Men i går gick solen upp som vanligt, och vänstern håller på som vanligt: Undgör sig över att ett rasistparti har tagit sig in i riksdagen, gnäller över DN och borgerliga media, förnekar sitt eget ansvar för ett valnederlag som heter duga och skyller på folks okunskap, uppmanar varandra att kämpa vidare, demonstrerar i storstäderna mot rasismen i samhället.
För det första: Folk som inte röstar på vänstern är inte dumma. De är bara inte övertygade om att det är vettigt att rösta på oss. Anledningen till vårt usla valresultat ligger alltså hos oss. Inte hos "dom".
För det andra: Valet i söndags avgjordes inte i Majorna, på Söder eller på Möllan. Inte heller i Norrland.
Valet avgjordes i de delar av landet som traditionellt snarast röstade socialdemokratiskt. Det avgjordes alltså i f.d. sossefästen, inte i borgarnas överklass- eller vänsterns kulturarbetarkvarter.
Vänsterpartiet, mitt parti, profilerade sig inför valet för femtielfte gången som "välfärdsparti". Så har det ju varit i alla tider, men under tidigare decennier hade man i alla fall någon egen marknadsnisch. Vi brukade länge stå för något mer eller mindre bra som bara vi kämpade aktivt för: revolution, öststatssocialism, eurokommunism, feminism. Sedan år 2004 är det däremot bara "välfärd". (Plus kanske "kommunism", men det är inget som vi aktivt framför, utan snarare ett gammalt varumärke som är svårt att tvätta bort.)
Inget fel på vårt budskap - satsa på jobb inom vård, omsorg, skola. Det var ju rakt. Men knappast originellt - sossarna och den här gången även miljöpartiet - sa precis samma sak. Och det gjorde i och för sig också borgarna - och sverigedemokraterna. Fokus må ligga på mer eller mindre offentligt ägande, mer eller mindre koppling till någon förment "massinvandring". Men alla vill ju satsa på - vård, omsorg, skola. Blabla.
"I Sverige är vi bra på att ta hand om varandra", stod det att läsa i Vänsterpartiets valplattform. "I Sverige är vi bra på att tänka på oss själva", skulle man också kunnat skriva.
När så sverigedemokraterna, som dessvärre har hunnit växa sig till en folkrörelse i Skåne, Blekinge och andra delar av södra Sverige (kan inte ni Norrlänningar flytta hit?Allihopa?!), trots eller kanske tack vare vänsterns motstånd tagit sig in i riksdagen, så borde vi fråga oss om vi kanske ska anpassa vår taktik till det faktum att vare sig avslöjanden om SD:s nazistförflutna och deras rasistiska budskap eller sabotage av deras torgmöten verkar råda bot på problemet.
Ta t.ex Malmö. Där har SD inte kunnat hålla ett endaste torgmöte ostört. Många motdemonstranter, många poliser, många journalister. En seger för antifascismen? Knappast. Jävlarna fick hela 10,5% i stan. Vänstern då? Jo, vi backade och fick dryga 5 procent...
Missuppfata mig inte: en rak vänster ska definitivt motsätta sig extremhögern. Men det funkar nog inte om man framstår som elitgnällig ("folk som röstar på m, sd, U name it borde ha förstått..."), världsfrånvänd ("skapa 200.000 jobb bums inom välfärden och ge alla kommunanställda dessutom rätt att jobba heltid") eller extremistisk (genom att kasta föremål och glåpord på folk som snackar skit).
Jag hävdar sålunda att vårt eget projekt inte borde begränsa sig till att lova en massa ogenomtänkt valfläsk eller presentera väl genomarbetade kommunala budgetar som ingen vanlig människa orkar kämpa sig genom.
Inte heller ska vi förvandlas till sverigedemokraternas antifascistiska svans. Jag skulle gärna vilja kunna koncentrera mig på mitt politiska arbete och tvinga SD att reagera på vad det är vi som håller på med, istället för i tid och otid behöva rycka ut till protestdemonstrationer. Jag tänker heller inte försöka ta reda på om mina facebookvänner har röstat på ett skitparti (det finns faktiskt fler skitpartier än SD) eller inte. Låt de rösta på vad de vill. Jag stryker dem när jag finner att de är rövhål. Och det kan bero på att de röstar fel - men oftast är det ju annat som avslöjar dem i sammanhanget.
Däremot skulle jag önska mig ett Vänsterparti som har ett eget projekt, egna idéer och en egen dynamik i sitt arbete.
Så, avslutningsvis: det som är hemskt bra med söndagens valresultat (och det finns verkligen inte mycket), det är att vi förhoppningsvis slipper höra någon mer tjat om "de rödgröna" framöver. Jag har aldrig varit rödgrön, är inte rödgrön och tänker inte bli det heller. Jag är röd.
Det andra som är bra: många människor känner nu att det har gått för längt och vill engagera sig. I dagsläge är det protest som gäller, skitkul att det blev spontana massdemonstrationer i storstäderna i går! Men folk kommer inte orka med att bara protestera mot SD, det finns en överhängande risk att de här protesterna dör av sig själva efter ett tag. Ge därför folk en vision och goda skäl att kämpa för något, närmare bestämt ett helt annat samhälle, helst som vänsterpartister. Nästa valrörelse började med andra ord i går! Nu jävlar!
 |
| Just a reminder. |
