Jag håller med dig, Torkild Strandberg!

Torkild Strandberg, folkpartist och högsta hönset i Landskrona, plockar upp ett gammalt SD-krav och vill se ett tiggeriförbud. 

I en insändare i Helsingborgs dagblad/Sydsvenkan utvecklar han sitt resonemang. Och efter att slutligen ha läst texten, måste jag faktiskt inleda mitt svar på hans opinionsartikel så här: 

Jo, Torkild, jag håller helt med dig: Det känns för jävligt att ”människor sitter utanför butiker, sommar som vinter, och ber om småpengar för sitt uppehälle”. Jag tycker också att det skamligt att svenska kommuner har ”visat en oförmåga att hantera framväxten av tältläger och kåkstäder i landet”.  Och jag håller med att lösningen egentligen heter ”utbildning, ekonomisk tillväxt och utveckling.”

Att du ändå kräver ett tiggeriförbud, Torkild, förvånar mig. Jag tror nämligen att du egentligen vet att förbud sällan löser några komplicerade sociala problem. Jag misstänker därför att tiggeriförbudet egentligen bara är det senaste nyförvärvet i din propagandistiska arsenal, Torkild. 

Förlåt att jag säger det, men det verkar vara ett utstuderat populistiskt krav. I över ett decennium har du byggt Folkpartiets politiska framgångar på sådana krav. Dina gamla krav på hårdare tag mot ”bidragsfuskare”, lag och ordning genom kameraövervakning och så ert evinnerligt klagande över att så många bidragsberoende människor flyttar till Landskrona. Enkla lösningar för komplicerade problem alltså. Sånt brukar betecknas som ”populism”. 

Bättre borde Folkpartiet kunna, egentligen. Men under ditt ledarskap har ingen socialliberal vågat sticka ut hakan och ifrågasätta de enkla Strandbergska sanningarna. Det gör heller inte Landskronas moderater eller miljöpartister, dina juniorpartners i den så kallade treklövern som styr i Landskrona sedan år 2006. De tiger, år in och år ut. Kanske skamset, kanske inte, det vet de bara själva.

De som inte tiger är däremot Sverigedemokraternas representanter i Landskronas politiska organ. De älskar att rycka ut och försvara treklöverns politik. Knappast konstigt, den slår mot Landskronas fattigaste – och många av dessa råkar vara invandrare. Precis som dessa tiggare från Bulgarien och Rumänien som du, Torkild, gärna vill slippa se. 

Och så känns det hela plötsligt igen. Se bilden här nedan: 

Svar på tal, Stefan Olsson

Landskrona är en "arbetslöshetsstad" hävdar ledarfiguren för stadens högerpopulister i ett inlägg på SD:s hemsida som publicerades den 11/11. Det där citatet ska jag komma ihåg när (v)i nästa gång ber de styrande i staden - 3+1-klövern bestående av fp, m, mp och sd - att redogöra för sin politik för jobb och välfärd.

Stefan Olsson har retats av en insändare i City där det påpekas att Landskronas borgerliga treklöver vill byta ut stadens befolkning. De vill ha rikare landskronabor. Sverigedemokraterna vill ha en vitare befolkning. Inte konstigt att de jobbar så pass bra ihop, skriver jag i insändaren.

Nu har vi fått ytterligare ett bevis på detta. Jag citerar Stefan Olsson: "En okontrollerad invandringspolitik och kravlös integrationspolitik har skapat problem som måste lösas." Ersätt "invandringspolitik med "nyinflyttning av bidragsberoende människor" och, hokuspokus, så har ni Folkpartiets standardsvar på frågan varför Landskrona har sociala problem.

Som sagt, borgare och sverigedemokrater brukar inte ha några större samarbetsproblem.

När en Stefan Olsson eller en Torkild Strandberg klagar över allt bidragsberoende i staden så påpekar de gärna att allt elände beror på sossarnas historiska misstag: att på 1960- och 1970-talen se till att bygga bort bostadsbristen i stan.

Bostadspolitik, mina herrar, skapar inte strukturella problem, men kan förvärra dem. Det är bara att titta på det borgerliga Stockholms vrickade bostadspolitik för att fatta hur man inte vill ha det.

Stefan Olssons och hans politiska kompisars problem är att de förvandlar politiken till klassförtryck. De vill nämligen gärna göra saker som gör livet bättre för den redan välmående delen av befolkningen. Samtidigt som man vill göra livet surt för stadens sämre ställda befolkning.

För borgarnas del handlar det om ett traditionellt borgerligt intresse: Om du kan betala för dig, behöver du ingen välfärd - du klarar dig alldeles utmärkt på en marknad där plånboken styr. Därför ska den gemensamt ägda välfärden urholkas, därför ska det privatiseras och konkurrensutsättas.

För sverigedemokraternas del handlar det antingen om cynisk politisk lurendrejeri eller bara om dumhet. De säger sig ju företräda (det vithyade) småfolket - i själva verket går de i borgarnas ledband. I alla fall i Landskrona.

Men i längden håller det här inte. 

En ny vänster behövs

Valrörelsen var rolig, valnatten var det inte riktigt.

Men i går gick solen upp som vanligt, och vänstern håller på som vanligt: Undgör sig över att ett rasistparti har tagit sig in i riksdagen, gnäller över DN och borgerliga media, förnekar sitt eget ansvar för ett valnederlag som heter duga och skyller på folks okunskap, uppmanar varandra att kämpa vidare, demonstrerar i storstäderna mot rasismen i samhället.

För det första: Folk som inte röstar på vänstern är inte dumma. De är bara inte övertygade om att det är vettigt att rösta på oss. Anledningen till vårt usla valresultat ligger alltså hos oss. Inte hos "dom".

För det andra: Valet i söndags avgjordes inte i Majorna, på Söder eller på Möllan. Inte heller i Norrland.
Valet avgjordes i de delar av landet som traditionellt snarast röstade socialdemokratiskt. Det avgjordes alltså i f.d. sossefästen, inte i borgarnas överklass- eller vänsterns kulturarbetarkvarter.

Vänsterpartiet, mitt parti, profilerade sig inför valet för femtielfte gången som "välfärdsparti". Så har det ju varit i alla tider, men under tidigare decennier hade man i alla fall någon egen marknadsnisch. Vi brukade länge stå för något mer eller mindre bra som bara vi kämpade aktivt för: revolution, öststatssocialism, eurokommunism, feminism. Sedan år 2004 är det däremot bara "välfärd". (Plus kanske "kommunism", men det är inget som vi aktivt framför, utan snarare ett gammalt varumärke som är svårt att tvätta bort.)

Inget fel på vårt budskap - satsa på jobb inom vård, omsorg, skola. Det var ju rakt. Men knappast originellt - sossarna och den här gången även miljöpartiet - sa precis samma sak. Och det gjorde i och för sig också borgarna - och sverigedemokraterna. Fokus må ligga på mer eller mindre offentligt ägande, mer eller mindre koppling till någon förment "massinvandring". Men alla vill ju satsa på - vård, omsorg, skola. Blabla.

"I Sverige är vi bra på att ta hand om varandra", stod det att läsa i Vänsterpartiets valplattform. "I Sverige är vi bra på att tänka på oss själva", skulle man också kunnat skriva.

När så sverigedemokraterna, som dessvärre har hunnit växa sig till en folkrörelse i Skåne, Blekinge och andra delar av södra Sverige (kan inte ni Norrlänningar flytta hit?Allihopa?!), trots eller kanske tack vare vänsterns motstånd tagit sig in i riksdagen, så borde vi fråga oss om vi kanske ska anpassa vår taktik till det faktum att vare sig avslöjanden om SD:s nazistförflutna och deras rasistiska budskap eller sabotage av deras torgmöten verkar råda bot på problemet.

Ta t.ex Malmö. Där har SD inte kunnat hålla ett endaste torgmöte ostört. Många motdemonstranter, många poliser, många journalister. En seger för antifascismen? Knappast. Jävlarna fick hela 10,5% i stan. Vänstern då? Jo, vi backade och fick dryga 5 procent...

Missuppfata mig inte: en rak vänster ska definitivt motsätta sig extremhögern. Men det funkar nog inte om man framstår som elitgnällig ("folk som röstar på m, sd, U name it borde ha förstått..."), världsfrånvänd ("skapa 200.000 jobb bums inom välfärden och ge alla kommunanställda dessutom rätt att jobba heltid") eller extremistisk (genom att kasta föremål och glåpord på folk som snackar skit).

Jag hävdar sålunda att vårt eget projekt inte borde begränsa sig till att lova en massa ogenomtänkt valfläsk eller presentera väl genomarbetade kommunala budgetar som ingen vanlig människa orkar kämpa sig genom.

Inte heller ska vi förvandlas till sverigedemokraternas antifascistiska svans. Jag skulle gärna vilja kunna koncentrera mig på mitt politiska arbete och tvinga SD att reagera på vad det är vi som håller på med, istället för i tid och otid behöva rycka ut till protestdemonstrationer. Jag tänker heller inte försöka ta reda på om mina facebookvänner har röstat på ett skitparti (det finns faktiskt fler skitpartier än SD) eller inte. Låt de rösta på vad de vill. Jag stryker dem när jag finner att de är rövhål. Och det kan bero på att de röstar fel - men oftast är det ju annat som avslöjar dem i sammanhanget.

Däremot skulle jag önska mig ett Vänsterparti som har ett eget projekt, egna idéer och en egen dynamik i sitt arbete.

Så, avslutningsvis: det som är hemskt bra med söndagens valresultat (och det finns verkligen inte mycket), det är att vi förhoppningsvis slipper höra någon mer tjat om "de rödgröna" framöver. Jag har aldrig varit rödgrön, är inte rödgrön och tänker inte bli det heller. Jag är röd.

Det andra som är bra: många människor känner nu att det har gått för längt och vill engagera sig. I dagsläge är det protest som gäller, skitkul att det blev spontana massdemonstrationer i storstäderna i går! Men folk kommer inte orka med att bara protestera mot SD, det finns en överhängande risk att de här protesterna dör av sig själva efter ett tag. Ge därför folk en vision och goda skäl att kämpa för något, närmare bestämt ett helt annat samhälle, helst som vänsterpartister. Nästa valrörelse började med andra ord i går! Nu jävlar!

Just a reminder.

Utmaningen

Så här ser det i nuläget ut i Landskrona. Titta och begrunda.

Senast det begav sig försökte vänsterpartisterna hålla emot den invandringsfientliga opinionsvågen som tornade upp sig under valrörelsen 2006. Hur? Genom att upplysa folk om att sverigedemokraterna var rasister. Det var dem i och för sig. Men det argumentet bet uppenbarligen inte.

Ett stort problem här i staden är förstås frustrationen. Frustrationen bland de som känner sig otrygga så fort fler än två mörkmustiga män visar sig tillsammans på stan. Frustrationen bland de som går arbetslösa och verkar tro att det är pga invandringen. Frustrationen bland de som är arbetslös och invandrare och får dagligen känna av hur jävla otacksamt det är att sköta sig och ändå få en massa skit och inget jobb för den skull. Frustrationen bland ungarna som tappat lusten att prestera i en skola som inte klarar av att motivera dem till nåt. Frustrationen bland dem som har fått nog av allt sorts skit. Lustigt nog, så röstar frustrerat högerfolk på fp eller SD, medan annat frustrerat folk nog inte röstar alls.

Vad är det då som har gjort att ett gäng landsbygdsfascister, konservativa reaktionärer, besvikna sossar m fl. har hittat varandra? Och hur har den smeten som blev Sverigedemokraterna Landskrona lyckats bli en politisk maktfaktor i Landskrona? Varför dom och inte, säg, Kommunisterna (som i alla fall affischerar flitigt på stans elskåp)?

Några teser:

A) Sektandan. SD tror att de har rätt och att de diskrimineras av "de etablerade partierna". Det ger sammanhållning och det gör att folk orkar hålla på.

B) Drygheten. De säger rakt ut vad de tycker och ger sig inte. De är tjatiga besserwissers och upprepar en massa truismer om och om igen. I det här fallet: "Kriminalitet är kopplad till invandring". Man behöver bara upprepa en lögn ofta nog, så börjar alla tro på den... (@Janne: att jag citerar Joseph Goebbels innebär verkligen inte att jag är nazist...)

C) Folkligheten. Även om Jimmy Åkesson är en sliskig broiler, så är SD:s styrka i Skåne det faktum att de har lyckats plocka ihop ett persongalleri som tilltalar alla åldersgrupper från reaktionära sura pensionärsgubbar över hunsade kvinnliga kommunalarbetare till skolungar med nazistsympatier. Inte är de översittare, inte!

D) Uppåttrenden. Vem vill inte satsa på en vinnande häst?! Alla i det här landet måste ju vara medvetna om att sverigedemokraterna är på G. De har lyckats få så pass oproportionellt mycket medial uppmärksamhet att de inte längre kan definieras bort från det offentliga rummet, utan att de plockar ännu mera poäng på det. De har underdogstatus och framstår som offer.

E) Motståndarna. Om man tror att man kan skrämma folk genom att beteckna SD som rasister är man ute och cyklar. Moraliserande argument har framför allt den akademiserade vänstern kört på länge - och fortfarande inte hajat att de flesta SD-sympatisörer och andra verkar skita i om SD är rasister eller inte.

F) Kombinationen av allt detta. De klagar över att bli odemokratiskt behandlade och anklagar media för att motverka dem. Alla är helt enkelt emot dem. Och det ger sympatier. Hade SD varit en kille hade han säkert blivit tröstknullat för eller senare.

När jag tänker efter så tror jag att i princip alla punkter kunde prickas in på Kommunisterna också. Förutom kanske punkt c, d och e...Men ändå. Men just den där sedvanliga vänsteröversittarandan saknas hos sverigedemokraterna. De tuggar inte några teser, de moraliserar inte, de kör med enkla sanningar av den här typen:

1) vi har inte råd med invandrare och flyktingar = obevisat påstående, men pragmatiskt: folk som inte får jobba kostar förstås
2) invandrare och flyktingar kostar pengar = halvsanning, klart att somliga invandrare får bidrag och "kostar", men andra betalar en jävla massa skatt.
3) invandrare och flyktingar har en annan kultur = banal sanning, klart att alla har någon kultur och de flesta är annorlunda.
4) vissa kulturer är inte kompatibla med den svenska = bullshit.

Medans vi i vänstern för det mesta försöker upplysa folk (vilket kan uppfattas som översitteri) så kommer sverigedemokraterna och andra reaktionärer helt enkelt med bondförnuft. Att slå den taktiken, det är utmaningen!

Tack Torkel!

Jag har blivit en offentlig person i och med spikandet av Vänsterpartiet Landskronas kommunalvallista. Att ställa upp i kommunvalet har jag gjort med en viss våndan. Mina erfarenheter från kommunalpolitiken i Norrköping är inte de bästa. Se t.ex den här anteckningen som gjordes när det begav sig.

Jag är ingen antiparlamentariker, men jag är medveten om att "parlamentarismen äter sina barn": det är alltför lätt att ens ideal och visioner malas ner till en soppa när man väl är en del av ett segt kommunalpolitiskt system med alla sina regler, begränsningar och en del kohandel bakom stängda dörrar.

Att jag ställer upp igen och ändå beror på att jag bor i Landskrona. Här trivs jag bra, här kännner jag mig hemma. Här kan jag heja på hemmalaget BOIS och här har jag många gamla och nya vänner. Och här måste jag dagligen stå ut med vetskapen att Landskrona är Sverigedemokraters största fäste i hela landet och, ännu värre, att det styrs av en treklöver som är minst lika reaktionär och, ju!, rasistisk som originalet Sd. Med skillnaden att vår folkpartistiska ordförande i kommunstyrelsen kryddar det reaktionära, utpekande och lagom rasistiska med nyliberalism och översittarattityd.

Där sverigedemokraterna står för det ofina, grova och potentiellt otrevliga, framstår denne Torkel Strandberg som en ganska så oförarglig och sansad mittens man. En mittens man som skryter med att Landskrona stad bryter mot lagen när man inför tvångsarbete för sociabridragstagare, som pekar ut vissa invandrargrupper i kommunen som integrationsproblem, som satsar mer pengar på övervakningskameror och väktare i centrum än på konfliktförebyggande åtgärder.

Tack vare Torkel och Sverigedemokraterna har jag alltså fått sug igen för partipolitiken. Det ska bli roligt att gå in för fullt i valrörelsearbetet. Och med lite tur så ska det bli roligt att tjafsa lite i kommunfullmäktige.

En annan tanke som slog mig när den där kommunvallistan där mitt namn finns med publicerades var frågan om jag ska släcka den här bloggen. Den startades ju en gång i tiden i syfte att provocera. Det finns en hel del mindre rumsrena formuleringar i bloggarkivet. Och jag hymlar inte särskilt mycket kring det faktum att jag hyser extremistiska politiska åsikter. Det är nog min uppfostran som spökar här. Sorry, that's me.

Men eftersom jag ogillar såväl åsiktspoliser som hyckleri har jag bestämt mig för att aktivera den här bloggen igen. Och så vill jag gärna vara politiskt okorrekt och provocerar även fortsättningsvis. Det hela ska ju vara roligt.

L-a story

Första reaktionen när jag avslöjar var jag bor nånstans är nästan alltid densamma: ögonen blir en smula större av förvåning när folk tittar frågande på mig.
-Landskrona?!
Blicken blir menande - jag är en stackars sate.
-Jo. Landskrona. Svårt att inte himla med ögonen. Suck.
-Är det inte hemskt där? Med alla sverigedemokrater och så?

NÄ, det är faktiskt inte hemskt här i Landskrona!

Tvärtom. Även om jag öppet erkänner att det var mer Möllan jag tänkte på när jag fick jobb i Malmö och flyttade till Skåne, så var beslutet att kapitulera för Malmös sjuka bostadsmarknad och att fixa en 2:a i just centrala Landskrona inte helt slumpvis. I Landskrona brukade jag faktiskt hänga för så där tio år sen. Schysst liten stad med fina gatumiljöer, påminner lite om Danmark och inte minst om min egen hembygd, Ruhrområdet. Mycket tegel, sten, anspråkslösa små gatuhus, ofta lite grånade. (Ett av dem ska bli mitt nya hem!!) Folk som bjuder på whisky och nattkvarter vid behov. (De finns f.ö. också i Göteborg och Kristianstad.)

När allt kommer omkring, så känner jag mig mer hemmastadd i det grå, lite kyligt-charmiga L-a än i den fisförnäma "lilla storstaden" Lund. Öster om Malmö börjar den motorvägslösa tundran där ingen egentligen vill bo. Söder om Malmö råder moderata välfärdsfascister. Mellanskåne befolkas av dryga bönder och är hemvist för tristess. Staffanstorp och Lomma är borgerliga helveten. Burlöv och Arlöv påminner alltför mycket om den hemska betongförorten där jag själv är uppväxt, men de är så pass små och färglösa att man vill gråta när man ser dem från motorvägen. Helsingborg är som känt Skånes rövhål och ett fascistnäste dessutom. Och Malmö? Jo, det får man i tur och ordning ha tur och kontakter eller pröjsa en oförskämt hög summa för en sketen etta på Dalaplan, eller köa i femtio år hos MKB, om man vill slippa bo otryggt i andra eller tredje hand. Nej tack.

Kvarstår Landskrona. Där finns gott om hyresrätter, gamla och nya kompisar, fina miljöer (citadellet är helt suveränt, gamla varvområdet likaså), Öresund - och så världens minsta, men bästa vänsterpartiförening.

Och,visst, här har Sd och Fp tillsammans fått så där hälften av rösterna i senaste kommunalvalet. Det vet varenda kotte i vårt avlånga land. Hur? Helt enkelt genom att etablera sig som partier som "vågar säga det som de etablerade politikerna inte vågar säga". Till exempel att allt elände i världen beror på att Sverige ta emot för många flyktingar. Och att de visionslösa och maktfullkomliga betongsossarna måste väck från makten. En taktik som går hem, och som därför håller på att snos av sossarna.

I Landskrona kan man sålunda hitta sånt här:

Men å andra sidan också människor som gör sånt här: Den 9 november var vi visserligen inte många, men å andra sida vänsterpartister, sossar, moderater, kristdemokrater och, jo, folkpartister som demonstrerade mot rasismen.

Jag tror personligen inte att det är omöjligt att få de som röstade på sd och fp för att markera sitt missnöje mot sakernas tillstånd i den f.d. betongsossekommunen att inse att det finns bättre sätt att visa sitt missnöje. Den borgerliga majoriteten, som i allt väsentligt stöds av sd, härjar för fullt med privatiseringar och strukturförsämringar som vanligt folk känner av. KomVux har fått ta emot stora smällar, "arbetsplikt" införs för folk som går på soc,kommunen ska bli Sveriges mest övervakningskameratäta stad.

Men den här vardagsfascismen lär inte överleva länge, om det finns krafter som bekämpar den.

Dessvärre har vänstern knappast hittat nåt bra recept. I våra seminarielokaler och tidningar sprider vi i stället postmoderna rasifieringsteorier och anklagar mer eller mindre direkt hela samhället i allmänhet för att vara rasistiskt och sd-väljarna i synnerhet för att vara särskilt dumma rasistjävlar.

"Upplysning" eller "folkbildning" är i detta samhanget inte tillräckliga, eller ens säeskilt bra redskap för att bekämpa rasisterna. Det är i stället benhård konfrontation och kontinuerlig agitation i bostadskvarteren. Var tydlig men inte utpekande: sd (och fp) är skenheliga bondfångare. De ändrar på ingenting utan går borgarklassens ärenden. De skyllar en massa problem på invandringen, medan de i själva verket är en del av anledningen till att dessa problem finns.

Vill du ha det bättre, mer solidariskt, mer rättvist så får du engagera dig själv i kampen för ett bättre samhälle. Eller i alla fall rösta på ett parti som står för en politik som såväl värnar om välfärden och vill radikalt omfördela välståndet. Ty, jag tror att det är precis det som många sd-väljare egentligen ville rösta på.

Venceremos. Så att säga. Vi får väl se.

Landskrona...

Så har jag alltså kapitulerat för den sjuka bostadsmarknaden i Malmö och flyttat till Landskrona. Staden där vänstern fick hela 3,49% av rösterna. Ett bra resultat jämfört med mp, c och kd. 
Men de bägge rasistpartierna sd och fp fick tillsammans över 45% av rösterna i senaste valet. 
Verkligen skitkul. Staden där utrikiska inte får pratas på skolgården, där varenda torg övervakas av miljontals kameror och där polistätheten liknar den i Belfast för så där 20 år sen.
Men så finns också Öresund, stränderna, citadellet, många parker, härliga gatumiljöer och, viktigast av allt, Linnea Nilsson.
Och nu ska jag nog lägga mig.