Om Vänsterpartiets historia

Jag fortsätter mina funderingar kring Vänsterpartiet.

Jag har hittills noterat att Vänsterpartiets kris är strukturell dvs vi har ett inneboende problem som inte lätt kan lösas genom att bara ”föryngra ledningen”.

Dessutom har jag konstaterat att Vänsterpartiets budskap är suddigt, därför att dagspolitiken och detaljfrågor dominerar, visionen är nertonad. Jonas Sjöstedt fyller f.ö. på med en liten, men helt träffande analys av det sistnämnda.

Jag håller med Jonas när han pekar ut den osaliga kommunismdebatten som en anledning till att Vänsterpartiet fegat när det kom till diskussionen om den socialistiska visionen. Skulle dock vilja tillägga att man också haft en period, så där i mitten av 1990-talet, då denna feghet provocerade en trotsreaktion bland många partimedlemmar i allmänhet och hos ungdomsförbundet i synnerhet. När partiet skalade ner det där med att man egentligen brukade ha en antikapitalistisk grund att stå på och när alltfler ledande vänsterpartister ville vara med om att tävla i avståndstagandena från sin egen partihistoria kom motreaktionen som ett brev med posten: plötsligt blev det liksom en vogue att kalla sig för kommunist igen. Helt enkelt för att markera att man minsann vågade vara radikal och ta skit för det. En av dem som outade sig som kommunist då var dessutom ingen mindre än partisekreteraren Lars Ohly, redan glömt?

Det här får nog bli föremål för dagens funderingar: hur hanterar Vänsterpartiet sin egen historia?

Jag har intrycket att man inte riktigt kan bestämma sig om man över huvud taget vill ha en partihistoria eller inte. Den stör ju oftast: allt det där tjafset om kommunismen som man regelbundet får läsa och lyssna på när man minst har behov av det har ju sitt upphov i det faktum att Vänsterpartiet en gång i tiden kallades SKP/VPK. Det är svårt att komma ifrån.

Samtidigt har man ett väldigt selektivt sätt att lyfta partiets historia i andra mer inåtvända sammanhang: hur ofta har vi inte påmints om att det var medlemmar i partiet som sköts ihjäl i Ådalen, deltog och stupade hjältemodigt i Spanska inbördeskriget, dog i attentatet mot Norrskensflamman?! Och sen slutar liksom partihistorien, man hoppar kanske över till C H Hermanssons tid som partiordförande (som brukar skönmålas) och understryker att VPK fördömde Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien år 1968. Lars Werner och 1980-talets strid mellan ”förnyare” och ”traditionalister” finns liksom inte. Sen kommer namnbytet och allting är frid och fröjd.

Som historiker skulle jag vilja uttrycka det så här: det finns långt mer i partiets historia som man kan vara stolt över. Partiets antimilitarism, dess strid för de arbetslösas rättigheter, dess tidiga insatser i kvinnokampen, dess antikoloniala och antiimperialistiska kamp, dess insatser för den tidiga miljörörelsen, många insatser för en ny och medborgarnära kommunalpolitik på 1970- och 80-talen är bara några exempel.

Och samtidigt finns det mycket mer som är skamfilat och som borde lyftas och analyseras - av oss själva. Det gör vi inte och den lillatextsnutt som finns på Vänsterpartiets hemsida är ett talande exempel på detta. Vänsterpartiet orkar nog inte med sin egen historia. Men har ändå ett slags behov av att vårda den ömt, tänk bara på alla dess (manliga) hjältar som drog till Spanien och gav sitt liv för Spaniens frihet. "90 år av kamp" var också mottot för partiets 90-års jubileum år 2007.

Vi behöver förstås våra egna symboler och vår egen berättelse. Röda fanor och stjärnor och antifascistiska hjältar vill vi ha. Men inte alla dessa påminnelser om svek, hyckleri och försvaret av gulag. Förstås.  

Här har Ung Vänster ändå en fördel. I den antologi som gavs ut till förbundets 100-års jubileum år 2003 plockade man in såväl det vardagliga som det mytbildande. Man försökte skapa en sammanhållen föreningshistoria och skrev även om delar av densamma som kunde ge upphov till kritik utifrån. Men man passade på att formulera sin egen syn på saken. Antologin rekommenderas varmt, där finns mer eller mindre självkritiska bidrag, men de är i alla fall ärliga.

Vänsterpartiet däremot är väldigt månt om en slätstruken version av sin egen partihistoria, därför att man egentligen inte vill ha någon diskussion om den. Det är visserligen sant att det knappast gynnar politiken om man hela tiden blickar bakåt, men å andra sidan gynnar det heller inte ens politik när det hela tiden är någon annan som får avslöja vänsterns historiska misstag. Det gör att man i tid och otid tvingas reagera på saker, något som vanligtvis stör ens verksamhet och avleder uppmärksamheten från annat. Ta t.ex avslöjandet om ”Kirunasvenskarnas” öde i Sovjet. Några artiklar i norrländsk press, en bok, fler artikel, men den här gången i DN. Och – hokuspokus – så får man nästa kommunismdebatt och en liten skandal, som man egentligen inte har behov av.

Facit: Vänsterpartiet borde ta sin egen partihistoria mer på allvar och satsa på att få den utforskad på ett seriöst sätt. På så sätt undviker man kanske alla dessa myter om den, såväl de svart- som de skönmålande.

Sånt vill man ju gärna slippa se...