Alltsedan tonåren har jag varit en aktiv medlem i vänstern. Jag har ofta haft åsikter om det som parti- eller ungdomsförbundsledningar håller på med, men ändå känt mig stolt över att vara med i Vänsterpartiet och Ung Vänster. Förr mig har det inte funnits något vettigt alternativ vare sig till höger eller vänster om mitt parti. På senare tid har jag dessvärre svårt att känna samma stolthet. Jag tillåter mig nu att fundera över anledningarna.
Del 1: Krisens anledningar
Vänsterpartiet befinner sig i en kris. Det har inte så mycket att göra med några valresultat. Partiets stöd hos svenska folket stagnerar sedan länge, valet 1998 var snarare undantag än regeln. Men i största allmänhet verkar partiet vara trött. Förtroendet för partiets ledning är lågt. Partiets profil är diffus och det råder oklarhet om vart partiet är på väg. Det bäddar förstås för konflikter, och de brukar skada partiet å det grövsta.
Vänsterpartiet är f.ö. knappast ensamt om sådana problem. Bortsett från Island, Nederländerna, i viss mån Danmark och kanske Cypern är vänstern runtom i Europa på reträtt. Vänsterpartiets problem känns igen av de flesta nordvästeuropeiska partierna. De bottnar i en växande klyfta mellan partimedlemmarnas idé om hur världen borde vara beskaffad och hur världen i själva verket är beskaffad.
Att det politiska språket som vänstern talar dessutom fjärmar sig alltmer från gemena kvinnans sätt att tala gör inte saken bättre. Det i sin tur har förstås att göra med det faktum att vänsterpartiernas program brukar vara rätt så akademiskt präglade texter. Ett arv efter den tid då partiprogram skrevs i en marxistisk jargong som alltid hörde mer hemma i universitetens seminarielokaler än vid köks- eller fikaborden runtom i landet. Så länge man klarade att liksom filtrera det hela i en enkel vulgärmarxistisk propaganda gick det i och för sig an att använda sig av marxismen, men när de bokstavstrogna teoretikerna tilläts ta över programförfattandet var det liksom kört. Och det har inte gjort saken bättre att man under de senaste 20 åren dessutom har tillåtit att principprogramtexterna tyngs ännu mer ner med ett ganska så postmodernt begreppsapparat. Resultatet är ett ofta frustrerande dåligt hopkok av politisk frasologi och akademisk rotvälska. Det gör läsningen av vänsterns principprogram, manifest och uttalanden sällan till en särskilt lustbetonad upplevelse.
Men det här är så klart inte roten till vänsterns problem. Att man har tillåtit jargongen att spåra ut är en pedagogisk utmaning snarare än en katastrof i sig. Språket styr - tvärtemot det som man på sina håll i högskolevärlden fortfarande hävdar - inte medvetandet.
Men dagens vänster har dessvärre en suddig klassförankring. Inte så mycket därför att dess medlemmar inte kan sägas tillhöra arbetarklassen, utan därför att partiets sätt att jobba alienerar det effektiv ifrån den främsta målgruppen. Det har i stor utsträckning att göra med var man syns, i vilket sammanhang man hörs och hur man väljer att jobba. Dessutom har det att göra med vilka frågor som prioriteras. Även om vänsterpartierna gärna räknar sig till arbetarrörelsen så är de faktiskt inte speciellt närvarande i de sammanhangen där dagens arbetarklass rör sig.
Vänsterpartiet t.ex syns knappt i bostadskvarteren och på arbetsplatserna. Partiet jobbar politiskt ungefär som vilket som helst parti: Man litar på att synas på stortorget ibland och särskilt under valrörelsen. Annars litar man på media. (Under en period satsade man något blåögt på ”sociala media”.) Och när media inte publicerar ens insändare eller struntar i ens föresläsningsverksamhet, jo, då skyller man det på att media ägs av borgare. Vi borde i stället ifrågasätta mediastrategin eller vårt sätt att jobba - det (v)i gör kanske är, jo, ointressant?
Den här kritiken är inget nytt: Inom Vänsterpartiet vill man sedan ett tag tillbaka visserligen ”knacka dörr” för att nå ut till folk, men mig veterligen lyckas man inte särskilt ofta med den ambitionen. Det tar emot att göra det, och det hör heller inte till en svensk politisk tradition att göra så här, så folk i allmänhet reagerar inte alltför positivt på det. Inte så konstigt att många vänsterpartister känner sig mer hemma i subkulturernas värld än i arbetarklassens radhusområden.
Jag skriver här ”radhusområde” och inte ”betongförort”. Med flit. Inom Vänsterpartiet odlar man gärna myten att dagens svenska arbetarklass skulle nästan uteslutande finnas i städernas miljonprogramområden, gärna med rötterna utomlands och ”rasifierad”. Den sortens arbetarklass finns förstås, men det finns också den arbetarklass som just inte bor i vare sig miljonprogramhöghus eller hyresrätt. Och den är ibland rätt så orasifierad och medelsvennig av sig. Och denna arbetarklass lär ha vissa problem att känna igen sig Vänsterpartiets politiska sätt att vara.
Ett annat problem i sammanhanget är att vänsterpartister gärna ser de där rasifierade betongförortsborna och andra som ”utsatta” i samhället. Utsatta människor tycker man gärna synd om och de behöver givetvis vår hjälp, icke sant? Partiets framtidskommission föreslår t.ex. att partiet framgent ska erbjuda fritidsaktiviteter, ge social rådgivning med mera. En vacker tanke,
men på så sätt anammar Vänsterpartiet faktiskt ännu mer tydligt ett slags socialarbetarperspektiv - istället för att appellera till folks egenintresse, folks solidaritet eller varför inte folks klasshat går man över till att vilja göra saker åt de "usatta"befolkningsgrupperna.
Det är liksom motsatsen till allt snack om "empowerment" som man annars ägnar sig åt. Rent idéhistoriskt är det här dock bara en förlängning av tanken att en stark välfärdsstat ska ta hand om folk, från ”vaggan till graven”, via ett folkhälsoinstitutets regelverk, diverse förbud och bra service åt de behövande. Men partiets framtidskommission vill nu alltså gå ett steg längre och förordar en sorts välgörenhetspolitik som liksom inte riktigt känns tidsenligt i ett land som Sverige.
Det är dessutom förstås ett problem att man kan notera att trovärdigheten för ens idéer är så pass låg därför att socialdemokraterna visserligen sviker folk, men de verkar ändå och liksom vara så oändligt mer vardagsnära i sammanhanget. Vänsterpartiet får även i fortsättningen stå för överbudspolitik, alltför stora ambitioner och det där kvasikristna snacket om ”social rättvisa”.
Vänsterpartiets styrkor har samtidigt länge varit frågor som rör identitet eller för den delen internationell rättvisa. Vänsterpartiets medlemmar är sålunda aktiva och synliga i de rörelser som driver frågor som rör försvaret av asylrätten, HBTQ-frågor, elevfackliga frågor, Mellanösternfrågan. Samtidigt är vänsterpartisterna av olika skäl ganska så osynliga i andra sammanhang.
De frågor där partiet i ord och handling har en bra utomparlamentarisk förankring är dessvärre ganska små frågor i valrörelser. De är inte oviktiga för den skull, men när Vänsterpartiet gör sig till en plattform och ett språkrör för stundvis ganska så radikala subkulturer är bieffekten den att man tappar förankringen bland en bredare befolkning. Partiet präglas med andra ord av en vilja att vara nära folkets vardag och vara intressant för en majoritet, men tack vare sin förankring i vissa aktiviströrelser så har man också en benägenhet att driva krav som upplevs som rätt så ointressanta eller rentav oacceptabla av väldigt många människor i det här landet.
Inget dåligt med det - man kan ju ha rätt även om de flesta hatar en för den skull.
Men förbannelsen med detta är att man ibland får oproportionellt mycket uppmärksamhet för frågor som i och för sig kan tänkas vara mycket berättigade, men som framstår som synnerligen världsfrånvända. Politiken blir liksom ofokuserad, det saknas balans. Ett skolexempel på detta är frågan om ett läxförbud i skolan som kom att bli det krav från Vänsterpartiets håll som fick mest uppmärksamhet under valrörelsen 2006. Knappast till partiets bästa.
Vi har egentligen bra krav - men de kräver ofta att vi förklarar varför vi har dem. Och sällan får vi den tid som krävs för att förklara nåt åt folk. Då kan det bli pannkaka med ambitionen att övertyga så många som möjligt. Och (v)i skyller då gärna på borgernas makt över media eller folks dumhet...Cirkeln sluter sig.
Samtidigt är Vänsterpartiet trots allt ett parti som är känsligt för tryck från media. Det är trots allt en parlamentarisk agenda som styr det mesta som partiet gör. Det är liksom svårt att sätta fingret på vad partiet egentligen står för.
Dels finns den där benägenheten att driva vissa frågor väldigt långt, samtidigt finns den där drömmen om att släppas in i värmen och vara ett parti som alla de andra. Vänsterpartiet tonar sålunda gärna ner det kontroversiella eller justera sin rikspolitik för att försöka attrahera bredare väljargrupper eller stora folkrörelser. Samtidigt kan enstaka riksdagsledamöter driva sina egna frågor till sin spets kostar det vad det kostar ville.
Det kan dock betvivlas att det här, att egentligen inte har någon konsekvent linje som folk fattar, alltid är så jävla smart. Det finns dels risken att partiets representanter uppfattas som opportunister. Även om Lars Ohly har slutat säga att han var kommunist, så gjorde han ju det innan, icke sant…?
Eller så blir man ovän med de egna medlemmar och sympatisörer när vissa kurssvängningar sker alltför abrupt. Så skett när partiledningen försökte att slopa kravet på sextimmarsarbetsdag. Eller så får man för mycket uppmärksamhet för de där mer radikala kraven som folk tycker är allt annat än jätteviktiga. Jag tror att ni som har följt Vänsterpartiets utveckling under de senaste åren förstår vad jag menar.
Jag kan inte riktigt se att något av de här problemen löses genom de förslag som partiets s.k. Framtidskommission har presenterat. Man kan säkert byta ut den ena eller andra femtioåringen i partiledningen mot den ena eller andra ungvänstermedlemmen kring de trettio. Men om detta skulle skapa ett mera vardagsnära parti – det får betvivlas;
vänsterns kris är snarare strukturell än personell.
Fortsättning följer.
