenin."

En sådan person är uppenbarligen Staffan Norberg. Sedan år 2003 kan man satsa en måndadslön och sin häck på att han hör till de "ledande vänsterpartister" som inför varje partikongress, på senare år också efter varje partikongress, och inför varje valrörelse publicerar i DN hysteriska upprop eller syrliga debattartiklar om Vänsterpartiets brister. Sådant gynnar förstås en hel del andra intressen än de som Staffan tror sig främja.

Att Vänsterpartiet har hamnat i en situation då konflikter inom partitoppen utkämpas nästan uteslutande i massmedia är förstås uttryck för en sorts kris: Någon partipress värt namnet finns inte, därför att Flamman trots allt är för smal och Vänsterpress ett organ för partikansliet. Någon intern debatt värt namnet finns heller inte, därför att folk som Staffan Norberg sällan deltar i den, utan hellre idiotförklarar sina partikamrater när de inte kastar epitet som "renläriga", "traditionalister" och annat på sina verkliga, misstänkta eller presumtiva motståndare.

Det är förstås ett sjukt tillstånd som skulle skada vilket parti som helst och samtidigt uttryck för ett grundläggande problem: De "ledande vänsterpartister" som inte (längre) lyckas övertyga sina partikamrater om saker och ting och sålunda tappar förtroende inom partiet, verkar vara alltmer angelägna om att visa sin "trovärdighet" för folk utanför sitt parti.

I media får dessa personer givetvis överproportionellt mycket utrymme, bara de kastar tillräckligt med skit över sitt eget parti. Problemet i sammanhanget beror inte på de berörda skribenternas illvilja - Staffan tror säkert på det han skriver och vill bara "partiets bästa" - utan på en strukturell brist: Vänsterpartiet är uppenbarligen bara intressant ur ett medialt perspektiv när det blir bråk i sandlådan och någon vänsterpartist agerar nyttig idiot för Vänsterpartiets politiska motståndare.

Så långt kommen kan jag faktiskt erkänna att jag instämmer i delar av Staffans kritik mot den befintliga ledningen för Vänsterpartiet. Det finns f.n. ingen vettig mediastrategi - att partiet inte hörs i debatten, skylls antingen slentrianmässigt på borgarnas makt över media eller numera även på avsaknad av en snäll och tilltalande image. Och det hela mynnar inte sällan ut i självgodhet av typ "konsten att bygga ett parti", något slags handbok för politisk och organisatorisk framgång, med andra ord ett helt genom misslyckad projekt, som icke desto mindre beröms i alla möjliga och möjliga sammanhang av partiledningen.

Till skillnad från Staffan, som ser renläriga kommunister i varje vrå på Kungsgatan 84, skulle jag för min del vilja påstå att där råder ganska vidspridd förvirring. Tillståndet skylls på brist på resurser och på brist på förståelse för Vänsterpartiets förträfflighet hos folk i allmänhet, och journalister i synnerhet. (Det sistnämnda är ganska roligt när man tänker på att borgarna brukar hävda att mugglarna är smygkommunister hela bunten). I själva verket verkar det oftast snarare vara brist på fokus och avsaknad av en tydlig politisk linje som ställer till det för Vänsterpartiet.

Medan det på riksplan resulterar i en otydlig, för att inte säga stundvis förvirrad profil, så blir resultatet på lokalt plan helt enkelt kommunalpolitiskt gråsossighet. På så sätt liknar Vänsterpartiet egentligen alla de andra småpartier i svensk politik. Inte är vi sämre än centern, kristdemokraterna eller miljöpartiet. Men i kombination med ett traditionellt dåligt rykte och osystematisk press- och kampanjpolitik kan det bli helt fel.

Här minns vi precis som Staffan några höjdare: "Uttalanden som "död åt familjen", "svenska män är som talibaner", "förbjud läxläsning", "gör det lagligt att knarka" är förödande för vårt förtroende hos väljarna." (Lustigt nog, så var det f.ö. Gudrun Schyman som stod för talibancitatet - under den goda gamla tid då ingen mindre än Staffan själv ingick i ledningen för Vänsterpartiet. Men det har han nog förträngt.)

Att det går dåligt för Vänsterpartiet har säkert också att göra med att "politisk självkritik lyser nästan helt med sin frånvaro" inom Vänsterpartiet, som Staffan skriver. I alla fall kan man säga det om den interna valanalys som partiet har tagit fram. Där läggs fokus på mediabilden och på mediaframträdanden. Kritikern Staffan Norberg är dock inte ett jota bättre i sin brist på självkritik. När han själv satt i partiledningen verkar allt ha varit perfekt. Det är förstås bullshit. Lika mycket som att anklaga den nuvarande partiledningen svävande för "radikalism" och och "renlärig smalhet", utan att kunna komma med några konkreta exempel. Vad Vänsterpartiets "renlärighet" t.ex. ska bestå i, det förblir osagt.

Mitt eget intryck är snarare att Vänsterpartiets profil är märkvärdigt suddig, ibland visserligen rätt så frasradikal, men ibland väldigt mesig, så att tvärtom sossarna framstår som radikala. Och för tillfället finns dessutom förutom berättigad kritik mot regeringen Reinfeldt och borgaralliansen, alltså sådan kritik som alla oppositionspartiet kör, inte mycket profil över huvud taget.

Jämfört med sossarna så är (v)i dessutom snarast glada amatörer. Samtidigt har vi svårt att visa för folk att vi inte är sossar, ty det brukar vara resultatet av vänsterpartiets kommunalpolitiska samverkan med sossarna och miljöpartiet: sossepolitik. (Fast ofta med magvärk hos de inblandade och i allmänhet mindre genomtänkt.)

Pudelns kärna är då inte hur man får mer "trovärdighet" för sin sossepolitik, vilket Staffan förespråkar, utan hur man i stället förklarar för folk varför de över huvud taget ska rösta på oss lillsossarna.

Sådana muppar som Staffan Norberg gör den uppgiften i alla fall inte enklare.

Liebknecht rules!

När den här bloggen startades gick en del Flammankrönikor här i repris. Allt för att underlätta grävjobbet för Janne J. och hans polare. Här kommer en sådan där kompromitterande favorit i repris. Som en liten julhälsning till alla vänsterpartister som är parlamentariker:

”Vill man uppnå parlamentariska framgångar, så är det avgörande att den parlamentariska oppositionen inte är den sista, utan alltid den första; inte den starkaste, utan den svagaste trumfen. Det är inte slutet, utan början att partiet har en utomparlamentarisk makt bakom sig, som det – oavsett alla nederlag – förmår att använda med metoder av gränslös mångfald och slagfärdighet.”

Egentligen kunde Karl Liebknechts citat stå för sig själv och krönikan sluta här. Ett jäkla bra uttalande, som borde stoppas upp i de mindre ädla kroppsöppningar av somliga vänsterparlamentariska "realpolitiker".

Emot Liebknecht talar emellertid att han var någon sorts kommunist och således står för förtryck, massmord och annan ondska. För honom talar å andra sidan att han i december 1914 visade att det faktiskt går att säga ifrån i parlamentet, oavsett alla de ”objektiva” skälen som talade emot denna ansvarslöshet. Han trotsade nämligen den socialdemokratiska partipiskan och vägrade rösta för utökade anslag för den tyske Kaiserns krig mot resten av världen.

Vart ska det här egentligen leda?

Jo, som Olof Palme (joddå, f d icke-kommunistisk svensk statsminister) sade: ”Politik är att vilja". Det går m a o att vägra medverka i sparbetingsmotiverade nedskärningar som slår mot de människor som vi säger oss göra politik för. Det går att "göra politik" i stället för att kalla just detta "ansvarslös överbudspolitik". Även om man sitter i en parlamentarisk majoritet. (Heja (v) Göteborg!)

För att föregripa den väntade kritiken: Ja, jag är faktiskt bara "ansvarslös" och har dessutom tröttnat på politrukförklaringar om att politiken måste ”baseras på kompromisser” och att det är i Kommunstyrelsen som saker och ting avgörs. Alla dessa förnuftiga förklaringar om varför servicen på dagiset runt hörnet inte håller måttet, varför vissa kommunalarbetare tjänar väldigt lite, varför kommunala bolag måste ha allt högre vinstmarginaler, varför miljontals kronor istället satsas på vägbyggen, skrytfestivaler och nya elitfotbollsarenor.

Jag är f.ö. också EU-motståndare. En ganska upprörd sådan sedan EU-domstolens senaste attack mot svensk arbetsrätt. Detta alldeles oavsett det faktum att Johan Ehrenberg och "Vänstern för EMU" hoppas på ”ett starkt Europa som motvikt mot USA”. Och om den här Liebknechtinspirerade radikalismen främjar utvecklingen av mitt parti till ”ett smalt elitistiskt nykommunistiskt parti”, vilket jag fått höra i diverse samtal med oroade avhoppade och befintliga partikamrater, jo, då får det väl f-an anamma bli så.

Det finns, kort sagt, åsikter för och emot det mesta. Men för att inte riskera att budskapet försvinner, skriver jag alltså om en gammal krönika och retar någon. Förhoppningsvis.

ursprungligt publicerat i Flamman, 2003-06-18. Kortad och ändrad. Förmodligen ett bevis på författarens stalinism, jag förfalskar ju för f-n mina egena texter i efterhand.

Å så till slut dessutom ett Stalin-citat. Skål.

L-a story

Första reaktionen när jag avslöjar var jag bor nånstans är nästan alltid densamma: ögonen blir en smula större av förvåning när folk tittar frågande på mig.
-Landskrona?!
Blicken blir menande - jag är en stackars sate.
-Jo. Landskrona. Svårt att inte himla med ögonen. Suck.
-Är det inte hemskt där? Med alla sverigedemokrater och så?

NÄ, det är faktiskt inte hemskt här i Landskrona!

Tvärtom. Även om jag öppet erkänner att det var mer Möllan jag tänkte på när jag fick jobb i Malmö och flyttade till Skåne, så var beslutet att kapitulera för Malmös sjuka bostadsmarknad och att fixa en 2:a i just centrala Landskrona inte helt slumpvis. I Landskrona brukade jag faktiskt hänga för så där tio år sen. Schysst liten stad med fina gatumiljöer, påminner lite om Danmark och inte minst om min egen hembygd, Ruhrområdet. Mycket tegel, sten, anspråkslösa små gatuhus, ofta lite grånade. (Ett av dem ska bli mitt nya hem!!) Folk som bjuder på whisky och nattkvarter vid behov. (De finns f.ö. också i Göteborg och Kristianstad.)

När allt kommer omkring, så känner jag mig mer hemmastadd i det grå, lite kyligt-charmiga L-a än i den fisförnäma "lilla storstaden" Lund. Öster om Malmö börjar den motorvägslösa tundran där ingen egentligen vill bo. Söder om Malmö råder moderata välfärdsfascister. Mellanskåne befolkas av dryga bönder och är hemvist för tristess. Staffanstorp och Lomma är borgerliga helveten. Burlöv och Arlöv påminner alltför mycket om den hemska betongförorten där jag själv är uppväxt, men de är så pass små och färglösa att man vill gråta när man ser dem från motorvägen. Helsingborg är som känt Skånes rövhål och ett fascistnäste dessutom. Och Malmö? Jo, det får man i tur och ordning ha tur och kontakter eller pröjsa en oförskämt hög summa för en sketen etta på Dalaplan, eller köa i femtio år hos MKB, om man vill slippa bo otryggt i andra eller tredje hand. Nej tack.

Kvarstår Landskrona. Där finns gott om hyresrätter, gamla och nya kompisar, fina miljöer (citadellet är helt suveränt, gamla varvområdet likaså), Öresund - och så världens minsta, men bästa vänsterpartiförening.

Och,visst, här har Sd och Fp tillsammans fått så där hälften av rösterna i senaste kommunalvalet. Det vet varenda kotte i vårt avlånga land. Hur? Helt enkelt genom att etablera sig som partier som "vågar säga det som de etablerade politikerna inte vågar säga". Till exempel att allt elände i världen beror på att Sverige ta emot för många flyktingar. Och att de visionslösa och maktfullkomliga betongsossarna måste väck från makten. En taktik som går hem, och som därför håller på att snos av sossarna.

I Landskrona kan man sålunda hitta sånt här:

Men å andra sidan också människor som gör sånt här: Den 9 november var vi visserligen inte många, men å andra sida vänsterpartister, sossar, moderater, kristdemokrater och, jo, folkpartister som demonstrerade mot rasismen.

Jag tror personligen inte att det är omöjligt att få de som röstade på sd och fp för att markera sitt missnöje mot sakernas tillstånd i den f.d. betongsossekommunen att inse att det finns bättre sätt att visa sitt missnöje. Den borgerliga majoriteten, som i allt väsentligt stöds av sd, härjar för fullt med privatiseringar och strukturförsämringar som vanligt folk känner av. KomVux har fått ta emot stora smällar, "arbetsplikt" införs för folk som går på soc,kommunen ska bli Sveriges mest övervakningskameratäta stad.

Men den här vardagsfascismen lär inte överleva länge, om det finns krafter som bekämpar den.

Dessvärre har vänstern knappast hittat nåt bra recept. I våra seminarielokaler och tidningar sprider vi i stället postmoderna rasifieringsteorier och anklagar mer eller mindre direkt hela samhället i allmänhet för att vara rasistiskt och sd-väljarna i synnerhet för att vara särskilt dumma rasistjävlar.

"Upplysning" eller "folkbildning" är i detta samhanget inte tillräckliga, eller ens säeskilt bra redskap för att bekämpa rasisterna. Det är i stället benhård konfrontation och kontinuerlig agitation i bostadskvarteren. Var tydlig men inte utpekande: sd (och fp) är skenheliga bondfångare. De ändrar på ingenting utan går borgarklassens ärenden. De skyllar en massa problem på invandringen, medan de i själva verket är en del av anledningen till att dessa problem finns.

Vill du ha det bättre, mer solidariskt, mer rättvist så får du engagera dig själv i kampen för ett bättre samhälle. Eller i alla fall rösta på ett parti som står för en politik som såväl värnar om välfärden och vill radikalt omfördela välståndet. Ty, jag tror att det är precis det som många sd-väljare egentligen ville rösta på.

Venceremos. Så att säga. Vi får väl se.

Åt helvete med EU. Nu!

Efter att EU-domstolen har slagit fast att svenska kollektivavtal inte längre ska vara värt pappret de skrivs på, är det dags att äntligen gå till offensiv i EU-frågan.

När, om inte nu, kan man få LO-topparna att inse att det var ett misstag att stödja socialdemokraternas stöd för ett svenskt EU-medlemskap? Lars Ohly verkar ha insett detta och har gått ur med ett pressmeddelande ang det här_ "Dags att lämna EU".

Jo, det är det.

Men det kan misstänkas att Vänsterpartiet ändå kör planenligt med sin ganska tama kampanj om en folkomröstning om EU:s nya "författning". Den ska starta i januari. Visst vore det viktigt att få vinna en sådan folkomröstning, men nej-omröstningarna i Nederländerna och Frankrike har ju visat att man inte kommer någonvart med en sådan omröstning: EU ångar ändå vidare, med eller utan folklig förankring. Och Vaxholmmålet får man på så sätt inte hävt.

Nu gäller det att radikalisera EU-motståndet för att göra det omöjligt för SAP och LO att ignorerar sina egna medlemmars EU-motstånd. Hittills har det gått alldeles utmärkt, därför att folkrörelsen Nej till EU har marginaliserats och att frågan har i stort sett tillåtits sopas under mattan.

Boris Kagarlitskij, rysk vänsterikon, har mycket träffsäkert konstaterat att den parlamentariska vänsterns största problem är rädslan att våga vara lika radikal som deras presumtiva väljare. Helt enkelt därför att man har lärt sig att snegla åt mittenväljare. Och, tillägger jag, förmodligen också därför att även vänsterparlamentarikerna hör till de krafter som stabiliserar den borgerliga hegemonin genom att avradikalisera motkrafterna i samhället.

Nu finns det ett utmärkt tillfälle att visa att vänstern inte bara kräver regeringsposter och framstår som ett lätt förvirrat alternativ till en högervriden socialdemokrati. Fånga nu upp stämningen och kör för fullt med en anti-EU-kampanj. Eller som Kagarlitskij sa senast till undertecknad över en kopp snabbkaffe i Moskva:
- Vem säger att man inte kan lämna EU?