2005-03-24

Marxologer

I en debattartikel i dagens Flamman skriver Werner Schmidt och Kjell Östberg, båda verksamma inom styrelsen för "Centrum för marxistiska samhällsstudier", att historievetenskapen inte får vara "partipolitikens piga". Därför har de båda osjälviskt erbjudit sig att genomföra ett forskningsprojekt om Vänsterpartiets historia. Detta för att förhindra att "Pernilla Zethraeus eller Lars Ohly tvingas plågas i tv-soffor och presskonferenser" och för att partiet äntligen ska "lära av sitt förflutna".

Det är förstås hederliga syften, som framförs av de två forskarna, som onekligen "har ackumulerade kunskaper på den kommunistisk/socialistiska arbetarrörelsehistoriens område". Bra är även att de uppenbarligen är äkta yrkespersoner som har lärt sig sitt hantverk: "Vi har lärt oss att använda våra specifika vetenskapliga verktyg för att handskas med det historiska materialet". (Konstigt vore det emellertid om någon "yrkeshistoriker" inte hade lärt sig detta).

Vänsterpartiet har alltså inte lärt sig av historien och till råga på allt dristat sig att utse en egen analysgrupp som - bland annat - ska granska partihistorien. Eftersom det ingår människor i denna grupp, inte minst undertecknad, som inte riktigt delar vare sig Kjell Östbergs eller Werner Schmidts åsikter i frågan är denna grupp från början a) dömd att misslyckas, den saknar b) legitimitet och den sägs (på annan plats) vara manipulerad i förväg. Tja.

Det gäller, enligt de historie-materialistiska koryféerna Schmidt och Östberg, "att begripa världen för att ingripa i och förändra den." Och i dag är "[b]ehovet av – och efterfrågan på – en radikal vänsterpolitik är idag större än på länge". Så sant, så sant, vem skulle inte hålla med om detta?

Att formulera självklarheter på detta tilltalande sätt är en konst som dessa två debattglada och mycket lärda vänsterapostler gärna ägnar sig åt. Till exempel i den nystartade tidskriften Tidssignal, redaktör ingen mindre än Kjell Östberg, där de uppmanar till en "bred vänstersamling". Det finns en utmärkt recension i Aftonbladet . Den som vill kan givetvis också läsa den - opartiska - hyllningen av tidskriften på Socialistiska partiets hemsida.)

Bakom uppmaningen att samlas "brett" står den mycket breda massorganisationen Socialistiska partiet, "100% vänster" enligt reklamen på hemsidan. 100% vänster innebär förmodligen att andra vänsterkrafter och aktörer inte riktigt når upp till denna outspädda grad av vänstervridenhet. Har man den attityden kan man givetvis erbjuder sig att "osjälviskt" analysera andra vänsterpartiers historiska misstag, ty man har - till skillnad från andra - rätt utgångsperspektiv.

Kjell Östberg har ju i Tidssignal ägnat mycket krut åt att anklaga mig för att "på fullt allvar" försvara stalinismen och att stå i en stalinistisk tradition. (Det sistnämnda bevisas, enligt Östberg, av det faktum att jag använder fula ord som "trotskister" när jag egentligen borde skriva "vänstersocialister". I så fall är alltså Östbergs eget parti fast förankrat i en stalinistisk tradition: en sökning på ordet "trotskist" på Socialistiska partiets hemsida gav 57 träffar - och då sökte jag inte i fora, debattartiklar etc pp...)

Schmidt, som inte är medlem i SP, men däremot i (v), har den bestämda, men enligt mig förvånansvärt ahistoriska, uppfattningen att behandlingen av Väg Val Vänsters medlemmar skulle på något sätt vara ett tecken på stalinism inom dagens vänsterparti. Stalinistisk som jag är, så väntar jag fortfarande på skådeprocesser, uppmaningar till självkritik, förvisningar till Sibirien eller åtminstone Norrland eller massuteslutningar av egensinniga partimedlemmar. Men, ack, inte ens Werner Schmidt själv som dristat sig att kritisera partiets linje offentligt har hittills fått en reprimand (men däremot har ju å andra sidan hans erbjudande att sköta historieanalysen åt partiet avslagits - förmodligen ytterligare en bekräftelse för tesen att vänsterpartiet är stalinistiskt)

Schmidt, som jag ju haft förmånen att icke samsas med under tämligen lång tid, har tidigare betecknat mig som "anti-intellektuell" (när jag förklarade för honom att jag inte tänker medverka i hans plan att göra om tidskriften Socialistisk Debatt till en 100% marxistisk kopia av Häften för kritiska studier), "intrigant" (därför att han fick lämna redaktionen, inte jag) och "politruk" (därför att jag var med i Ung Vänster och inte i "studentförbundet", vilket ju dessutom var ytterligare ett bevis på min "anti-intellektualitet").

Jag verkar dock inte vara den enda svartlistade medlemmen i vänsterpartiet. Jag citerar Ali Esbati:

– Du, till exempel, varför är du ordförande i Ung vänster? Varför är du inte ordförande i studentförbundet?
Schmidt menade, visade det sig, att detta skulle vara ett utslag av anti-intellektualism samt romantiserande av industriarbete. Det spelade ingen roll att jag förklarade hur just denna hans ståndpunkt helt saknade grund i verkligheten, att jag själv var student och ämnade fortsätta studera, och att ett glorifierande av industriarbete samt identifieringen av arbetarklassen med den manlige industriarbetaren, var icke-existerande karikatyrer som skulle bli både motarbetade och något förlöjligade om de skulle dyka upp i förbundet. Men han hade liksom bestämt sig, och det där passade bra in i sammanhanget.


Det finns de som faktiskt verkar mena att "de intellektuella" i allmänhet och kanske just "representanter för historisk-materialistisk historieteori" i synnerhet ska leda "revolutionen". Denna åsikt leder givetvis till slutsatsen att arbetarrörelsens största historiska misstag var att satsa på just - arbetarklassen som förändringens drivkraft. Denna tes brukar vår bekant Werner Schmidt anföra i mer eller mindre lämpade sammanhang.

Hand i hand med denna utgångspunkt slås sedermera fast att forskaren står i centrum och "praktikern" i periferin när det gäller att "förstå" historien. Detta är förstås bara ett uttryck för den elitiska kunskapssyn som traditionellt präglat forskarsamfundet och den akademiska debatten. Lustigt nog så går den stick i stäv med de marxistiska forskarnas patos som gärna vill positionera "de intellektuella" mitt i verkligheten och i rörelsens centrum. Rörelsens hjärnor ska upplysa och vägleda plebejerna och stå i kampens främsta led.

I Schmidts och Östbergs debattinlägg citeras Karl Marx flitigt. Detta lär vara ett sätt att förmedla något slags trovärdighet för själva argumentationen som går ut på att Schmidt och Östberg, inte den av Vänsterpartiet utsedda gruppen eller någon annan levande varelse, är bäst lämpade att analysera partiets historia. Lyssna på vår visdom och slippa bli slaktad i tevens debattprogram lyder budskapet.

I vårt specifika sammanhang ska alltså de meriterade - det brukar ju ofta vara synonymt med medelålders och manlig så även i detta fall - forskarna Östberg och Schmidt, minsann, sköta tankearbetet. Inte vilken som helst "anti-intellektuell" nostalgiker eller vilket som helst gaggigt "tidsvittne". Alla är vi ju, till skillnad från gänget från Södertörns samtidshistoriska institution, "delar av problemet.

Jag förstår att man kritiserar partier, föreningar, rörelser, personer för deras ställningstaganden, verksamheter, åsikter. Även sammansättningen av Vänsterpartiets analysgrupp kan på goda grunder ifrågasättas. Sådan kritik och sådan debatt behövs.
Men det är tröttsamt när kritiken kläs i marxistisk frasologi och arrogant elitism. Och när den egentligen bara används för att marknadsföra den egna förträffligheten.

Nej, Kjell och Werner, jag tror snarare att ni, de "intellektuella" elitisterna, är del av det egentliga problemet - det ökande glapet mellan vänsterns självutnämnda chefsideologer och den delen av befolkningen som inte alltid orkar hänga med i de teoretiska svängarna...

I stället för att konstruera sig som något slags språkrör för den gärna hyllade "rörelsen för global rättvisa" (läs Tidssignal och begrunda) borde marxologerna Schmidt och Östberg kanske fundera på hur man skulle kunna göra det sjunkande skeppet "Centrum för marxistiska samhällsstudier" mer attraktiv för folk som är intresserade av en matnyttig snarare än en renlärig och/eller frasologisk debatt...

Eller så kompletterar ni helt enkelt analysgruppens arbete genom att fortsätta er verksamhet som forskare vid en svensk högskola, ostörda av illa-sinnade partistyrelser och anti-intellektuella politruker.

Klart slut

2005-03-18

Burn in hell, Commy!

Jag stötte just på en fascinerande artikel i tidningen Journalisten. Där hyllas Janne Josefssons insatser under produktionen av Uppdrag gransknings omtalade reportage om Vänsterpartiet som sändes hösten 2004. Jag har läst artikeln flera gånger och har fortfarande inte riktigt kläm på om texten är satirisk, ironisk eller bara ofrivilligt komisk.

"Jämfört med tidigare reportage av Josefsson och Svensson innehöll de tämligen få inslag av de metoder som medverkat till att göra tidigare dokumentärer kontroversiella. Enligt Josefsson var det dock inget medvetet metodikval".
Det konstaterar artikelförfattaren Paul Frigyes inledningsvis om ett reportage där man genom klippteknik suggererar bilden av ett slags stalinistparti: intervjusnuttar varvas med bilder av jublande östeuropeiska massor, stridsvagnar från 1:a maj paraden i Moskva och fanviftande ungkommunister. Det hela snyggt tonsatt med diverse tragikomiska kommunistlåtar...

Och så fortsätter artikeln med närmast satiriska verklighetsbeskrivningar - kanske inspirerade av Varan-TV:s tidiga nidbild av Janne:

" – Jag stod och ropade utanför villan: kom ut Werner! Du gör dig löjlig genom att gömma dig bakom frun, berättar Janne Josefsson. Efter att TV-teamet suttit utanför villan i någon timme försökte Lars Werner lämna tomten via en bakväg."

Jag kan se bilden framför mig. SVT:s medarbetare belägrar ett hus där en människa bor, som helt sonika vill undvika att bli konfronterad med vissa journalister som är ökända för sitt jobbiga sätt att peta kameran i ansiktet på en. Ett kommando gömmer sig i en rabatt på husets baksida. Alla utgångar bevakas noga. Då och då gormar Janne Josefsson utanför verandan att den fria teven väntar utanför porten och ska avslöja sanningen.

Det blir även en poäng att markerar makt genom att påpeka för offret att man, minnsann, kan löjliggöra honom:
"När vi förklarade att vi hade filmat hur han försöker gömma sig och smita iväg från oss insåg han att han måste ställa upp på en intervju, berättar Janne Josefsson."

Lars Werner tvingades sålunda att ställa upp - och han fick vad han förtjänar. Flera timmars förhör blir två minuters programinslag där han hängs ut som hycklande skurk - Josefsson mot (v): minst 1:0.


1:0 för Janne!(Källa: SVT)

Något fundersam blir jag när jag läser vidare i Journalisten-artikeln:
"Janne Josefsson som har granskat kommunistpartiet 1981 och 1991 i radion, säger sig vara förvånad över att vänsterpartiet kommit så lätt undan:
– Gudrun Schyman lyckades hålla ifrån sig de här frågorna och fokusera på feminism och liknande. Men att man gullat med kommunisterna och förfasat sig så över nazisterna är egentligen märkligt inkonsekvent. Ett av skälen till det är väl att halva journalistkåren har tågat i deras led, säger han."

Den sortens kommentar om journalisternas påstådda vänstervridenhet känns märkvärdigt bekant, t.ex. från denna artikel i den eminenta tidskriften Svensk Linje. Eller denna från Smedjan.com. (Det finns också en hel del debattartiklar på nazistiska sajter som man lätt hittar genom att söka på "journalister" och "vänstervriden". Det gav 250 träffar på Google...).

Ännu intressantare är egentligen Josefssons egen teknik i nämnda reportage. Han fokuserar på två bovar, Lars Werner och Lars Ohly, alltså de som inte har bett om ursäkt för sina ogärningar som partiledare.

Nämnda Gudrun Schyman är i sammanhanget uppenbarligen ointressant och kan t o m oemotsagt hävda att hon "inte brukade läsa möteshandlingarna" när hon satt i vpk:s VU och var med om att vårda de kritiserade kontakterna österut... Liksom Ohly har hon i själva verket en väl dokumenterad erfarenhet av att hyckla om sitt förflutna framför löpande kameror, men till skillnad från Ohly kommer hon undan med detta genom att arrogant hävda att hon bara var "kär" i någon när hon gick med i K-sekter eller var omtöcknad på annat sätt. Och så är hon ju inte heller så dum att beteckna sig som kommunist och har dessutom lämnat vänsterpartiet...


Ohlys förebild?

Liksom Schyman har många av de "förnyarna" som i dag går ut och kräver en uppgörelse med det förflutna ju alls inte rent mjöl i påsen när det gäller den egna politiska biografin. Men detta är tämligen oviktigt för landets spökjägare, eftersom åsiktsarkeologin ju går ut på att tvinga folk från att ta avstånd ifrån sina egna övertygelser. Det gäller bara att göra avbön och hacka på kommunisten Ohly för att kvalificera sig som helgon.

För mig som katolik (icke troende)känns även detta välbekant: Bikta dig för prästen - och alla synder är förlåtna. Bikta dig inte - och brinn i helvetet...

2005-03-14

Gräv här, del 1

Grävande journalistisk ska stödjas. Den här sajten ska vara ett hjälpredskap som kommer att uppdateras allt eftersom.

Ett första tipps till landets åsiktsarkeologer är att leta efter kompromitterande citatsnuttar av undertecknad i följande publikationer: Flamman, Neues Deutschland och - givetvis!- Pravda.

Tänkbara lik ur min privata garderob:

  • 1970, född i Düsseldorf. Uppväxt hos lokalt (ö-)känd kommunist från Tjeckoslovakien (sic!)
  • 1977, min mamma (Die rote Marlene, fast smeknamnet kanske berodde på hennes hårfärg) lämnar socialdemokratiska ungdomsförbundet
  • 1978, jag deltar i min första demonstration (mot kärnkraft) som mynner ut i kravaller
  • 1985, jag skriver under en namninsamling mot "Stjärnornas krig" och hamnar i kommunistiska ungdomsförbundet SDAJ. Tveksamt sätt att rekrytera medlemmar - men det funkade!
  • 1988, vår lilla kommunistiska cell kuppar i elevrådsvalet. Elevrådet börjar prenumerera på Neues Deutschland.
  • 1988, min skolklass åker till DDR - jag deltar i resan...
  • 1989, Prenumerationen på kommunisttidningen från Östberlin sägs upp - tidningen kom aldrig. Vi köper den tyska utgåvan av Pravda i stället.
  • 1990, jag hamnar på en fest i Östberlin som i själva verket är upptakten till en husockupation! Jag går inte därifrån när jag märker detta (och så såldes det nog också svart sprit där)
  • 1991, jag jobbar som internationell sekreterare åt ett tyskt ungdomsförbund och upprätthåller kontakter till f d kommunistiska ungdomsorganisationer runtom i världen
  • 1992, jag köper en rysk kamera på svarta börsen i Uljanovsk. Veckan därpå får jag även tag i ett teleobjektiv på Arbat.
  • 1993, jag anställs av självaste vänsterpartiet PDS (= Honeckers parti) som politisk sekreterare
  • 1995, jag infiltrerar det svenska vänsterpartiet. I Lund vill de inte ta emot mig, men in Malmö går det bra...
  • 1996, jag blir invald i Ung Vänsters förbundsstyrelse och hör nu till Sveriges nylenistiska avantgarde
  • 1998, jag röker en cubansk cigarr på nyårsafton
  • 1999, jag protesterar mot Natos bombningar i Jugoslavien.
  • 2001, jag deltar i en våldsam demonstration på Avenyn i Göteborg. Efteråt letar polisen efter en tysk terrorist...
  • 2002, jag jämför Komintern med Fritid Malmö
  • 2003, jag uppmanar till upplopp och våldsam revolution i mitt första maj-tal i Norrköping
  • 2004, jag flyttar till f d DDR (igen)
  • 2004, jag betecknar Uppdrag granskning offentligt som ett "uselt teveprogram". Bevis finns här.

Det här är givetvis bara en ofullständig lista. Den kommer att kompletteras så småningom.

2005-03-10

Fixa underklassguider!

Jag brukar få mejl med nyheter från Åbos lilla vänsterscen. Turku är ju liksom ett schysst ställe med maffigt slott och finfina ryska kåkar lite varstans i gamla stan. Den lokala befolkningens föga vänliga inställning till det svenska språket är alltid fascinerande att bevittna, liksom den svenska minoritetens illa dolda överklassattityd när det gäller att bemöta den.


Åbo slott

Men om Finland kan jag skriva en annan gång.

I alla fall så fick jag nyss reda på att ingen mindre än Johan Lönnroth, en gammal bekant från västkusten, kommer att upplysa den finlandssvenska vänstern om "det nya politiska landskapet" hos grannen i väster.

Jag tänker först låter Johan respektive Åboarrangörerna komma till ords:

"[D]en svenska politiken är i gungning. En kvinnolista kommer med ganska stor sannolikhet att formeras inför nästa års val. ... De etablerade politiska partierna längs vänsterhögerskalan har svårt att fånga in det nya. Deras medlemsantal sjunker, liksom valdeltagandet. Varför?"

Fräck som jag är skulle jag vilja inflika här att det kanske har att göra med det faktum att det inte alltid går att skilja mellan vänster och höger i kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och riksdag. Å så ser man ju heller inte skymten av nån vänsterpartist eller sosse i sitt bostadsområde mellan valkampanjerna... men vi fortsätter med originaltexten.

"Enligt Lönnroth speglar partistrukturerna det gamla snarare än det nya klassamhället. Det gamla mönstret med en kapitalägande borgarklass och en lönearbetande arbetarklass i nationalstaterna finns visserligen kvar. Men en i grunden ändrad ägarstruktur har tillsammans med en internationaliserad arbetsmarknad skapat också nya klassmönster. Unga välutbildade mångsysslare har liksom en delvis ny underklass ”utanför systemet”, svårt att identifiera sig med de gamla partiernas budskap. Friheten och oberoendet, möjligheten att forma sitt eget liv - i arbetet, i hemmet och i samhället enskilt eller ihop med andra, har för ett växande antal människor blivit väl så viktigt som de rent materiella livsvillkoren."

Här har vi alltså vägen till revolutionen utstakad: mer konsumtionsmöjligheter till de nyrika, frihetsälskande mångsysslarna och så lite skyddad verkstad för stackars outbildade, alienerade proletärer som saknar de förstnämndas möjligheter att leva ut sin absoluta frihet därför att de är "passiva". Varför inte möjliggöra för den nya underklassen att starta eget tillsammans med någon framgångsrik snubbe som kan fungera som "underklassguide" (Modellen är den framgångsrika flyktingguideprincipen som förde samman välvilliga och oftast vita svenskar med förvirrade och nyanlända flyktingar som skulle introduceras i det svenska vardagslivets underbara värld.) Gamla invandrarverket misslyckades visserligen med att övervinna samtliga integrationsproblem med hjälp av snälla frivilliga samhällsguider, men den här gången kanske de begåvade mångsysslarna lyckas med det konststycket? Det gäller ju allas frihet och pursuit of happiness!



underklass

På sätt och vis känns det här inte särskilt revolutionärt. Ej heller originellt. Skyll på globaliseringen, konstatera att någon arbetarklass inte längre finns (eller att den har blivit systembärande och konservativ), hylla de unga välutbildade "mångsysslarna" eller diffusa "nya sociala rörelser" och propagera (val-)frihet i "kunskapssamhället.

Det har vi hört förr och det är nog alla överkvalificerade akademikers våta dröm...

Johan Lönnroth pratar f.ö. på Folkets Bildningsförbunds filosoficafé den 13 mars kl 17:00. Plats: Restaurant Skolan, Historiesalen, Eriksgatan 18. Mer om hans teser finns i ett "studiebrev".

Kommunistkrönika

Å så ytterligare en kompromitterande favorit i repris

”Vill man uppnå parlamentariska framgångar, så är det avgörande att den parlamentariska oppositionen inte är den sista, utan alltid den första; inte den starkaste, utan den svagaste trumfen. Det är inte slutet, utan början att partiet har en utomparlamentarisk makt bakom sig, som det – oavsett alla nederlag – förmår att använda med metoder av gränslös mångfald och slagfärdighet.”


Liebknecht rules!

Egentligen kunde Karl Liebknechts citat stå för sig själv och krönikan sluta här.
Emot Liebknecht talar emellertid att han var någon sorts kommunist och således står för förtryck, massmord och annan ondska.
För honom talar å andra sidan att han i december 1914 visade att det faktiskt går att säga ifrån i parlamentet, oavsett alla de ”objektiva” skälen som talade emot denna ansvarslöshet. Han trotsade nämligen den socialdemokratiska partipiskan och vägrade rösta för utökade anslag för den tyske Kaiserns krig mot resten av världen.

Vart ska det här egentligen leda?

Jo, som Olof Palme (joddå, den svenske statsministern som hade mage att kritisera USA för deras "demokratiförsvar" i Vietnam, när det begav sig) sade: ”Politik är att vilja". Det går att vägra medverka i ”budgetbetingade” nedskärningar som slår mot de människor som vi säger oss göra politik för. Det går att "göra politik" i stället för att kalla det "ansvarslös överbudspolitik". Kamrater, våga säga ifrån i kommande budgetförhandlingar på alla nivåer!

För att föregripa den väntade kritiken: Ja, jag är faktiskt bara en ansvarslös medborgare som tröttnat på politrukförklaringar om att politiken måste ”baseras på kompromisser”, om varför servicen på dagiset runt hörnet inte håller måttet, varför kommunala bolag måste ha allt högre vinstmarginaler, om att agera strejkbrytare även om man ”i princip” stöttar strejken, varför miljontals kronor istället satsas på vägbyggen och skrytfestivaler.

Jag funderar därför på ett eget upprop, sånt är ju populärt. Vänstern för EMU hoppas på ”ett starkt Europa som motvikt mot USA”. Någon annan varnade för vänsterpartiets utveckling mot ”ett smalt elitistiskt nykommunistiskt parti”, en tredje vill byta ut IFK Norrköpings styrelse.

Det finns kort sagt upprop för och emot det mesta. Men för att inte riskera att budskapet försvinner, skriver jag hellre en krönika. Och så småningom kanske en insändare i någon borgarblaska. Vi får se.

ursprungligt publicerat i Flamman, 2003-06-18. Försett med smärre ändringar. Förmodligen ett bevis på författarens stalinism.

2005-03-08

Internationella kvinnodagen

I dag är det internationella kvinnodagen.

Det är brukligt att hänvisa till att det är FN som firar denna dag (t.ex. i morgonekot i morse), men att det i självaste verket var den socialistiska kvinnorörelsens Köpenhamskongress som utsåg den 8 mars som rörelsens internationella kampdag, det är mindre känt. Ännu mindre känt är att det var Clara Zetkin, som några senare hade den dåliga smaken att vara med om att bilda tyska kommunistpartiet och den ännu sämre smaken att låta sig begravas vid Kremlmuren, som tog initiativ till detta.


Clara Zetkin

8 mars var därför en röd dag i samtliga realt existerande socialistländer i östra Europa. Men den fick den mycket märkvärdiga utformningen att männen skulle "uppvakta" sina fruar på denna dag: blomsterbukett och frukost i sängen. Kanske t o m ett frivilligt manligt städ- eller diskpass (men det var nog vanligare att barnen fick stå för den insatsen) och så ut och äta finmiddag på kvällen.

Spår av denna tradition finns kvar, åtminstone i det forna DDR. Tidigt på morgonen eller i direkt anslutning till arbetsdagens slut vid fyra, femtiden ser man män i alla åldrar springa till blomsteraffärerna. Röda rosor tar snabbt slut, men som tur är så finns ju röda nejlikor också. Ja, det finns t o m folk på gatan som skänker rosor till förbigående kvinnor - en gåva på internationella kvinnodagen från stadens företagarförening...

Hemma i Sverige blir det säkert en del politiska utspel kring elitfeministernas tilltänkta kvinnoparti i dag . Och så kommer några borgarbrackor att kritisera själva begreppet "feminism". I stället för "manshat" ska det vara tal om "jämställdhet" - och så vill ju enligt de borgerliga experterna kvinnorna själva visa vad de går för. Inte ska staten blandar sig i genom exempelvis kränkande positiv särbehandling. Den fria marknaden kommer nog fixa alla orättvisor. Förr eller senare i alla fall. Om man bara inte ingriper och stör den.

Allt kommer nog vara som vanligt även i dag - åtminstone på teverutan i kväll. Och i morgon kommer det bli ännu vanligare, då är kvinnodagen ett minne blott.

Mer intressant är det då att själv gå ut på gatan och protestera mot att vi fortfarande lever i ett samhälle där den manliga heterosexualiteten är normen, där kvinnor definieras mer eller mindre öppet som något slags minoritet som avviker från den manliga normen. Där barnen redan i blöjåldern tränas in på att definiera mänskligheten enligt rosa och himmelsblå mallar.

Jag tänker i alla fall demonstrera i dag mot kvinnoförtrycket. I Norrköping, kl 18:00 på Laxholmstorget.

Vi kanske ses då.

2005-03-07

Favorit i repris: Smygkommunister

I höstas råkade jag ta en öl med en kille från Bayern. Min nye vän visade sig vara medlem i det bayerska högerpartiet CSU. På en av staden Kölns otaliga krogar kom det så småningom fram att han egentligen hade sina rötter i Sachsen i forna DDR.
Ännu några öl senare erkände han öppet att DDR alls inte hade varit ”så värst illa” och att han själv sett fram emot en karriär inom den östtyska militären. Men efter die Wende hamnade han i Bayern för att läsa juridik, och insikten kom att man skulle försöka anpassa sig.
– Men vet du, att vara med i CSU, det är nästan som att vara med i SED (DDR:s styrande parti) – om du vill förändra nåt i Bayern måste du helt enkelt vara med i det styrande partiet…
Några veckor senare, när jag vistades på en semesteranläggning som till och med hösten 1989 fungerade som Erich Honeckers ”jaktresidens”, bevittnade jag hur ett gäng östtyska pensionärer med patos i rösten påminde varandra om att det, minsann!, var bra tider ”då”. Sedan beger sig sällskapet till frukostbuffén samtidigt som man ondgör sig över dagens kapitalistiska samhälle och den tyska sosseregeringens senaste nedskärningsattacker mot pensionärerna.
På hemmaplan i Rostock möter jag samma mönster: smygkommunister överallt. På nyårsfesten skålar ”ryssarna” för Sovjetunionen. Bara vår granne och vän Lilli vägrar och tillägger upprört att den sovjetiska ockupationen av hennes hemland Moldavien bara hade medfört olycka för hennes folk… Lillis sambo däremot håller med ”ryssarna”. Så illa hade man det väl inte i Moldavien under Sovjettiden?
– Men i dag får man dricka vin på sommaren, därför att man inte längre ens får tag i tjänligt dricksvatten! Och samma skitutveckling i hans hemland Rumänien: När de kuppade bort Ceaucescu kom ett gäng rövare till makten. Tja.
På sätt och vis är det visserligen uppfriskande att se att den vedertagna propagandan om det outhärdliga livet i de kommunistiska diktaturerna i öst tas med en nypa salt av de som vet bättre. Å andra sidan är det för jävligt att ”östalgi” inte nödvändigtvis leder till någon djupare insikt.
Dagens smygkommunister ”skålar för Sovjetunionen” när de snapsar, gnäller över livet under kapitalismen och gör vanligtvis – ingenting. Om de inte vänder kappan efter vinden, förstås, som min vän, CSU-mannen.

Krönika i Flamman, 2004-01-14

Texten är enligt Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson ett bevis på öststatsnostalgi:

"I en annan krönika är det "uppfriskande" när någon ifrågasätter propagandan om det outhärdliga livet i de kommunistiska diktaturerna i öst."

utdrag ur Uppdrag granskning, 2005-03-01

2005-03-04

Välkommen åter, Janne!

Det är spännande det där med ordet ”kommunist”.
När jag berättar för en god vän från England att Lars Ohly försvarar sig mot vissa attacker i media genom att hänvisa till att han var en kommunist ”i 1848 års bemärkelse”, är reaktionen road.
– Hade vi kommit på det själva, då hade vi kanske kvar vårt lilla kommunistparti!
Min engelske vän anspelar förstås till det brittiska kommunistpartiets öde. Ett förvånansvärt oberoende Kominternparti – till exempel det enda medlemsparti som vägrade försvara den så kallade Hitler-Stalinpakten år 1939 – misslyckades fundamentalt med att bli av med den tunga ryggsäck som partiets Kominternarv innebar. Till sist försvann partiet från den politiska kartan, trots att de långt innan Berlinmurens fall hade tagit avstånd från utvecklingen i Sovjet. Men i stället för att byta namn och låtsas som ingenting så lades projektet ned.
I Frankrike gjorde man annorlunda. En gång intervjuade jag en medlem i franska kommunistpartiets verkställande utskott. När jag kom in på deras föga ”kommunistiska” profil i den regering de satt med i då, anmärkte mannen lite syrligt:
– Vi må ha justerat vår politiks innehåll under de senaste årtionden – men vi har i alla fall inte bytt partibeteckning…
På sätt och vis kan man fråga sig om en bofink egentligen får se ut hur som helst. Å andra sidan går det kanske att rädda det frihetliga projekt som är inflätat i kommunismens skamfläckade historia. Oavsett hur partibeteckningen lyder idag – det finns en partitradition som är värd att ta fasta på. I Sverige precis som i Frankrike och Storbritannien.
Men den måste befrias från de myter och de historiska misstag som omgärdar den. Att rädda projektet skulle innebära att man lämnade rörelsens belägringsmentalitet bakom sig. Den märks fortfarande och den har gjort oss blinda för berättigad kritik från våra politiska motståndare. Den egna historien måste granskas, jämt och alltid.
Men att våga vara självkritisk, utan att för den skull förkasta de traditioner som är värda att bevara, det kräver styrka.Dessvärre verkar den styrkan inte finnas hos dagens vänsterparti. Partiets ledning svajade i höst när det stormade i media. Å ena sidan ville man inte erkänna att det kanske verkligen finns en byk att tvätta, å andra sidan gjorde man avbön för det mesta som kritiserades i massmedia.
Nu har Janne Josefsson varit på krigsstigen igen – och paniken börjar sprida sig bland somliga berörda. Själv tycker jag att mediepåhoppen är bra. De ökar bara trycket på att prestera bra…

Krönika i Flamman, 2005-03-03