Att tro på sin sak

Jag har börjat bära en liten röd stjärna på kraguppslaget igen. Är ibland frestad att ha min morfars gamla partimärke istället.

Min morfar var inte på något sätt speciell. Hans livsstil skilde sig inte avsevärt från hans grannars. Han gick med andra ord varje dag till jobbet, återvända senare på dagen, åt sitt kvällsmål, tilbringade kvällarna hemma eller ibland med vänner, lade sig för att nästa dag stiga upp och jobba igen. Och så vidare, på sätt och vis ungefär som miljardtals andra arbetande människor runtom i världen.

Han knackade inte dörr för att sälja ett politiskt budskap. Han var ingen politisk aktivist, i alla fall inte under de år då jag hade förmånen att växa upp i hans hus.

Men en sak var intressant: han var stadskänd som kommunist. Det berodde på att han inte gjorde någon hemlighet ut av det han tyckte. Öppnade käft på jobbet, på söndagens möte med de andra gubbarna, utanför mataffären när han snackade med grannarna, hemma vid matbordet… Han gick som pensionär dessutom trotsigt omkring med sitt lilla gamla partimärke från 1930-talet i kavajuppslaget. Inte illa i ett så pass antikommunistiskt samhälle som Västtyskland. Det var det då. Han var kanske nån slags enstöring.

Gick man ut med honom för att handla i centrum stoppades han hela tiden av folk som ville snacka politik med honom. Ibland för att göra sig lustig över honom, ibland för att skälla på honom. Men det blev i alla fall en del intressanta samtal.

Denna märkliga gubbe påminner mig mycket om en av mina käraste vänner, Henk från staden Eindhoven i Holland.

Socialistisk tomatsoppa. Kravmärkt. Mums!

Henk är nästan rikskänd i sitt hemland, därför att han delar ut tomatsoppa i hela landet. Han har säkert delat ut miljontals flygblad. Han är en av holländska SP:s främsta aktivister. Ingen kan gå förbi Henks lilla radhus utan att notera att det bor ett partimedlem i huset: Partibil utanför, valaffischer i fönstret som vetter mot gatan. Dessutom vet alla grannar att det är Henk som brukar fylla deras brevlådor med SP:s material. Han knackar nämligen på och frågar hur det står till med dem innan han gör det. Onödigt att säga att även Henk alltid har ett SP-partimärke i jackuppslaget.

Det som förenar Henk och Josef, min morfarsgubbe, är att politik helt enkelt är ett sätt att vara för båda två. Var de än sitter, står och går så är de medvetna politiska varelser. Deras partimedlemskap är liksom en del av deras sätt att vara. Och de klarar av att leva ut det, utan att vara missionerande, moraliserande eller outhärdligt präktiga på något sätt. För de är det helt naturligt att andra människor har andra åsikter – jag minns väl att min morfar brukade särkilt ofta diskutera politik med de som just inte höll med honom…Och alla vet om det.

Det får bli mitt nyårslöfte: att bli mer som Josef och Henk.