När den här bloggen startades gick en del Flammankrönikor här i repris. Allt för att underlätta grävjobbet för Janne J. och hans polare. Här kommer en sådan där kompromitterande favorit i repris. Som en liten julhälsning till alla vänsterpartister som är parlamentariker:
”Vill man uppnå parlamentariska framgångar, så är det avgörande att den parlamentariska oppositionen inte är den sista, utan alltid den första; inte den starkaste, utan den svagaste trumfen. Det är inte slutet, utan början att partiet har en utomparlamentarisk makt bakom sig, som det – oavsett alla nederlag – förmår att använda med metoder av gränslös mångfald och slagfärdighet.”
Egentligen kunde Karl Liebknechts citat stå för sig själv och krönikan sluta här. Ett jäkla bra uttalande, som borde stoppas upp i de mindre ädla kroppsöppningar av somliga vänsterparlamentariska "realpolitiker".
Emot Liebknecht talar emellertid att han var någon sorts kommunist och således står för förtryck, massmord och annan ondska. För honom talar å andra sidan att han i december 1914 visade att det faktiskt går att säga ifrån i parlamentet, oavsett alla de ”objektiva” skälen som talade emot denna ansvarslöshet. Han trotsade nämligen den socialdemokratiska partipiskan och vägrade rösta för utökade anslag för den tyske Kaiserns krig mot resten av världen.
Vart ska det här egentligen leda?
Jo, som Olof Palme (joddå, f d icke-kommunistisk svensk statsminister) sade: ”Politik är att vilja". Det går m a o att vägra medverka i sparbetingsmotiverade nedskärningar som slår mot de människor som vi säger oss göra politik för. Det går att "göra politik" i stället för att kalla just detta "ansvarslös överbudspolitik". Även om man sitter i en parlamentarisk majoritet. (Heja (v) Göteborg!)
För att föregripa den väntade kritiken: Ja, jag är faktiskt bara "ansvarslös" och har dessutom tröttnat på politrukförklaringar om att politiken måste ”baseras på kompromisser” och att det är i Kommunstyrelsen som saker och ting avgörs. Alla dessa förnuftiga förklaringar om varför servicen på dagiset runt hörnet inte håller måttet, varför vissa kommunalarbetare tjänar väldigt lite, varför kommunala bolag måste ha allt högre vinstmarginaler, varför miljontals kronor istället satsas på vägbyggen, skrytfestivaler och nya elitfotbollsarenor.
Jag är f.ö. också EU-motståndare. En ganska upprörd sådan sedan EU-domstolens senaste attack mot svensk arbetsrätt. Detta alldeles oavsett det faktum att Johan Ehrenberg och "Vänstern för EMU" hoppas på ”ett starkt Europa som motvikt mot USA”. Och om den här Liebknechtinspirerade radikalismen främjar utvecklingen av mitt parti till ”ett smalt elitistiskt nykommunistiskt parti”, vilket jag fått höra i diverse samtal med oroade avhoppade och befintliga partikamrater, jo, då får det väl f-an anamma bli så.
Det finns, kort sagt, åsikter för och emot det mesta. Men för att inte riskera att budskapet försvinner, skriver jag alltså om en gammal krönika och retar någon. Förhoppningsvis.
ursprungligt publicerat i Flamman, 2003-06-18. Kortad och ändrad. Förmodligen ett bevis på författarens stalinism, jag förfalskar ju för f-n mina egena texter i efterhand.
Å så till slut dessutom ett Stalin-citat. Skål.
