En rak vänster?

"Vänsterpolitiker försvarar våldsamma extremister" lyder en sensationsrubrik, den här gången inte på någon fascistsajt, utan i kvällspressen. Och, hux flux, så kan man läsa att Vänsterpartiet uppmanar sin medlem att lämna partiet. Rekordsnabbt också beslutet från partiets verkställande utskott att man hade suspenderat #Markus Allard.

Varför denna brådska?

Markus Allard är visserligen inte känd för särskilt genomtänkta politiska utspel. Han tycker till exempel om kraftfulla twitteruppdateringar, men det finns nog många medlemmar i Vänsterpartiet som tillika Allard menar att grupper som Revolutionära Fronten är långt ifrån det största hotet mot demokratin som finns på jordens yta. 

De får dock inte tillfälle att yttra sig tvetydigt, klantigt eller provocerande i massmedia. Det får Markus Allard, just därför att han är kontroversiell och obekväm för Vänsterpartiet Örebro. När han senast twittrade något som väckte medialt intresse - det där om att Löfven gjorde som Hitler när han förespråkade korporativa lösningar - passade hans partiförening på att bannlysa honom från sin första maj-demonstration och peta honom från sin grupp i kommunfullmäktige. 

Man skapade alltså en intern konflikt. Och i och med detta blir det hela intressant för lokalpressen. Inget är mer roligt än partiinterna konflikter, ju.

Och inget är mer idiotiskt än att ge media tillfälle att frodas i dem. Men just det gör Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler när han går ut i media och meddelar att han har uppmanat Allard att lämna partiet. Hokuspokus, så har vi alltså en händelse av riksintresse. 

Och så drabbas Vänsterpartiets ledning av panik - och inleder en uteslutningsprocess. Säkert för att få bort ämnet från agendan. Ingen ska ju kunna hävda att Vänsterpartiet skulle ha lik i garderoben, icke sant? Minst av allt inför en valrörelse. Och så sparkas en partiaktivist. 

Ska det verkligen vara så enkelt för vilken som helst reporter på Aftonbladet och Expressen att få Vänsterpartiet att vika sig. 

Och få vem som helst bli utesluten ur Vänsterpartiet?

Det känns dåligt att misstänka att ens partiledning är mer intresserad av vad massmedia skriver än allt annat.

Allard idag. Någon annan vänsterpartist i morgon. 

Och under tiden ska man inte göra eller säga något som kan misstänkas bryta mot mediekonsensus. Man talar alltså inte om sådant som kan vantolkas. Man ska undvika politiska diskussioner om annat än centralt kontrollerade ämnen i Vänsterpartiet. Man ska helt enkelt inte tycka något, verkar det som. 

Förr i tiden gjorde man så för att hålla hela partiet på en centralt fastslagen linje. Idag gör det mest att Vänsterpartiet känns - tamt. 

Så jag har blivit fundersam - jag gick ju en gång i tiden och fullt medveten med i ett parti som sade sig vara för en samhällsomdaning. 

Frågor jag ställer mig: 

Vilken funktion fyller ett tamt vänsterparti? Vem behöver ett sådant vänsterparti?

Jag för min del finner det mest smaklöst att ta fram storsläggan för att straffa en kaxig partimedlem.