Inte mina vänner

"Polisen är din vän". Det fick jag lära mig i småskolan. Snälla poliser dök upp på min skolgård och höll i trafikkunskapslektioner. Man fick godis, leksaker och klistermärken av dem. Snälla poliser fångade elaka bovar i diverse barn- och ungdomsfilmer. Poliser var helt enkelt hjältar och så hjälpte de folk i nöd. 

Tyvärr så växte jag upp i en betongförort. 
Tyvärr så umgicks jag med alltför mycket folk med mörkare hudfärg än jag själv. 
Tyvärr så hörde jag senare till en ungdomssubkultur som poliser inte tyckte om. 
Tyvärr blev jag politiskt aktiv i mina tonår. 

Därför vet jag att polisen inte alls är mina vänner. 
De var otrevliga när de dök upp i förorten, misstänkte väl oss allihopa för något. 
De trakasserade mina turkiska, marockanska, afrikanska kompisar mer än mig. 
De tyckte inte om punkare och vänsterdrägg.

Den här sortens poliser som tydligen tycker att kommandoord, otrevliga svar och i värsta fall nervärderande skällsord är det enda tilltal som sådana som jag förtjänar är inte mina vänner. 
Den sortens polis som pryglar folk vid politiska demonstrationer är inte mina vänner.
Inte heller den sortens polis är mina vänner som låter mig, en vithyad mansperson, vara, men som använder sina yrkesprivilegier för att förnedra och trakassera mörkhyade människor.

Jag är därför inte någon vidare vän av polisen. 

Men jag har under mina mer mogna år jobbat för att släppa allt det där. Försökt visa förståelse för den utsatta yrkesgruppen poliser. Poliser har ju stressiga jobb. En mycket dålig arbetsmiljö. Blir påhoppade i media. Möter mycket verbalt och fysiskt våld i sin tjänstgöring. Många poliser mår därför dåligt. De gör ju bara sina jobb. 

Jag tror att det här var ett nyhetslöfte, som jag gav någon gång så där för 10, 12 år sedan, efter att jag blivit pappa. Mina barn ska inte behöva uppväxa med sin pappas olämpliga attityd mot en av samhällets främsta pelare, lagens starka arm, polisen. Barn mår dessutom inte bra av att växa upp med känslor av misstro och hat.

Men nu får det vara. 

I dag bryter jag mitt löfte och kommer ihåg att jag brukade spraya ACAB på diverse husväggar och måhända den ena eller andra polisbilen, tidigare i mitt liv. När jag själv fick stryk av polisen då och då. Eller i alla fall blessyrer. När min vardag präglades av egna och andras dåliga erfarenheter av att ha att göra med en yrkeskår som är hart drabbat av inneboende skråanda, patriarkala strukturer, strukturell rasism - och en notorisk oförmåga att ta itu med de här problemen. 

Varför? Jo, i går "tappade polisen greppet" över en antifascistisk demonstration i Malmö.. 

– Vi var tvungna att rida in för att maskerade demonstranter hade flyttat sig till utsidan av torget, och vi behövde göra gripanden", säger polisens pressinformatör Ewa-Gun Westford. 

5 människor fick föras i ambulans till sjukhuset, därför att ryttarpoliserna var "tvungna" att utföra en chock mot en folkmassa.  

– Jag säger inte att man får skylla sig själv, men man har valet att gå därifrån, det är inte riskfritt att vara kvar. Polisen har rätt att använda våld, säger befälhavande polisen Håkan Jarborg Eriksson.

Tydligare än så kan det ju inte bli: Polisbefälet tycker att den som demonstrerar (mot ett öppet nazistiskt parti) får skylla sig själv. Man kan ju också låta bli att demonstrera då kommer inte heller någon till skada. 

Lukas Moodyson beskriver sina intryck från gårdagens demonstration och kommer fram till detta: "[H]ur ska jag hantera det faktum att jag såg en polisman använda oprovocerat övervåld mot en av mina medmänniskor? Jag har ett foto på polisen som gjorde det (fast numret på hans hjälm syns tyvärr inte). Vågar jag göra en polisanmälan? Svar: Nej."

Nej. Varför skulle man? De gör ju bara sitt jobb.