”Vill man uppnå parlamentariska framgångar, så är det avgörande att den parlamentariska oppositionen inte är den sista, utan alltid den första; inte den starkaste, utan den svagaste trumfen. Det är inte slutet, utan början att partiet har en utomparlamentarisk makt bakom sig, som det – oavsett alla nederlag – förmår att använda med metoder av gränslös mångfald och slagfärdighet.”
Liebknecht rules!
Egentligen kunde Karl Liebknechts citat stå för sig själv och krönikan sluta här.
Emot Liebknecht talar emellertid att han var någon sorts kommunist och således står för förtryck, massmord och annan ondska.
För honom talar å andra sidan att han i december 1914 visade att det faktiskt går att säga ifrån i parlamentet, oavsett alla de ”objektiva” skälen som talade emot denna ansvarslöshet. Han trotsade nämligen den socialdemokratiska partipiskan och vägrade rösta för utökade anslag för den tyske Kaiserns krig mot resten av världen.
Vart ska det här egentligen leda?
Jo, som Olof Palme (joddå, den svenske statsministern som hade mage att kritisera USA för deras "demokratiförsvar" i Vietnam, när det begav sig) sade: ”Politik är att vilja". Det går att vägra medverka i ”budgetbetingade” nedskärningar som slår mot de människor som vi säger oss göra politik för. Det går att "göra politik" i stället för att kalla det "ansvarslös överbudspolitik". Kamrater, våga säga ifrån i kommande budgetförhandlingar på alla nivåer!
För att föregripa den väntade kritiken: Ja, jag är faktiskt bara en ansvarslös medborgare som tröttnat på politrukförklaringar om att politiken måste ”baseras på kompromisser”, om varför servicen på dagiset runt hörnet inte håller måttet, varför kommunala bolag måste ha allt högre vinstmarginaler, om att agera strejkbrytare även om man ”i princip” stöttar strejken, varför miljontals kronor istället satsas på vägbyggen och skrytfestivaler.
Jag funderar därför på ett eget upprop, sånt är ju populärt. Vänstern för EMU hoppas på ”ett starkt Europa som motvikt mot USA”. Någon annan varnade för vänsterpartiets utveckling mot ”ett smalt elitistiskt nykommunistiskt parti”, en tredje vill byta ut IFK Norrköpings styrelse.
Det finns kort sagt upprop för och emot det mesta. Men för att inte riskera att budskapet försvinner, skriver jag hellre en krönika. Och så småningom kanske en insändare i någon borgarblaska. Vi får se.
ursprungligt publicerat i Flamman, 2003-06-18. Försett med smärre ändringar. Förmodligen ett bevis på författarens stalinism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar