2006-09-14

Allt annat är bara fotboll

Wuppertal, 2006-09-08"Fortuna Düsseldorf - Allt annat är bara fotboll".

Det är titeln på den lunta som jag sedan några dagar tillbaka läser på toan. En historik över 110 års klubbhistoria. En resa tillbaka till den tid då jag liksom inte brydde mig om nåt annat än just Fortuna Düsseldorf, alltså tiden mellan 1976 och 1984.

Så där på ett ungefär, innan jag gick med i Kommunistisk ungdom i alla fall, och började intressera mig för annat, rollspel och tjejer, typ. Den tid då jag funderade på att skaffa tatuering med klubbmärke på, donerade mina futtiga fickpengar åt klubben så att stjärnspelaren Klaus Allofs inte behövde säljas till dödsfienderna från Köln, satt i plugget och ristade klubbmärket i alla möjliga föremål av trä och plast.

Och det går upp för mig att det stämmer - att heja på just den här skitklubben är solklart något mer än att bara tycka om fotboll som idrott.

I förra veckan åkte jag till ett sketet litet fotbollstadion nånstans nära min hemstad Düsseldorf. En nergången ruin och byggarbetsplats, byggt i en dalgång och sålunda utsatt för stark blåst när man minst anar det. Där man till råga på allt inte ens fick dricka öl för att stå ut med den trista upplevelsen att frysandes få titta på en bedrövlig fotbollsmatch mellan två mediokra och något oengagerade lag i den tyska tredje serien. Men det gjorde jag. Tillsammans med knappt 12 000 andra galningar denna grå fredag kväll. Och långt fler än hälften hejade på bortalaget - och fick gå genom alla dessa känslor som jag minns så väl från andra Fortuna-matcher: irritation och ilska över torskade målchanser och felpassningar. sen lite glädje över en fin räddning eller en finfin kontring. för att sedan suckandes se hur chansen går till spillo på grund av något individuellt misstag eller av ren otur. Sen den där obeskrivliga glädjen över ett enstaka mål, följt av en lång period av tristess när laget försöker backa hem segern, ännu fler missade chanser och den där känslan av att det här kommer att gå snett. Vilket det gjorde: hemmalaget kvitterade i 93:e minuten. Inte att undra på att huliganerna börjar skjuta fyrverkeripjäser mot hemmalagets supporterklack...

Allt som vanligt med andra ord. Ytterligare en kväll med Fortuna Düsseldorf som skulle kunna ha gett en de första grå hårstrånen, och som är dålig för den emotionella balansen och förmodligen också för matsmältningen. Och på vägen hem vill man bara sparka sönder något, en bilspegel kanske, eller en soptunna. Runt omkring skyndar sig andra människor till pendeltågstationen, skällandes, gnällandes, irriterade eller bara uppgivna. Eller allt samtidigt. Fortuna-offer allihopa.

Men så ska det va. Annars vore det ju bara fotboll. Och så åker jag hemåt, mycket tillfreds över att kunna hata mitt favoritlag. Lidelsefullt. Från hjärtat. Den som har drabbats av ett fotbollslag kan livet inte längre svika. Känslovågorna räcker för hela veckan. Det är bara att se fram emot nästa matchdag. Under tiden finns det inte mycket som kan reta mig.

Fan också!

PS: Jag får precis reda på att MFF har förlorat skånederbyn på Olympia. Fy fan, vad jag hatar Malmö FF för detta! DS

Inga kommentarer: