Vägval Landskrona och förorten som "ingen" vill ha

Jag läser en artikel i DN som beskriver samma process som här hemma i Landskrona - 1960- och 70-talets förorter förvandlas till sociala öknar och kommunpolitikerna sätter gladeligen fart på processen. Det väcker vrede hos mig.

Jag växte upp i en sådan förort. I Sverige och ett antal andra länder, så också Västtyskland där jag växte upp, ritades och byggdes de här förorterna utifrån en idé om att vi människor trots allt har fler behov än att bara ha något tak över huvudet. De skulle med andra ord inte vara sovstäder där folk bara vistades på nätterna och kanske kunde köpa lite mat i en närbutik, utan de skulle ha egna mötesplatser, en bra infrastruktur som gjorde att folk slapp åka till centrum i tid och otid, bra kommunikationer etc. Men det var då, det.

Den förort där jag växte upp utsattes redan på 1980-talet för reträtten av först kommunal och senare kommersiell verksamhet. Resultatet var, surprise!, en social nerförsbacke. De som hade råd och möjlighet flyttade mer eller mindre snabbt därifrån (eller skickade sina barn på skolor som låg så långt som möjligt borta), det blev en evinnerlig flyttkarusell, allt mindre sociala kontakter mellan grannarna, folk kom och gick ju hela tiden.

Tomt centrum i den förort där jag växte upp. Utanför Düsseldorf.

De som stannade eller kanske rentav fastnade i området var pensionärer, allt fler som saknade egen försörjning, och förstås också nyanlända invandrare som placerades direkt där av myndigheterna - här fanns ju plats och lediga ledigheter. Förorten blev samtidigt egentligen alltmer efter- än ut-satt: Centrat tömdes på verksamheter, utemiljöerna i bostadskvarteren förföll. En viktig bit i den processen, den alltmer synliga nedgången, var utförsäljningen av bostadsbeståndet till hyresvärdar som saknade en social agenda. Såna bolag som fixar bara det mest nödvändiga (om hyresgästerna gnäller för mycket först) och som annars struntar i utvecklingen av sina kvarter. Såna som spar på fastighetsskötare och trädgårdsarbetare. Inga mer försök dessutom att skapa ett slags socialt kitt hyresgäster emellan. Inga försök att ens låtsas att det fanns saker att göra för att förbättra utemiljö och grönområden. Och samtidigt ett borttynande föreningsliv, de lokala hyresrättsföreningarna liksom tuppade av. Ingen bra kombo.

Och kommunen? De placerade mest nya hushåll med något slags social problematik i området, lagade kanske ibland nåt hål i asfalten på vägarna som skar genom stadsdelen. Skickade socialarbetare på hembesök.

I min hemstad Erkrath var det nog kommunalpolitikens visionslöshet samt bygget av ett stort och påkostat nytt centrum som ledde till det här. Och när det hela var ett faktum, var det liksom för stort för att kunna tacklas. Så processen kunde fortsätta och problemen fick helt enkelt växa. Vid mina besök hemma hos mormor, som stannade kvar i mina gamla barndomskvarter så länge det bara gick, kunde jag se hur nedgången liksom blev värre med varje år som gick. Tidens tand var inte nådig mot grönområdena, de gamla lekplatserna och husfasaderna. Och ingen verkade bry sig särskilt mycket.

Och varför skulle någon göra det? Att strunta i problemen var ju lätt för kommunalpolitikerna: valdeltagandet i det berörda området var ju extremt lågt, de värst och mest direkt drabbade politiskt sett helt marginaliserade. De saknade dessutom egna resurser och egna organisationer för att driva sina intressen. Då blir det helt enkelt bara att rösta med fötterna och flytta därifrån - eller att visa missnöje genom att förstöra ännu mer som blir kvar som uttrycksformer för social protest.

I den stad där jag bor nu, Landskrona, har den allmänna nedåt-spiralen nog varit rätt så liknande. Den kanske kom igång med lite fördröjning, men här har utvecklingen inte bara ignorerats och tillåtits att ske - den har faktiskt påskyndats av makthavarna i kommunen. 

I härliga Landskrona skall de stadsdelar i Landskrona där folk med "låg skattekraft bor" tydligen förvandlas till sociala öknar. Hyreslägenheter rivs i miljonprogramsområdet Norrestad för att göra tillgången till dem sämre. (Att konvertera hyresrätter till bostadsrätter har dömts ut som meningslöst av bostadsstrategerna, eftersom "ingen" vill bo i det här "utsatta" och "oattraktiva" området).  

Rivningen av lägenheter på Emaljgatan.

En hyrespolicy har införts för att göra det omöjligt för en stor grupp människor att få ett eget tak över huvudet. I konsekvens främjas en svart marknad för andra- och tredjehandskontrakt på lägenheter och trångboddhet. I avsaknad av vision och idéer placeras dessutom just nu alltfler ensamkommande ungdomar i ett område där det inte finns så mycket annat att göra än att promenera runt eller måhända sparka boll på en lagom försummad bollplan. Snacka om att provocera ännu mer sociala problem.

Ett f.d. skolcentrum ska jämnas med marken. Allmännyttan kan komma att säljas ut - för att samla ihop det kapital som behövs för att (lyx-)renovera någon annanstans.

Vad bör göras?!

Jag hoppas att det äntligen blir en kraftig motreaktion mot det här. Att det inte bara fortsätter och fortsätter, en evinnerligt nergående spiral som resulterar i ett långsamt tilltagande förfall och allt mer frustration.

Jag vet vart den sortens frustration leder. Skadegörelse är vanligt när unga tillåts vara frustrerade och det liksom inte finns något att göra. Och det skapar konflikter. I den stad där jag växte upp pratades det exempelvis en massa skit om oss som bodde i "förortsgettot": Bara utlänningar, kriminella, knarkare, drägg bodde där. etc pp. Som tonåring hade jag nog ett svar på detta, ett rätt så vanmäktigt svar, men ändå ett svar. Även ett slag i luften kan ju kännas befriande för stunden, skulle man kunna säga.

Idag stannar knytnäven i byxfickan när jag tvingas stå ut med högerpolitiker eller visionslösa tjänstemän som fyller Landskronas framtidsdiskussioner med sitt snack om "attraktiva" och förstås havsnära bostadsområden som inte ännu finns, men ska byggas med skattepengar. (F.ö. inte "istället" för något annat, de ska finnas till för helt andra människor). Ett befintligt område stämplas samtidigt, tillsammans med sin befolkning, som "oattraktivt" och icke önskvärt. Det här, det vill säga Torkild Strandbergs, sverigedemokraternas och de andra stödpartiernas "Vägval Landskrona", står förstås för inget annat än klassförakt.

Mitt gamla tonårsklasshat växer här och jag nynnar rätt så ofta på min favoritlåt av Ebba Grön. 

Men knytnäven stannar numera som sagt i byxfickan, i värsta fall blir det ett syrligt inlägg om eländet från min sida. 

Jag vill så hemskt gärna se att de som idag styr i Landskrona en vacker dag skall betala för den klasspolitik de allihopa står för. Det enda sättet att få dem att betala ett (politiskt) pris är att vi som vill se en annan utveckling organiserar oss, så att vi kan sätta emot. På något sätt. Låt oss kämpa för detta.