Vägval Landskrona och förorten som "ingen" vill ha

Jag läser en artikel i DN som beskriver samma process som här hemma i Landskrona - 1960- och 70-talets förorter förvandlas till sociala öknar och kommunpolitikerna sätter gladeligen fart på processen. Det väcker vrede hos mig.

Jag växte upp i en sådan förort. I Sverige och ett antal andra länder, så också Västtyskland där jag växte upp, ritades och byggdes de här förorterna utifrån en idé om att vi människor trots allt har fler behov än att bara ha något tak över huvudet. De skulle med andra ord inte vara sovstäder där folk bara vistades på nätterna och kanske kunde köpa lite mat i en närbutik, utan de skulle ha egna mötesplatser, en bra infrastruktur som gjorde att folk slapp åka till centrum i tid och otid, bra kommunikationer etc. Men det var då, det.

Den förort där jag växte upp utsattes redan på 1980-talet för reträtten av först kommunal och senare kommersiell verksamhet. Resultatet var, surprise!, en social nerförsbacke. De som hade råd och möjlighet flyttade mer eller mindre snabbt därifrån (eller skickade sina barn på skolor som låg så långt som möjligt borta), det blev en evinnerlig flyttkarusell, allt mindre sociala kontakter mellan grannarna, folk kom och gick ju hela tiden.

Tomt centrum i den förort där jag växte upp. Utanför Düsseldorf.

De som stannade eller kanske rentav fastnade i området var pensionärer, allt fler som saknade egen försörjning, och förstås också nyanlända invandrare som placerades direkt där av myndigheterna - här fanns ju plats och lediga ledigheter. Förorten blev samtidigt egentligen alltmer efter- än ut-satt: Centrat tömdes på verksamheter, utemiljöerna i bostadskvarteren förföll. En viktig bit i den processen, den alltmer synliga nedgången, var utförsäljningen av bostadsbeståndet till hyresvärdar som saknade en social agenda. Såna bolag som fixar bara det mest nödvändiga (om hyresgästerna gnäller för mycket först) och som annars struntar i utvecklingen av sina kvarter. Såna som spar på fastighetsskötare och trädgårdsarbetare. Inga mer försök dessutom att skapa ett slags socialt kitt hyresgäster emellan. Inga försök att ens låtsas att det fanns saker att göra för att förbättra utemiljö och grönområden. Och samtidigt ett borttynande föreningsliv, de lokala hyresrättsföreningarna liksom tuppade av. Ingen bra kombo.

Och kommunen? De placerade mest nya hushåll med något slags social problematik i området, lagade kanske ibland nåt hål i asfalten på vägarna som skar genom stadsdelen. Skickade socialarbetare på hembesök.

I min hemstad Erkrath var det nog kommunalpolitikens visionslöshet samt bygget av ett stort och påkostat nytt centrum som ledde till det här. Och när det hela var ett faktum, var det liksom för stort för att kunna tacklas. Så processen kunde fortsätta och problemen fick helt enkelt växa. Vid mina besök hemma hos mormor, som stannade kvar i mina gamla barndomskvarter så länge det bara gick, kunde jag se hur nedgången liksom blev värre med varje år som gick. Tidens tand var inte nådig mot grönområdena, de gamla lekplatserna och husfasaderna. Och ingen verkade bry sig särskilt mycket.

Och varför skulle någon göra det? Att strunta i problemen var ju lätt för kommunalpolitikerna: valdeltagandet i det berörda området var ju extremt lågt, de värst och mest direkt drabbade politiskt sett helt marginaliserade. De saknade dessutom egna resurser och egna organisationer för att driva sina intressen. Då blir det helt enkelt bara att rösta med fötterna och flytta därifrån - eller att visa missnöje genom att förstöra ännu mer som blir kvar som uttrycksformer för social protest.

I den stad där jag bor nu, Landskrona, har den allmänna nedåt-spiralen nog varit rätt så liknande. Den kanske kom igång med lite fördröjning, men här har utvecklingen inte bara ignorerats och tillåtits att ske - den har faktiskt påskyndats av makthavarna i kommunen. 

I härliga Landskrona skall de stadsdelar i Landskrona där folk med "låg skattekraft bor" tydligen förvandlas till sociala öknar. Hyreslägenheter rivs i miljonprogramsområdet Norrestad för att göra tillgången till dem sämre. (Att konvertera hyresrätter till bostadsrätter har dömts ut som meningslöst av bostadsstrategerna, eftersom "ingen" vill bo i det här "utsatta" och "oattraktiva" området).  

Rivningen av lägenheter på Emaljgatan.

En hyrespolicy har införts för att göra det omöjligt för en stor grupp människor att få ett eget tak över huvudet. I konsekvens främjas en svart marknad för andra- och tredjehandskontrakt på lägenheter och trångboddhet. I avsaknad av vision och idéer placeras dessutom just nu alltfler ensamkommande ungdomar i ett område där det inte finns så mycket annat att göra än att promenera runt eller måhända sparka boll på en lagom försummad bollplan. Snacka om att provocera ännu mer sociala problem.

Ett f.d. skolcentrum ska jämnas med marken. Allmännyttan kan komma att säljas ut - för att samla ihop det kapital som behövs för att (lyx-)renovera någon annanstans.

Vad bör göras?!

Jag hoppas att det äntligen blir en kraftig motreaktion mot det här. Att det inte bara fortsätter och fortsätter, en evinnerligt nergående spiral som resulterar i ett långsamt tilltagande förfall och allt mer frustration.

Jag vet vart den sortens frustration leder. Skadegörelse är vanligt när unga tillåts vara frustrerade och det liksom inte finns något att göra. Och det skapar konflikter. I den stad där jag växte upp pratades det exempelvis en massa skit om oss som bodde i "förortsgettot": Bara utlänningar, kriminella, knarkare, drägg bodde där. etc pp. Som tonåring hade jag nog ett svar på detta, ett rätt så vanmäktigt svar, men ändå ett svar. Även ett slag i luften kan ju kännas befriande för stunden, skulle man kunna säga.

Idag stannar knytnäven i byxfickan när jag tvingas stå ut med högerpolitiker eller visionslösa tjänstemän som fyller Landskronas framtidsdiskussioner med sitt snack om "attraktiva" och förstås havsnära bostadsområden som inte ännu finns, men ska byggas med skattepengar. (F.ö. inte "istället" för något annat, de ska finnas till för helt andra människor). Ett befintligt område stämplas samtidigt, tillsammans med sin befolkning, som "oattraktivt" och icke önskvärt. Det här, det vill säga Torkild Strandbergs, sverigedemokraternas och de andra stödpartiernas "Vägval Landskrona", står förstås för inget annat än klassförakt.

Mitt gamla tonårsklasshat växer här och jag nynnar rätt så ofta på min favoritlåt av Ebba Grön. 

Men knytnäven stannar numera som sagt i byxfickan, i värsta fall blir det ett syrligt inlägg om eländet från min sida. 

Jag vill så hemskt gärna se att de som idag styr i Landskrona en vacker dag skall betala för den klasspolitik de allihopa står för. Det enda sättet att få dem att betala ett (politiskt) pris är att vi som vill se en annan utveckling organiserar oss, så att vi kan sätta emot. På något sätt. Låt oss kämpa för detta.

2015: Ett blandat år.

Jag befarar att år 2015 kan komma att bli året då den moderna fascismen fick sitt genombrott i Europa. 

Fokus: Europa i stort

Ungern styrs av ett högerextremt parti som är öppet demokratifientligt. Polen är på väg att bli Ungern nummer 2. Tjeckiens president verkar också fått fnatt och sneglar alltmer åt Budapest när han uttalar sig om muslimer och invandrare. 

I Frankrike är Front National numera det parti som har störst väljarstöd - bara genom valtekniska allianser (som oftast gynnade den borgerliga högern) och "tack vare" valsystemsrelaterade skäl har Frankrikes politiska system sluppit en rejäl gungning i regionvalet i december). I Tyskland och Storbritannien har antimuslimska och nationalistiska partier blivit betydligt mer rumsrena än på länge. I Norden är rasistiska och "nationalkonservativa" partier på frammarsch. 

Och givetvis kan också utvecklingen i Ryssland betecknas som verkligen oroväckande - där fusionerar nationalismen, militarismen och sovjetnostalgi alltmer till något som jag inte vill sätta namn på som den Rysslandvän jag ändå är djupt i hjärtat. 

Fokus: Sverige

Alla vet vi vad det var som hände i Sverige de senaste veckor och månaderna. Sveriges så kallade "vänster-"regering vänder klacken på en femöring och stänger gränserna. Medan den miljöpartistiske vicestatsministern gråter är socialdemokraterna plötsligt eniga med sverigedemokraterna om att Sverige behöver en "andningspaus" på grund av massinvandringen. 

Särskilt upprörande tycker jag är att sossarna givetvis döljer sig bakom sin pragmatism i sammanhanget - de hänvisar till personal inom socialförvaltningarna och skolan som "går på knäna" på grund av alla dessa ensamkommande flyktingbarn etc - men de har icke-desto mindre anammat tanken att det är just invandringen som är problemet, inte något annat. Det är, tror jag, inte ens hyckleri - de förstår inte bättre. Och det i sin tur visar bara att SD har vunnit striden om dagordningen. 

Redan tidigare har vi kunnat se att svenska "liberaler" numera profilerar sig som förespråkare för invandringsstopp. Kristdemokrater försöker numera kopiera SD mer eller mindre rakt av. Moderaterna håller än så länge låg profil -  men bygger gärna sitt nya styre i Gävle helt öppet på SD-stöd. Tidigare var det jhu mer hysch-hysch kring detta, till exempel i Landskrona där Liberalerna, moderaterna och miljöpartiet styr på grund av ett samarbete med sd i låtsasopposition. Och så har alltså till sist också s fallit.

Flera barriärer har med andra ord brustit och det som aldrig skulle hända är numera helt enkelt ett faktum: SD och i och med detta nyfascismen är en helt normal del av vår vardag. 

Normaliseringen är här

Det blir intressant att se om vi som även fortsättningsvis vill bekämpa den smygande fasciseringen av samhällsklimatet kommer att klara av detta. När "normaliseringen" redan verkar vara här så får vänstern problem. Vår  antifascism/antirasism fungerar nämligen illa när högerextremismen redan har lämnat sin isolering, har redan blivit större och bredare än vi själva och dessutom trängt in i det offentliga finrummet. 

Att lägga krut på att upplysa de förtappade själarna som sympatiserar med SD om att partiet har högerextrema rötter är dömt att misslyckas. LO:s senaste anti-SD-kampanj är ett bra exempel på detta. Men vi vet tyvärr redan att all denna upplysning om SD:s relation till nazismen, som till exempel Stiftelsen Expo har bedrivit sedan många år tillbaka, bevisligen inte har kunnat förhindra partiets framväxt. Och det lär faktiskt inte bli annorlunda år 2016.

Att gå ut och istället konstatera att hela j-la samhället ändå är "rasifierat" hjälper nog inte heller. Även om rasifieringsteorin säkert har sina akademiska poänger, så blir det svårt att få ett bredare stöd för ett politiskt budskap som i grunden är elitistiskt, i alla fall när det drivs till sin spets - antirasifieringsaktivisternas språkbruk och politiska praxis splittrar snarare än att den enar. Många ogillar att bli kallade för (smyg-)rasister, och vi har dessutom fått höra att "vita" alltid kommer att vända "de rasifierade" ryggen, att bara personer som själva uppleva rasism vet vad de talar om etc. 

Vänstern?

År 2015 var det år då den svenska vänstern på allvar kämpade inbördes för eller mot "identitetspolitik" (Den debatten sparkades dock loss av Åsa Linderborg redan år 2014) och också året då SD går om S som det främsta partiet inom LO-kollektivet - vilket LO reagerar på med en film som bygger på idén att LO:s medlemmar bara är för oupplysta för att veta vad de egentligen gör. 

Jag suckar. Och har väldigt blandade känslor. Dels blir jag riktigt frustrerad och bitter (som den Besserwisser jag liksom känner mig som i sammanhanget). Dels känner jag ilska och en ökande frestelse att bli "våldsbejakande extremist" (igen...) på gamla dagar. 

Men jag får nog ta mig samman och lovar att under år 2016 försöker motverka processen genom att fundera på något slag mirakelkur - alltså inte tjat om att SD är rasister/högerextremister åt folk som inte nödvändigtvis bryr sig. 

Och inte heller tjat om att hela jävla Europa är rasifierat och bygger på koloniala rasistiska strukturer. Båda sakerna är helt korrekta, men för att få till stånd en stark mothegemonisk rörelse är de inte tillräckliga. 

Mothegemoni behövs

Med "mothegemoniskt" - läs gärna mer om begreppet hegemoni här - menar jag en rörelse som kan räkna med starkt stöd av stora delar av befolkningen. Alltså inte en liten elitvänster som kan sitt språkbruk, har alltid rätt, men saknar tyvärr inflytande. (Den sortens vänster finns ju redan inom och runt omkring den akademiska världen och den är rätt så produktiv i sociala och andra media. Men ack, till vilken nytta? )

Jag tänker mig en rörelse som inte behöver producera mer eller mindre lyckade upplysningsfilmer om SD eller ägna sig åt desperat godtrollkampanjer i sociala media och andra sammanhang. 

En rörelse som inte behöva rabbla upp en massa fakta ur någon statlig utredning eller slå ihjäl folk med en jargong som kröver några hundra akademiska poäng för att hänga med. 

En hegemonisk rörelse dominerar nämligen debatter, utan att egentligen behöver säga så mycket, den skapar tankemönster och sätt att tänka som uppfattas som "naturliga" och självklara av många människor. Och den har potential att växa sig starkt. 

Omstart

En sådan rörelse var arbetarrörelsen en gång i tiden. Men tydligen inte längre. Idag lever vi som räknar oss till arbetarrörelsen antingen i ett slags bakåtvänt vakuum - med fokus antingen på 1970-, 1930- eller i vissa extrema fall tiden mellan 1917 och 1929 - eller så är vi så otroligt över-noga med att titta på och kritisera varandras språkbruk att vi skulle kunna vara med i ett brittiskt satirprogram om vänstern från 1980-talet. 

Med detta sagt så vill på så sätt och vis frestas att tro att det faktiskt skulle kunna vara bra att göra en omstart. Tolka det som ni vill, men jag kan inte låta bli att tänka att det är intressant att ett parti som Podemos har lyckats spränga det spanska partisystemet trots eller kanske tack vare sin vägran  att ingå allianser med den gamla vänstern. Och tack vare sin anti-socialdemokratiska retorik. 

Jo, förresten, jag vet att de kallas för "vänsterpopulister", men att använda ordet "populism" i negativ betydelse har alltid varit förknippat med elitens syn på hur politik ska fungera. Jag tycker därför att den attacken väger lätt. Och jag vet också att de anklagas för att vara toppstyrda, men...

Hoppfullt nytt år 

Hur som helst, det verkar ändå finnas hopp. Förutom utvecklingen i Spanien och andra syderuopeiska länder som väcks mitt hopp av det faktum att det under några veckor denna höst år 2015 fanns tusentals människor som i hela Europa gick emot trenden och ställde upp för att hjälpa de människor som flytt undan från kris, krig och terrorism i Mellanöstern och Afrika.  

Och också det faktum att tiotusentals människor i "landet utan vänster", det vill säga Polen, protesterar just nu mot den statskupp som just ett annat nyfascistiskt parti håller på att genomföra i det landet ger hopp, hopp om att något nytt kan vara på gång. 

Mitt löfte för år 2016 är därför att jag vill jobba för något kvalitativt nytt i Landskrona, tillsammans med mina fränder och kamrater. Alla  bäckar små, så att säga. 

Så jag lovar återkomma i sammanhanget, gott nytt år på er alla!

Jag håller med dig, Torkild Strandberg!

Torkild Strandberg, folkpartist och högsta hönset i Landskrona, plockar upp ett gammalt SD-krav och vill se ett tiggeriförbud. 

I en insändare i Helsingborgs dagblad/Sydsvenkan utvecklar han sitt resonemang. Och efter att slutligen ha läst texten, måste jag faktiskt inleda mitt svar på hans opinionsartikel så här: 

Jo, Torkild, jag håller helt med dig: Det känns för jävligt att ”människor sitter utanför butiker, sommar som vinter, och ber om småpengar för sitt uppehälle”. Jag tycker också att det skamligt att svenska kommuner har ”visat en oförmåga att hantera framväxten av tältläger och kåkstäder i landet”.  Och jag håller med att lösningen egentligen heter ”utbildning, ekonomisk tillväxt och utveckling.”

Att du ändå kräver ett tiggeriförbud, Torkild, förvånar mig. Jag tror nämligen att du egentligen vet att förbud sällan löser några komplicerade sociala problem. Jag misstänker därför att tiggeriförbudet egentligen bara är det senaste nyförvärvet i din propagandistiska arsenal, Torkild. 

Förlåt att jag säger det, men det verkar vara ett utstuderat populistiskt krav. I över ett decennium har du byggt Folkpartiets politiska framgångar på sådana krav. Dina gamla krav på hårdare tag mot ”bidragsfuskare”, lag och ordning genom kameraövervakning och så ert evinnerligt klagande över att så många bidragsberoende människor flyttar till Landskrona. Enkla lösningar för komplicerade problem alltså. Sånt brukar betecknas som ”populism”. 

Bättre borde Folkpartiet kunna, egentligen. Men under ditt ledarskap har ingen socialliberal vågat sticka ut hakan och ifrågasätta de enkla Strandbergska sanningarna. Det gör heller inte Landskronas moderater eller miljöpartister, dina juniorpartners i den så kallade treklövern som styr i Landskrona sedan år 2006. De tiger, år in och år ut. Kanske skamset, kanske inte, det vet de bara själva.

De som inte tiger är däremot Sverigedemokraternas representanter i Landskronas politiska organ. De älskar att rycka ut och försvara treklöverns politik. Knappast konstigt, den slår mot Landskronas fattigaste – och många av dessa råkar vara invandrare. Precis som dessa tiggare från Bulgarien och Rumänien som du, Torkild, gärna vill slippa se. 

Och så känns det hela plötsligt igen. Se bilden här nedan: