Att tro på sin sak

Jag har börjat bära en liten röd stjärna på kraguppslaget igen. Är ibland frestad att ha min morfars gamla partimärke istället.

Min morfar var inte på något sätt speciell. Hans livsstil skilde sig inte avsevärt från hans grannars. Han gick med andra ord varje dag till jobbet, återvända senare på dagen, åt sitt kvällsmål, tilbringade kvällarna hemma eller ibland med vänner, lade sig för att nästa dag stiga upp och jobba igen. Och så vidare, på sätt och vis ungefär som miljardtals andra arbetande människor runtom i världen.

Han knackade inte dörr för att sälja ett politiskt budskap. Han var ingen politisk aktivist, i alla fall inte under de år då jag hade förmånen att växa upp i hans hus.

Men en sak var intressant: han var stadskänd som kommunist. Det berodde på att han inte gjorde någon hemlighet ut av det han tyckte. Öppnade käft på jobbet, på söndagens möte med de andra gubbarna, utanför mataffären när han snackade med grannarna, hemma vid matbordet… Han gick som pensionär dessutom trotsigt omkring med sitt lilla gamla partimärke från 1930-talet i kavajuppslaget. Inte illa i ett så pass antikommunistiskt samhälle som Västtyskland. Det var det då. Han var kanske nån slags enstöring.

Gick man ut med honom för att handla i centrum stoppades han hela tiden av folk som ville snacka politik med honom. Ibland för att göra sig lustig över honom, ibland för att skälla på honom. Men det blev i alla fall en del intressanta samtal.

Denna märkliga gubbe påminner mig mycket om en av mina käraste vänner, Henk från staden Eindhoven i Holland.

Socialistisk tomatsoppa. Kravmärkt. Mums!

Henk är nästan rikskänd i sitt hemland, därför att han delar ut tomatsoppa i hela landet. Han har säkert delat ut miljontals flygblad. Han är en av holländska SP:s främsta aktivister. Ingen kan gå förbi Henks lilla radhus utan att notera att det bor ett partimedlem i huset: Partibil utanför, valaffischer i fönstret som vetter mot gatan. Dessutom vet alla grannar att det är Henk som brukar fylla deras brevlådor med SP:s material. Han knackar nämligen på och frågar hur det står till med dem innan han gör det. Onödigt att säga att även Henk alltid har ett SP-partimärke i jackuppslaget.

Det som förenar Henk och Josef, min morfarsgubbe, är att politik helt enkelt är ett sätt att vara för båda två. Var de än sitter, står och går så är de medvetna politiska varelser. Deras partimedlemskap är liksom en del av deras sätt att vara. Och de klarar av att leva ut det, utan att vara missionerande, moraliserande eller outhärdligt präktiga på något sätt. För de är det helt naturligt att andra människor har andra åsikter – jag minns väl att min morfar brukade särkilt ofta diskutera politik med de som just inte höll med honom…Och alla vet om det.

Det får bli mitt nyårslöfte: att bli mer som Josef och Henk.

Svar på tal, Stefan Olsson

Landskrona är en "arbetslöshetsstad" hävdar ledarfiguren för stadens högerpopulister i ett inlägg på SD:s hemsida som publicerades den 11/11. Det där citatet ska jag komma ihåg när (v)i nästa gång ber de styrande i staden - 3+1-klövern bestående av fp, m, mp och sd - att redogöra för sin politik för jobb och välfärd.

Stefan Olsson har retats av en insändare i City där det påpekas att Landskronas borgerliga treklöver vill byta ut stadens befolkning. De vill ha rikare landskronabor. Sverigedemokraterna vill ha en vitare befolkning. Inte konstigt att de jobbar så pass bra ihop, skriver jag i insändaren.

Nu har vi fått ytterligare ett bevis på detta. Jag citerar Stefan Olsson: "En okontrollerad invandringspolitik och kravlös integrationspolitik har skapat problem som måste lösas." Ersätt "invandringspolitik med "nyinflyttning av bidragsberoende människor" och, hokuspokus, så har ni Folkpartiets standardsvar på frågan varför Landskrona har sociala problem.

Som sagt, borgare och sverigedemokrater brukar inte ha några större samarbetsproblem.

När en Stefan Olsson eller en Torkild Strandberg klagar över allt bidragsberoende i staden så påpekar de gärna att allt elände beror på sossarnas historiska misstag: att på 1960- och 1970-talen se till att bygga bort bostadsbristen i stan.

Bostadspolitik, mina herrar, skapar inte strukturella problem, men kan förvärra dem. Det är bara att titta på det borgerliga Stockholms vrickade bostadspolitik för att fatta hur man inte vill ha det.

Stefan Olssons och hans politiska kompisars problem är att de förvandlar politiken till klassförtryck. De vill nämligen gärna göra saker som gör livet bättre för den redan välmående delen av befolkningen. Samtidigt som man vill göra livet surt för stadens sämre ställda befolkning.

För borgarnas del handlar det om ett traditionellt borgerligt intresse: Om du kan betala för dig, behöver du ingen välfärd - du klarar dig alldeles utmärkt på en marknad där plånboken styr. Därför ska den gemensamt ägda välfärden urholkas, därför ska det privatiseras och konkurrensutsättas.

För sverigedemokraternas del handlar det antingen om cynisk politisk lurendrejeri eller bara om dumhet. De säger sig ju företräda (det vithyade) småfolket - i själva verket går de i borgarnas ledband. I alla fall i Landskrona.

Men i längden håller det här inte. 

Apropos Juholt*

Håkan Juholt har onekligen utsatts för en mediedrive. Samtidigt kan man inte, vilket många sossar och andra personer med hjärtat till vänster gör, avfärdar det hela som ont förtal.

Vi vet att Håkan Juholt nog inte är sämre än andra riksdagsmän när det kommer till utnyttjandet av diverse förmåner.

Problemet är att det över huvud taget är möjligt för riksdagspolitiker som Juholt att utnyttja ett system som i grunden är förlegat. Att arvodera parlamentariker väldigt generöst går tillbaka till den romska republikens tider, då man ansåg att höga inkomster var det enda sättet att göra senatorerna omutbara. En vacker, men redan då ganska så felaktig tanke.

Att riksdagspolitikerna lever i en verklighet som skiljer sig så radikalt från allmänhetens levnadsvillkor är nämligen ett problem i sig. 

Vilken normal dödlig skulle i dag få bostadsbidrag med en inkomst på 56000 kronor i månaden? Vem kan avstå från att ”stå till arbetsmarknadens förfogande” i åratal och räkna med att få behålla sin tidigare inkomst?

Politiker beviljas förmåner och arvoden som ligger långt över vad de flesta människor någonsin kan komma i närheten av att tjäna. Det gör att avståndet mellan politiken och folket ökar. Vårt samhälle blir kallare.

Alltfler människor drabbas av ”utförsäkring” och får det svårt att få vardagen att gå ihop. Landets politiska elit låtsas som ingenting och höjer sina arvoden regelbundet. 

I riksdagen är Vänsterpartiet det enda partiet som vill att riksdagsmännens ersättning ska sänkas påtagligt, närmare bestämt från dagens nivå till 42500 kr dvs ett s.k. basbelopp. Vi vill helt enkelt minska avståndet mellan politiken och väljarna, det behövs mer tilltro till partipolitiken, inte mer bränsle för politikerförakt.

Samtidigt har även Vänsterpartiet problem med det hela: (v)åra riksdagsmän är världsbäst i att utnytta riksdagens inkomstgaranti. Och det flesta har inte heller några problem med att uppbära alla dessa förmåner (bostadstillägg för boende i Stockholm, frekventa flygresor, U name it). Även detta är ett problem i sig. Dock inte något juridiskt sådant.

* en något annorlunda version publicerades som insändare i Helsingborgs Dagblad den 14/10-2011. Finns inte med i webbversionen av tidningen.