På väg mot stupet - vänstern och Syrien

I dagarna rasar en insändardebatt i tidningen Flamman kring frågan om hur man ska ställa sig i Syrienfrågan. Same procedure as last year, då det hela gällde Libyen. Det finns de som vill att "världssamfundet" ska intervenera för den goda sakens skull. Det finns de som betecknar detta som blåögt. Och så finns Vänsterpartiets officiella och väldigt velande position nånstans i mitten, som kanske mynnar ut i ett interventionskramande igen.

Jag känner mig som någon som ser på hur ett tåg med stor hastighet närmar sig ett stup.

Minns Kosovokonflikten? I Kosovo rasade i åratal en etnisk och politisk konflikt utan att omvärlden skulle ha brytt sig särskilt mycket. Men när den ena sidan kommer på att omvärlden tycker att det är fult att polis och militär skjuter på civila - jo, då börjar det hända saker. En väpnad gerillastyrka bildas och börjar attackera polisförläggningar och andra myndigheter. När statsmakten slår tillbaka mot detta, bl a genom att skicka militären till krisområdet för att återställa ordningen, startar ett propagandakrig som går ut på att den jugoslaviska staten begår en "massaker på civila".

Inom kort är det ingen som egentligen vet vem det är som skjuter ihjäl och mördar vem. Men det spelar hellre ingen roll längre - "världssamfundet" har valt sida och NATO:s bomber vinner sedan det krig som den kosovoalbanska gerillan UCK aldrig hade kunnat vinna själva. Som tur var så gynnades UCK:s intresse - ett oberoende Kosovo - hand i hand med USA:s och de europeiska stormakternas intresse - att destabilisera Jugoslavien.

Vad har man åstadkommit? I dag finns ett oberoende Kovoso (och en förtryckt serbisk minoritet). Jugoslavien finns ej mera. Och efter några års medial uppmärksamhet, återuppbyggnadsstöd samt "demokratistöd" från västvärlden är det ingen som längre bryr sig om detta lilla land. Kosovo har återigen hamnat i mediaskuggan. Inte konstigt: ty någon demokratisk eller ens stabil stat har man inte lyckats bygga där. Däremot var det lätt att slå sönder den stat som fanns där förut. Bara man har vapen och västvärldens mainstream media bakom sig, så...

Kosovokonflikten är ett skolexempel på kortsiktig politik som kan ha långsiktiga följder. Men vem bryr sig om Balkan? Där har de europeiska stormakterna ändå hållit på med sin imperialistiska politik i århundraden. De som har betalt för det är människorna som bor på Balkan, men inte vi som bara får följa det hela på avstånd.

Mellanöstern kan på många sätt jämföras med Balkan, i alla fall när det kommer till den behandling som regionen och dess invånare har blivit utsatta för av de europeiska stormakterna och av USA.

I Syrien pågår nu en process som på sätt och vis påminner om det som har hänt i Kosovo för över ett årtionde sedan. Vi har redan passerat det kapitlet som handlar om att en delegitimerad statsmakt begår massakrer mot civila. Det som händer är att ett fullskaligt inbördeskrig råder i Syrien. Och utifrån mediabilden bär regimen i Damaskus skulden för detta - inte de som steg för steg har trappat upp våldet mot statsmakten. Känn på detta.

Hur brukar det egentligen fungera när våpnade gerillatrupper gör motstånd mot ett statligt förtryck? Brukar inte statsmakten - som enligt en klassisk europeisk definition av rättstaten ska inneha ett s.k. våldsmonopol - slå tillbaka mot väpnade terrorister? 

Oskyldiga rebeller? Terrorister? Deltagare i ett inbördeskrig.

För att ta ett aktuellt exempel. När gruvarbetare i Spanien beskjuter polisen med hemmagjorda raketer är det tydligen ingen som tycker att det är konstigt att den paramilitära polisen Guardia civil kallas till polisens undsättning... Skulle gruvarbetarna gå över till att tutta eld på polisförläggningar eller att skjuta ihjäl poliser i bakhåll, så är jag övertygad om att ingen hade skrikit särskilt högt om militären för eller senare hade kallats till gruvsamhällena...

Utrikespolitiska institutet  visar på ett förtjänstfullt sätt hur pass ensidigt Syrienbevakningen i våra media är. Men vem bryr sig om detta? det är ändå för sent för eftertanke.

Eftersom internationell politik sedan så där 20 år tillbaka bygger på att världssamfundet inte ska förhindra krig, utan intervenera i dem, så kommer det hela ändå bara kunna resultera i en sak: kraven på en väpnad intervention i Syrien kommer att öka.

Den stundande Syrienkonferensen kommer att resultera i att regeringen i Damaskus kommer att ställas inför valet att i praktiken kapitulera för de krafter som har rubbat den syriska statens suveränitet - eller att strida vidare i väntan på att USA börjar bomba. Att konferensen knappast har syftet att förhindra en upptrappning av det militära våldet märks redan i sammansättningen av den. Iran, en viktig aktör i regionen med inflytande över den ena sidan i konflikten, lär inte få vara med. Samtidigt tillåts att Saudi-Arabien, en annan viktig aktör i regionen, förser den andra sidan i konflikten med pengar och vapen. Hm. Ryssland och Kina kan f.ö. och visserligen fördröja en militär intervention, men de kommer - som vanligt - ge vika för det ökande politiska trycket på dem. Båda de här stormakterna har ändå ett visst intresse av att inte bli granskade alltför noga när de kommer till användningen av statens våldmonopol i det egna landet.

Det finns de som fortfarande verkar tro att internationell politik skulle styras av idealism, och att det i förlängningen inte spelar roll vem det är som gör vad - bara ändamålet är gott.

Bland dessa människor finns en hel del vänsterfolk. Under våren har det hållits manifestationer som mer eller mindre direkt krävt en internationell intervention i Syrien med syfte att störta Bashar al-Assads regim. Även riksdagsledamöter för Vänsterpartiet har deltagit i sådana manifestationer.

Det har sagts förr att ingen är farligare för världsfreden än idealister. Egentligen avsåg detta demokratiska partiets presidenter som allihopa älskar fred - och som allihopa är ganska bra på att starta krig för fredens och frihetens skull. Inte minst den sittande som jo t o m är innehavare av fredsnobelpriset.

Hur som helst, så skulle man kunna säga det här också om den svenska bombvänstern. Bombvänstern skriker efter militära interventioner för att skydda mänskliga rättigheter i tid och otid. Och går i och med detta bara de stormakters ärenden som faktiskt har den militära kapaciteten och ibland den egoistiska politiska viljan att genomföra sådana interventioner.

Jag är väldigt frestad att citera Lenin nu, men det är ju fult för en vänsterpartist.Låt mig i stället säga det så här: Bomber för fred låter inte särskilt logiskt för mig. Och kom nu inte dragandes med historier om Hitler och Tjeckoslovakien eller Spanska inbördeskriget. Det är bara patetiskt.

Tack och lov så har företrädarna för den vänstergren som gärna ser att USA bombar fram fred, socialism och ett allmänt bättre samhälle inte alltför mycket inflytande över svensk utrikespolitik.

Men jag är väldigt säker på att de snart kommer att resa krav på att svenska JAS-plan ska delta i en eventuellt stundande "fredsskapande" intervention i Syrien...