Sydsvenskan inledde i söndags en artikelserie om "den militanta vänstern" i Malmö/Lund.

Enligt tidningen är de små autonoma vänstergrupperna i Skåne extremt våldsbenägna och ett hot mot samhället och dessutom kostar deras ständiga aktivism samhället stora pengar.

Jag skulle vilja påstå att Sydsvenskans vinklade artikelserie inte på något sätt bidrar till att förstå det fenomen som man säger sig "granska". Budskapet mellan raderna är ganska tydligt: bura in de förvirrade våldsverkarna för att slippa kostnader för polisinsatser och skydda samhället från våldsverkare.

Man skulle i stället kunnat begrunda varför alltfler unga människor engagerar sig mot bostadsbristen i Lund, kommunala nerskärningar som drabbar framgångsrika ungdomsverksamheter, globala överlevdnadsfrågor eller frågor som handlar om social rättvisa. Varför skriver dessa arga unga människor, som uppenbarligen bryr sig om det som händer runt omkring dem, inte helt sonika insändare till Sydsvenskan, går med i Green Peace eller något av riksdagspartiernas ungdomsförbund eller nöjer sig med att rösta vart fjärde år?

Inte verkar Sydsvenskans skribenter bry sig.

Men i de intervjusvar som återges i gårdagens artikel är en sak ändå ganska tydligt: De autonoma aktivisterna tror inte att de får gehör för sina frågor och krav. De tror helt enkelt inte att de kan påverka på något annat sätt än genom direkta aktioner som väcker medial uppmärksamhet.

De har helt enkelt tappat tron att den befintliga demokratiska ordningen är till för alla.

Och de har fattat att de bara är intressanta för media om de ägnar sig åt spektakulära aktioner.

Detta borde man egentligen se som ett problem för demokratin i vår tid, inte som ett hot. Men den bekväma lösningen har hittills varit att låta polisen sköta problemet. Med tveksamt resultat, och uppenbarligen är det dessutom förknippat med stora kostnader, vilket Sydsvenskan är mån om att påpeka. (Även om man här skulle kunna påpeka att t.ex Sv Fotbollsförbundets verksamhet äter upp långt större polisresurser än hela den svenska vänsterns dito.)

Att också Kvarnby folkhögskola figurerar som ett slags extremvänsterfäste i Sydsvenskas Skånekarta har nog att göra med att vi tar såväl husockupanter som militanta antifascister på allvar. Helt enkelt därför att Kvarnby folkhögkola är en institution som tar statens uppdrag till folkbildningen, nämligen "att stödja en verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin. Att arbeta för att påverka alla människors grundläggande värderingar om bl.a. alla människors lika värde och jämställdhet mellan könen", på allvar. Och gör man detta så är det viktigt att försöka nå ut till de grupper som annars riskerar att hamna utanför folkhemmets huvudfåra. "Alla ska med", skulle man kunna säga.

Om den autonoma vänstern har något att säga så kan de gärna göra det i samtal med och hos oss, om de vill öka sin förståelse för det samhälle som de upplever som orättvist och förtryckande så kan de gärna göra det i samverkan med oss. Genom att ägna sig åt (fredliga) studier och genom att delta i (lika fredliga) diskussioner om hur man skulle kunna förändra en värld som verkligen behöver en förändring.

Nåt att lära sig?

Tyskland kommer att få en ny högerregering. I söndagens val åkte socialdemokraterna på en historisk smäll - aldrig någonsin har ett parti förlorat så många röster mellan 2 val, partiet backade med hela 11,2 % av rösterna och tappade över 2 miljoner röster! Det blir alltså Angela Merkels kristdemokrater och de ytterst förhatliga nyliberalerna i F.D.P. som kommer att styra landet under de närmaste 4 åren. (Till skillnad från Sverige där folkpartiet är lärarnas intresseorganisation, så är deras tyska systerparti företagarnas intresseparti.)Vi får säkert bevittna en fanatisk skattesänkarpolitik som ska finansieras via nya privatiseringar, ytterligare nerskärningar inom offentlig sektor, ännu mer djupgående försämringar av socialförsäkringssystemet och förmodligen en mycket mer aggressiv och USA-vänlig tysk utrikespolitik.

En klen tröst i sammanhanget är att det hela kommer ungefär att bli som innan, när kristdemokraterna och sossarna styrde landet tillsammans. Sossarnas väljare valde därför, logiskt nog, att fly till vänstern eller till sofflocket - valdeltagandet var det sämsta någonsin.

Sossarna förlorade helt tydligt på en valrörelse som inte tillät dem att hacka på högern dvs koalitionspartnern. Nu lär de på sätt och viss kunna andas ut, deras historiskt låga valresultat (23% av rösterna) kommer att ge partivänstern tillfälle att jaga högerledningen åt skogen och partiet kan återigen profilera sig som ett politiskt alternativ dvs ett parti som förhindrar att borgarna ska styra. Kanske hittar de t o m rätt igen efter årtionden av högervridning. Jag hoppas det innerligt.

De som har vunnit valet är, förutom liberalerna, vänstern. Vänsterpartiet Die Linke fick hela 11,9 % av rösterna tack vare deras konsekventa attacker mot just sossarna svek. Läs väl, vänstern i Tyskland kritiserar i första hand sossarna, inte borgarna... Det har gjort att Tyskland numera a) har ett etablerat Vänsterparti, b) att denna vänster har trygga 5-8% av rösterna i genomsnitt i Västtyskland och imponerande 20-30% i Östtyskland. (Vilket borde förvåna Centrum för levande historia, ty nästan alla som har rösträtt där har ju egna minnen av onskans förlovade land DDR. Hur fan kan de finnas då så pass många som avstår från att rösta på de demokratiska partierna dvs de som står höger om mitten? Har de måhända förläst sig på Jan Myrdal???? Kan man ju undra.). Dessutom så har maktbalansen inom arbetarrörelsen förskjutits påtagligt och vänstern håller på att bli fackföreningsrörelsens främsta samverkanspartner. Allt detta är h-i-s-t-o-r-i-s-k-t.

Lärdomen för Vänsterpartiet från det tyska valet, då? Jo, det torde ju vara tydligt att en rak vänster som drömmer om folkligt stöd behöver ha så pass mycket stake att man vågar kritisera sossarna och för den delen gärna också de Gröna offentligt. Att nöja sig med en bakgrundsröst i den kör som skyller all onska i landet på regeringen Reinfeldt, räcker kanske inte riktigt längre än till typ 4,9% i riksdagsvalet...

Lost in translation?

Valet i Norge var förstås en nagelbitare för dem som inte ville se ett rasistparti i grannlandets regering. Den sittande vänsterregeringen kan nog tacka fremskrittspartiet och dess ledare Siv Jensen för att bli den första regeringen sedan år 1994 som blir omvald. Valet var knappast en övertygande seger för någon norsk vänster, utan en förtvivlad kamp mot just Siv Jensen och ett parti som framstår alltmer (och felaktigt!)som arbetarklassens och den otrygga lägre medelklassens ensamma försvare. Fremskrittspartiet fick till slut sitt bästa valresultatet någonsin och visar återigen att man kan ta de lugnt när de politiska motståndarna kallar en för rasist eller populist. det späder snarast på ens underdog-image, verkar det som.

Arbeiderpartiet samlade 35,5 procent och ökade med 2,8 procent. Regeringskollegorna Sosialistisk venstre nådde 6,1 procent (-2,7) och Senterpartiet 6,2 procent (-0,2). På den borgerliga sidan nådde Fremskrittspartiet 22,9 (+0,9), konservativa Høyre 17,2 procent (+3,1), Kristelig folkeparti.5,5 procent (-1,2) och liberala Venstre 3,8 (-2,1). mer info hittar du f.ö. här.

Under hela gårdagen bombades min Facebook-startsida med statusuppdateringar av diverse vänsterpartister som följde systerpartiet Sosialistisk ventrepartis (SV)öde. När NOK:s vallokalundersökning tydde på att SV skulle ha gått fram var glädjen förstås stort. Den som vid något tillfälle har undersökt hur pass tillförlitliga vallokalsundersökningar ta sådana undersökningar dock med en stor nypa salt. Folk skryter nämligen fortfarande inte gärna med att de lägger sin röst på partier som Fremskrittspartiet som brukar framställas som mindre rumsrena. Och mycket riktigt, så backade inte Frp, utan partiet fick hela 22,9 % av rösterna.

Det som är lite oroväckande är att de här vänsterpartisterna fortfarande verkar tro att SV skulle ha vunnit gårdagens val. Vad är då det norska valets budskap? Fremskrittspartiets välfärdsfascism är på frammarsch och det är SV, den i sammanhanget mest politiskt korrekta storstadsvänstern, som har fått mest stryk. Dessutom SV var det enda norska regeringspartiet som backar rejält (med en hel tredjedel av sitt forna väljarstöd!), uppenbarligen har den lilla koalitionspartnern tappat röster till den stora. Partiet är alltså trots allt och egentligen vid sidan om liberala Venstre valets stora förlorare.

Men Kristin Halvorsen ler icke desto mindre, hon får ju sitta kvar som minister, men partiet tappar fyra mandat och gissningsvis ännu mer inflytande över "det rödgröna styret".

Varför Halvorsen är en förlorare får mer djuplodande valanalyser visa. Men nog skulle jag kunna gissa att det berodde på en valrörelse där det på regeringssidan inte fanns mycket utrymme för partiprofiler. Allt eller inget var budskapet - ni röstar på fortsatt förtroende för en sittande regering. Varför man då ska rösta på ett blekt SV? Jo, det är förmodligen svårt att motivera.

Samma fråga lär dock ställas nästa år när det är dags att rösta i Sverige. Vänsterpartiet älskar systerpartier med framgång, så också SV. Men kan man lära sig nåt genom att titta på hur SV gör?

Kanske: Tittar man på diverse opinionsundersökningar kan man redan i dag skönja vilka de partier är som kommer att få problem i riksdagsvalet: för det första kristdemokraterna som är - just det! - väldigt bleka i regeringskoalitionen. Och så Vänsterpartiet som glatt och entusiasistiskt deltar i det "rödgröna samarbetet", men som liksom inte har någon egen profilfråga. (Förutom det där med kommunismen och dikaturkrameri, förstås, som man ideligen blir anklagat för av ungliberaler och andra trevliga medborgare).

Och vad de där tappert och glatt leendes kämpande vänsterpartisterna än gör, alltid är det någon minst lika leende socialdemokrat eller miljöpartist eller ibland någon arg och självgod pirat som har sagt precis samma sak, inte så sällan lite tidigare.

Gissningsvis blir det nu ett försök att lansera Vänsterpartiet som det mest feministiska partiet av de alla, nu har man ju t o m fått det svart på vitt att man är det.

Hur det kommer att gå, det kvarstår att se. Lasse får ju profilera sig mot Mona. Inte alltför lätt. Och i bakgrunden lurar ju fortfarande en f.d. vänsterpartiordförande som i dagarna har påbörjat sin alldeles egen (och förhoppningsvis sista) valrörelse, nämligen goda gamla Gudrun som redan börjar synas i media lite då och då.

Det som jag ser fram emot med stor förväntan är alltså hur Vänsterpartiet vill lösa SV-syndromet - syns du inte i den rödgröna enhetssmeten så får du stryk. Och detta gärna lagom till valrörelsen 2010.

Fred och motstånd

I år firade NATO sitt 60 års jubileum. NATO har alltsedan kalla krigets dagar varit en allians av militärmakter som tar sig rätten att var som helst, när som helst för att starta krig.

Detta har den svenska rustningsindustrin profiterat på sedan länge.

Under årens gång har Sveriges samarbete med NATO dessutom blivit allt intimare. Sålunda genomförs i sommar en stor militär övning i Norrbotten. I Afghanistan står Sveriges trupper under Natobefäl.

Överallt pågår motstånd mot krig. Amerikanska soldater vägrar att kriga i Irak, runtom i Europa organiseras motstånd mot vapenindustri och krig och i Sverige ordnas protester mot NATO och vapenexport.

I främsta led står fredsnätverket Ofog. Som rektor för Kvarnby folkhögskola är jag stolt över att skolan samverkar med Ofog och arrangerar en sommarkurs som fokuserar på internationella konflikter, militarismen och fredsrörelsens motstånd. Kursen riktar sig till alla som är intresserade av fredsfrågor.

Det hela retar förstås högern. Och alla de som inte vill att Sveriges inblandning i flera internationella konflikter uppmärksammas. En av dem är Ewa Bertz, folkpartist från Malmö. Hon vill att skolans statsbidrag ska dras in.

Varför det, Ewa? Syftet med statens bidrag till folkbildningen är "att
stödja en verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin. Att arbeta för att påverka alla människors grundläggande värderingar om bl.a. alla människors lika värde och jämställdhet mellan könen är en viktig del av folkbildningens uppdrag."

Nog är det precis det vi gör genom att bl a anordna kursen Fred och motstånd.
Må landets sämre pålästa lokalpolitiker tycka vad de vill om den saken.

Mer allvarligt är att Signhild Håkansson på Folkbildningsrådet anser att kursen kan vara "på gränsen till det tillåtna". Knappast. Kursen har en kursplan som har utformats i samarbete mellan Kvarnby folkhögskola och Ofog. Den innehåller studier om internationella konflikter, militarismen och fredsrörelsens motstånd. Säkert kommer kursdeltagarna också att diskutera för- och nackdelen med olika former av civil olydnad.

När det kommer till den saken, så kan jag notera med glädje att det konstateras i t.ex inom ramen för Statens Demokratiberedningen att civil olydnad "kan bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin". Även UR verkar dela min uppfattning att civil olydnad är viktig för en levande demokrati och gjort ett utmärkt skolprogram: http://www.resurs.folkbildning.net/object/248378/cmsso/1/allrattivarldencivilolydnad.htm.

På vilket sätt en folkhögskolekurs som bl a diskuterar olika möjlighter att yttra sin åsikt om krigsindustrins roll i samtiden skulle vara "på gränsen till att vara statsbidragsberättigad" vet i alla fall inte jag.

PS: Det är inte för sent att anmäla sig till kursen...

Efter alla olustigheter ytterligare en liten kuriös och underhållande vidunderlighet. Hittat på min favvoprylnördblogg mobilkoll.



Affe, du är bäst!