2006-12-20

Skål för Bresnjev

1982 var ett turbulent år.

Minns den omtumlande erfarenheten av att försöka förstå hur kärlek fungerar i praktiken. Morgondagen sjöng och Katrin var drömkvinnan. Tills hon en vacker dag hälsade på mitt under semifinalmatchen i fotbolls-VM. Och frågade om jag skulle hänga med till någon undanskymd plats för att hångla lite. Jag avböjde förstås, genuint förvånad över att någon kunde över huvud taget tänka på utbytet av ömhetsbevis när Väst-Tyskland höll på att förlora mot Frankrike.

Och så var jag utan flickvän igen och för flera år framöver.

1982 var året då jag fick mina glasögon. Också det en traumatisk upplevelse, mamma ville inte investera några pengar och fick försäkringskassefinansierade 60-talsbågar. Jag grät i flera dagar, vägrade ha dem på och fick till slut asballa pilotbrillor. (Ödets ironi ville att jag femton år senare skaffade just sådana Tage Erlanderstyle-kulturvetarbågar för en sju helvetets massa pengar.)

1982 var också året då det hände saker i världspolitiken: engelsmän och argentinare hade ihjäl varandra på några gudsförgätna fåröar på andra sidan jordklotet. Men så innebar det förlorade kriget också slutet för den argentinska militärdiktaturen. Hemska Nicole vann melodifestivalen med den där outhärdliga smörjan Ein bisschen Frieden. Fast söt var hon ändå på sätt och vis. Israel invaderade Libanon. Västtyskland fick en icke-socialdemokratisk regering. Fy.

1982 var också året då min mamma flyttade ihop med en ny kille. Eller jag tror att han flyttade in hos oss. Jävligt trist det där. Jag hade hoppats att vi skulle flytta in i hans lägenhet. Den låg i alla fall inne i stan. Och så var det året då jag åkte ut ur Katolska scoutförbundet. Men dessa två händelser har inget att göra med varandra. Tror jag.

Året var turbulent helt enkelt. Eller så känns det kanske så bara därför att det är ett av de första åren jag över huduvd taget minns så pass detaljerat? Jag hade ju precis blivit "politiskt medveten", som man sade då. Och till min morfars stora glädje bett honom om att få låna hans ex av Das Kapital. Visserligen mest för att imponera på tjejerna i min klass (det funkade inte), men ändå.

Och så minns jag väldigt tydligt denna grå novemberdag då någon ramsa från rysk radio uppspelades på tevenyheterna. Morfar blev alldeles grå i ansiktet när han hörde innebörden: SUKP:s generalsekreterare Leonid Iljitj Bresnjev hade dött. Vad skulle det innebära?

Visst, kamrat Leonid, var egentligen en skitstövel. Och dessutom hade han ryktet omkring sig att vara senil. Men vem av de där uråldiga Kremlgubbarna var inte det? Och vem skulle nu ta över rodret i Moskva och orkar hålla den där galningen i Vita huset, Ronald Reagan, i schack??

Bresjnev var nog föraktad av många och oälskad av de flesta. Inte ens vi västkommunister kunde uppbåda någon djupare entusiasm för honom och hans regim. Att ingen kotte utanför Sovjet älskade den gamle, bistert utseende ukrainska arbetarsonen med de ruffiga ögonbrynen och det ordensprydda bröstet är kanske inte så konstigt. Han förknippades ju med den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien år 1968 och "Bresjnevdoktrinen". Den gick ut på att hålla status-quo i kalla krigets konfrontation mellan supermakterna, i mån av behov med brutalt militärt våld. Så skett som sagt 1968 och 1979 i Afghanistan. (En sovjetisk vits förtäljer att Bresjnev egentligen ville skicka trupperna till Armenien, men blandade ihop namnen.)

Men även där hemma var han nog inte så värst populär, därför att hans styre i början av 1980-talet mest förknippades med ekonomisk stagnation. Något orättvist, ty det var just under Bresnjevs styre som sovjetekonomin först tog fart och vissa satsningar på konsumentvaror gjordes. Dessvärre var de glada åren dyrköpta med lån från väst, och den ekonomiska baksmällen som kom efter oljekrisen drabbade Sovjet (och andra socialistiska länder som också hade lånat stort i väst, minns bara Polen!) hårt, utan att regimen verkade ha någon kraft att kunna lösa den stagnation och tristess som var resultatet.

Sovjetmedborgarna avreagerade sig som vanligt - genom att sprida vitsar. Till exempel den här: Efter ett tal i Översta sovjet beklagar sig Bresjnev hos sin talskrivare.
- Kamrat, jag sade ju till dig att jag skulle tala i en kvart, men det tog mig en hel timma att läsa upp det här.
- Ursäkta så mycket, kamrat generalsekreterare, men det fanns fyra kopior på talet. Och du råkade läsa upp dem allihop.

Eller den här: Lenin visade oss hur man styr. Stalin hur man inte ska styra. Khrustjov visade oss att varenda idiot kan styra. Och Bresjnev visade oss att inte vilken idiot som helst kan styra.

Och så det sista smakprovet: Bresjnev börjar sitt invigningstal vid OS i Moskva med orden 'O! O! O!'.
Då avbryter hans assistent honom genom att viska i hans öra:
- Kamrad generalsekreterare, talet börjar längre ner. Det där är bara de olympiska ringarna.

Men, trots allt spott och spe han fick utstå, så har gamle Leonid Iljitj på senare tid fått något av en återupprättelse. Enligt en rysk opinionsundersökning från förra året skulle hela 31 procent av dagens ryssar helst vilja leva på Bresjnev eran (1964-1982). Vladimir Putins styre får visserligen ett ännu bättre resultat (39 procent), men det kan å andra sidan också jämföras med den futtiga procentandelen som Boris Jeltsins tid får i undersökningen.

Jag tänker ta sådana resultat med ro, man skulle ju kunna anklagar ryssarna för att längta tillbaka till det allmänna förtrycket av företagsamheten och kommunistisk diktatur. Men så är jag också övertygad om att 60- och 70-talen faktiskt i allmänhet varit ballare en Jeltsins 90-tal och Putins nutid. Trots allt. Och ändå.

Och därför avslutningsvis ett skål på min barndoms Leonid Iljitj Bresjnev, som i dagarna skulle ha fyllt 100 år.

1 kommentar:

Anonym sa...

tokstolle