Dig here - Gräv här!

Sydsvenskan inledde i söndags en artikelserie om "den militanta vänstern" i Malmö/Lund.

Enligt tidningen är de små autonoma vänstergrupperna i Skåne extremt våldsbenägna och ett hot mot samhället och dessutom kostar deras ständiga aktivism samhället stora pengar.

Jag skulle vilja påstå att Sydsvenskans vinklade artikelserie inte på något sätt bidrar till att förstå det fenomen som man säger sig "granska". Budskapet mellan raderna är ganska tydligt: bura in de förvirrade våldsverkarna för att slippa kostnader för polisinsatser och skydda samhället från våldsverkare.

Man skulle i stället kunnat begrunda varför alltfler unga människor engagerar sig mot bostadsbristen i Lund, kommunala nerskärningar som drabbar framgångsrika ungdomsverksamheter, globala överlevdnadsfrågor eller frågor som handlar om social rättvisa. Varför skriver dessa arga unga människor, som uppenbarligen bryr sig om det som händer runt omkring dem, inte helt sonika insändare till Sydsvenskan, går med i Green Peace eller något av riksdagspartiernas ungdomsförbund eller nöjer sig med att rösta vart fjärde år?

Inte verkar Sydsvenskans skribenter bry sig.

Men i de intervjusvar som återges i gårdagens artikel är en sak ändå ganska tydligt: De autonoma aktivisterna tror inte att de får gehör för sina frågor och krav. De tror helt enkelt inte att de kan påverka på något annat sätt än genom direkta aktioner som väcker medial uppmärksamhet.

De har helt enkelt tappat tron att den befintliga demokratiska ordningen är till för alla.

Och de har fattat att de bara är intressanta för media om de ägnar sig åt spektakulära aktioner.

Detta borde man egentligen se som ett problem för demokratin i vår tid, inte som ett hot. Men den bekväma lösningen har hittills varit att låta polisen sköta problemet. Med tveksamt resultat, och uppenbarligen är det dessutom förknippat med stora kostnader, vilket Sydsvenskan är mån om att påpeka. (Även om man här skulle kunna påpeka att t.ex Sv Fotbollsförbundets verksamhet äter upp långt större polisresurser än hela den svenska vänsterns dito.)

Att också Kvarnby folkhögskola figurerar som ett slags extremvänsterfäste i Sydsvenskas Skånekarta har nog att göra med att vi tar såväl husockupanter som militanta antifascister på allvar. Helt enkelt därför att Kvarnby folkhögkola är en institution som tar statens uppdrag till folkbildningen, nämligen "att stödja en verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin. Att arbeta för att påverka alla människors grundläggande värderingar om bl.a. alla människors lika värde och jämställdhet mellan könen", på allvar. Och gör man detta så är det viktigt att försöka nå ut till de grupper som annars riskerar att hamna utanför folkhemmets huvudfåra. "Alla ska med", skulle man kunna säga.

Om den autonoma vänstern har något att säga så kan de gärna göra det i samtal med och hos oss, om de vill öka sin förståelse för det samhälle som de upplever som orättvist och förtryckande så kan de gärna göra det i samverkan med oss. Genom att ägna sig åt (fredliga) studier och genom att delta i (lika fredliga) diskussioner om hur man skulle kunna förändra en värld som verkligen behöver en förändring.