Italiensk valrörelse

Jag är tillbaka i cyberrymden, men bara för att sammanfatta det som inte kunde skrivas under senaste utlandsvistelsen - kom inte åt min k##kblogg pga den firewall jag satt bakom i Berlin. Snart ska jag tillbaka dit, då blir det nog tystnad på bloggen igen. I alla fall under så där två, tre veckor.

Annars slåss jag efter utlandsvistelsen mest av en märklig känsla av déjà vu: valrörelsen har ju som alltid tagit fart efter det ofantligt irriterande Almedalenjippot (må Olof Palme straffas där hädan för att ha gett upphov till denna tillställning) och så blir det hela desto mer idiotiskt ju närmare valdagen är: Politikens innehåll diskuteras helst inte, väljarna antas tydligen inte ha förmågan att sätta sig i sådana komplicerade ämnen. I stället blir det plötsligt en poäng att rösta på något "block" därför att alla i blocket är så rörande överens om allting. Laganda blir alltså årets stora valfråga. Inte välfärden, skolan, integration eller något i den stilen, utan rätt och slätt förmågan att bilda en enhetsfront.

Som vanligast blir det mest fånigt när det är de borgerliga partiernas lokala förmågor som debatterar. Norrköping må tjänstgöra som ett skolexempel på stollighet.

Ärligt talat, så skiter jag så in i h-vete i om borgarbrackorna är eniga eller inte, och om de andra partierna bråkar om sina hjärtefrågor. Om de fyra borgerliga riksdagspartierna vill kan de ju gärna slå samman sina respektive partier och bilda sitt högerenhetsparti enligt amerikansk mönster. Då kan jag inte längre se fram emot den valdag då kristdemokraterna äntligen ramlar ur riksdagen, men kanske slipper vi se då den här sortens debattartiklar.

Men visst, stolligheter från den borgerliga oppositionen hör ju egentligen till vardagen under genomsnittsvalrörelsen. Minns "röd-grön röra"-propagandan? Lejonborgs kukrasyrintervju? Eller "kosackvalet"? Ännu mer irriterande blir det därför i år när "röda laget" försöker bemöta det fåniga enhetsfrontstjatet med samma mynt: i just Norrköping gick så (v) med på att ställa sig bakom ett gemensamt budgetförslag med (s) och (mp), som bl a innebär en satsning på dödsdömda Norrköpings flygplats. Det vill säga en satsning som vänstern bara några veckor innan var strikt emot.

Varför denna plötsliga kurskantring? Jo, det blir en viktig markering i valrörelsen att visa att även s, mp och v är överens... Jovisst: I Sverige har vi liksom alltid haft stabila majoritetsregeringar, icke sant?

Den här enhetsfronthysterin, som drabbat höger som vänster (förutom Göran P.), leder oss alltså till en italiensk valrörelse. Hurra för det! Kanske blir de kommande valrörelserna då roligare.

Andra bloggar om: politik, valrörelsen, Vänsterpartiet

Technorati Tags: politik, valrörelsen, Vänsterpartiet