2015-12-31

2015: Ett blandat år.

Jag befarar att år 2015 kan komma att bli året då den moderna fascismen fick sitt genombrott i Europa. 

Fokus: Europa i stort

Ungern styrs av ett högerextremt parti som är öppet demokratifientligt. Polen är på väg att bli Ungern nummer 2. Tjeckiens president verkar också fått fnatt och sneglar alltmer åt Budapest när han uttalar sig om muslimer och invandrare. 

I Frankrike är Front National numera det parti som har störst väljarstöd - bara genom valtekniska allianser (som oftast gynnade den borgerliga högern) och "tack vare" valsystemsrelaterade skäl har Frankrikes politiska system sluppit en rejäl gungning i regionvalet i december). I Tyskland och Storbritannien har antimuslimska och nationalistiska partier blivit betydligt mer rumsrena än på länge. I Norden är rasistiska och "nationalkonservativa" partier på frammarsch. 

Och givetvis kan också utvecklingen i Ryssland betecknas som verkligen oroväckande - där fusionerar nationalismen, militarismen och sovjetnostalgi alltmer till något som jag inte vill sätta namn på som den Rysslandvän jag ändå är djupt i hjärtat. 

Fokus: Sverige

Alla vet vi vad det var som hände i Sverige de senaste veckor och månaderna. Sveriges så kallade "vänster-"regering vänder klacken på en femöring och stänger gränserna. Medan den miljöpartistiske vicestatsministern gråter är socialdemokraterna plötsligt eniga med sverigedemokraterna om att Sverige behöver en "andningspaus" på grund av massinvandringen. 

Särskilt upprörande tycker jag är att sossarna givetvis döljer sig bakom sin pragmatism i sammanhanget - de hänvisar till personal inom socialförvaltningarna och skolan som "går på knäna" på grund av alla dessa ensamkommande flyktingbarn etc - men de har icke-desto mindre anammat tanken att det är just invandringen som är problemet, inte något annat. Det är, tror jag, inte ens hyckleri - de förstår inte bättre. Och det i sin tur visar bara att SD har vunnit striden om dagordningen. 

Redan tidigare har vi kunnat se att svenska "liberaler" numera profilerar sig som förespråkare för invandringsstopp. Kristdemokrater försöker numera kopiera SD mer eller mindre rakt av. Moderaterna håller än så länge låg profil -  men bygger gärna sitt nya styre i Gävle helt öppet på SD-stöd. Tidigare var det jhu mer hysch-hysch kring detta, till exempel i Landskrona där Liberalerna, moderaterna och miljöpartiet styr på grund av ett samarbete med sd i låtsasopposition. Och så har alltså till sist också s fallit.

Flera barriärer har med andra ord brustit och det som aldrig skulle hända är numera helt enkelt ett faktum: SD och i och med detta nyfascismen är en helt normal del av vår vardag. 

Normaliseringen är här

Det blir intressant att se om vi som även fortsättningsvis vill bekämpa den smygande fasciseringen av samhällsklimatet kommer att klara av detta. När "normaliseringen" redan verkar vara här så får vänstern problem. Vår  antifascism/antirasism fungerar nämligen illa när högerextremismen redan har lämnat sin isolering, har redan blivit större och bredare än vi själva och dessutom trängt in i det offentliga finrummet. 

Att lägga krut på att upplysa de förtappade själarna som sympatiserar med SD om att partiet har högerextrema rötter är dömt att misslyckas. LO:s senaste anti-SD-kampanj är ett bra exempel på detta. Men vi vet tyvärr redan att all denna upplysning om SD:s relation till nazismen, som till exempel Stiftelsen Expo har bedrivit sedan många år tillbaka, bevisligen inte har kunnat förhindra partiets framväxt. Och det lär faktiskt inte bli annorlunda år 2016.

Att gå ut och istället konstatera att hela j-la samhället ändå är "rasifierat" hjälper nog inte heller. Även om rasifieringsteorin säkert har sina akademiska poänger, så blir det svårt att få ett bredare stöd för ett politiskt budskap som i grunden är elitistiskt, i alla fall när det drivs till sin spets - antirasifieringsaktivisternas språkbruk och politiska praxis splittrar snarare än att den enar. Många ogillar att bli kallade för (smyg-)rasister, och vi har dessutom fått höra att "vita" alltid kommer att vända "de rasifierade" ryggen, att bara personer som själva uppleva rasism vet vad de talar om etc. 

Vänstern?

År 2015 var det år då den svenska vänstern på allvar kämpade inbördes för eller mot "identitetspolitik" (Den debatten sparkades dock loss av Åsa Linderborg redan år 2014) och också året då SD går om S som det främsta partiet inom LO-kollektivet - vilket LO reagerar på med en film som bygger på idén att LO:s medlemmar bara är för oupplysta för att veta vad de egentligen gör. 

Jag suckar. Och har väldigt blandade känslor. Dels blir jag riktigt frustrerad och bitter (som den Besserwisser jag liksom känner mig som i sammanhanget). Dels känner jag ilska och en ökande frestelse att bli "våldsbejakande extremist" (igen...) på gamla dagar. 

Men jag får nog ta mig samman och lovar att under år 2016 försöker motverka processen genom att fundera på något slag mirakelkur - alltså inte tjat om att SD är rasister/högerextremister åt folk som inte nödvändigtvis bryr sig. 

Och inte heller tjat om att hela jävla Europa är rasifierat och bygger på koloniala rasistiska strukturer. Båda sakerna är helt korrekta, men för att få till stånd en stark mothegemonisk rörelse är de inte tillräckliga. 

Mothegemoni behövs

Med "mothegemoniskt" - läs gärna mer om begreppet hegemoni här - menar jag en rörelse som kan räkna med starkt stöd av stora delar av befolkningen. Alltså inte en liten elitvänster som kan sitt språkbruk, har alltid rätt, men saknar tyvärr inflytande. (Den sortens vänster finns ju redan inom och runt omkring den akademiska världen och den är rätt så produktiv i sociala och andra media. Men ack, till vilken nytta? )

Jag tänker mig en rörelse som inte behöver producera mer eller mindre lyckade upplysningsfilmer om SD eller ägna sig åt desperat godtrollkampanjer i sociala media och andra sammanhang. 
En rörelse som inte behöva rabbla upp en massa fakta ur någon statlig utredning eller slå ihjäl folk med en jargong som kröver några hundra akademiska poäng för att hänga med. 

En hegemonisk rörelse dominerar nämligen debatter, utan att egentligen behöver säga så mycket, den skapar tankemönster och sätt att tänka som uppfattas som "naturliga" och självklara av många människor. Och den har potential att växa sig starkt. 

Omstart

En sådan rörelse var arbetarrörelsen en gång i tiden. Men tydligen inte längre. Idag lever vi som räknar oss till arbetarrörelsen antingen i ett slags bakåtvänt vakuum - med fokus antingen på 1970-, 1930- eller i vissa extrema fall tiden mellan 1917 och 1929 - eller så är vi så otroligt över-noga med att titta på och kritisera varandras språkbruk att vi skulle kunna vara med i ett brittiskt satirprogram om vänstern från 1980-talet. 

Med detta sagt så vill på så sätt och vis frestas att tro att det faktiskt skulle kunna vara bra att göra en omstart. Tolka det som ni vill, men jag kan inte låta bli att tänka att det är intressant att ett parti som Podemos har lyckats spränga det spanska partisystemet trots eller kanske tack vare sin vägran  att ingå allianser med den gamla vänstern. Och tack vare sin anti-socialdemokratiska retorik. 

Jo, förresten, jag vet att de kallas för "vänsterpopulister", men att använda ordet "populism" i negativ betydelse har alltid varit förknippat med elitens syn på hur politik ska fungera. Jag tycker därför att den attacken väger lätt. Och jag vet också att de anklagas för att vara toppstyrda, men...


Hoppfullt nytt år 

Hur som helst, det verkar ändå finnas hopp. Förutom utvecklingen i Spanien och andra syderuopeiska länder som väcks mitt hopp av det faktum att det under några veckor denna höst år 2015 fanns tusentals människor som i hela Europa gick emot trenden och ställde upp för att hjälpa de människor som flytt undan från kris, krig och terrorism i Mellanöstern och Afrika.  

Och också det faktum att tiotusentals människor i "landet utan vänster", det vill säga Polen, protesterar just nu mot den statskupp som just ett annat nyfascistiskt parti håller på att genomföra i det landet ger hopp, hopp om att något nytt kan vara på gång. 


Mitt löfte för år 2016 är därför att jag vill jobba för något kvalitativt nytt i Landskrona, tillsammans med mina fränder och kamrater. Alla  bäckar små, så att säga. 

Så jag lovar återkomma i sammanhanget, gott nytt år på er alla!







4 kommentarer:

Anonym sa...

Gott nytt år kamrat. Vi ses på barrikaderna, nätet och soffan.

Henning Süssner Rubin sa...

För att föregripa kritik mot "Fokus Europa"-stycket. Jo, också Ukraina har en jävla fasciströrelse och en faascistvänlig regim. I know.

Tord Björk sa...

Den där skärande bland siden, vart tog den vägen i texten. Bilden kan ha mothegemoniska kvalitéer, barn, himmel, mat, lite humor. Men Texten? 28.12 blockerade flera av Europas största bondeklass vägarna i Ukraina under blågula fanor mot IMF/EU politiken som nu införs på ett sätt som gynnar korruption och storföretag på små och medelstora bönders bekostnad. Dags slipa skärorna snart för bondemat istf agroindustriprodukter och låta hamrarna bygga förnyelsebar energi och transporter från Lissabon till Vladivostok och söderut eller är det för materiella tankar vid sidan om tidens viktiga frågor som den mothegemoniska vänstern måste och bör fokusera på?

Tord Björk sa...

Automatisk ordkorrigering tog bort poängen i första meningen. Ska vara Vart tog skäran bland säden vägen
...