Jag har under den senaste tiden funderat mycket. Mindre om vad antifascismen egentligen går ut på, men mer om varför man skulle behöva ta avstånd från andra antifascister.
Att det finns olika uppfattningar om antifascistiska strategier är ingen nyhet. Redan på 1920-talet fanns de som slogs mot fascisterna, och de som inte gjorde det. Och de olika antifascistiska krafterna ägde mycket krut åt frågan om vem det är som främjade fascismen genom sitt respektive sätt att hantera frågan. Den sortens debatt gynnade inte precis den antifascistiska kampen i sig.
På sätt och vis är alltså frågan om antifascism är "självförsvar" eller om man ska ta avstånd från dom som bekämpar nazismen med våld en favorit i repris.
Jag för min del fascineras av det faktum att den parlamentariska vänstern i Sverige mer eller mindre verkar tvingas att ta avstånd från saker som faktiskt bara en mycket liten skara personer ägnar sig åt. Den "våldsvänster" som finns i landet är faktiskt inte särskilt stor. Och den har inte någon anknytning till just Vänsterpartiet. Men icke desto mindre anser sig Vänsterpartiets ledning på sistone om och om igen tvingat att ta avstånd från den.
Jag misstänker att man från början gjorde det mest i preventivt syfte - för att inte någon skulle kunna komma på tanken att Vänsterpartiet faktiskt stödjer dem som aktivt söker upp och överfaller nazister. Frågan är: vem har någonsin misstänkt Vänsterpartiet för att stå bakom Revolutionära fronten??
Vad man fick i knät var motreaktioner från de egna leden. Inte så konstigt kanske, vi lever faktiskt i ett land där antalet nazistiska och rasistiska övergrepp ökar. Och det är nog anledningen till att de grupper som aktivt vill motsätta sig det fascistiska våldet över huvud taget finns. Istället för att ta upp detta problem, hävdar ledande representanter för mitt parti hellre att "våld inte hör hemma i vårt samhälle" och riktar udden mot sådana antifascister som enligt en ledare i Flamman inte är "våra kamrater".
Helt rätt, visserligen, ur ett visst perspektiv (riksdagskvinnans, partisekreterarens, ledarskribentens), helt fel när man menar nödvändigt självförsvar mot realt existerande rasist- och nazisthot på lokalt plan.
Det hela följer ett mönster: I många år har ordföranden för Vänsterpartiet tvingats ta avstånd från saker som Vänsterpartiet egentligen inte har att göra med. Detta för att slippa de evinnerliga anklagelser om att partiet har försvarat diktaturer, eftersträvad en samhällsomdaning som enligt somliga per definition leder till diktatur och blundat för brott mot de mänskliga rättigheterna, massmord etc pp. Numera tar partiet gärna avstånd innan någon egentligen kräver det (se ovan) så att säga för att ta kontroll över medias bild av partiet. Man vill förstås inte snacka om våldets vara eller icke-vara i politiska sammanhang, utan hellre om vinster i välfärden. Alltså tar man avstånd.
Det dumma är att man på så sätt öppnar en sorts Pandoras ask: såväl media som många medlemmar och sympatisörer tar gladeligen upp den debatt om våld som man egentligen ville döda genom att ta avstånd.
Det egentligen rätt så överflödiga avståndstagandet har redan sparkat igång en osalig debatt inom Vänsterpartiets ungdomsförbund, där numera hela distriktsstyrelser tar ställning för små politiska sekter som Revolutionära fronten. En rätt så hjälplös förbundsledning för Ung Vänster tacklar det problemet genom att utesluta folk. En dålig strategi kan tyckas: Sällan har media fyllts med så många rader om Ung Vänsters interna debatt. Och snart blir det väl ytterligare en ungvänster-distriktsledning som utesluts.
Tidningar som Expressen frossar i den förmenta splittringen inom vänstern. Uppdrag granskning hävdar något felaktigt att typ "ingen" brukar talar om vänsterns våldsbrott. Och hokuspokus så får Jonas Sjöstedt eller Aron Etzler eller någon annan vänsterpartist säkert ta avtånd igen. Och igen och igen.
Det är synd. Ung Vänster behövs i den antifascistiska kampen. I Sverigedemokraternas kölvatten har den militantare grenen av den högerextremistiska rörelsen kunnat växa. Och på sistone har mycket riktigt öppet nazistiska grupper ökat sina aktiviteter. Inte minst många ung vänster-aktivister hör till dem som blir måltavlor för det nazistiska våldet.
Jag för min del har stor förståelse och respekt när vissa känner sig så pass hotade av eller utsatta för nazistattacker att de sympatiserar med AFA:s våldsamma metoder. Problemet är dessutom inte AFA-aktivisternas och andra känsla att självförsvar behövs, utan att de har stor anledning att misstänka att polisen inte är intresserad/klarar av att försvara dom.
Det är därför som antifascism idag faktiskt och tyvärr är självförsvar. I alla fall än så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar