Mest därför att mannen verkar ha dammat av en debattartikel som kunde ha skrivits typ 1991. "Demokratisk socialism" var då ett rätt så vettigt begrepp, ty Vänsterpartiet/VPK fick ju på något sätt definiera sig bort från allt som påminde om "auktoritär socialism". Dels slopade partiet därför k-et i partibeteckningen.
Och så plockades ett begrepp upp som tidigare mest hade använts av sossar, till exempel Olof Palme.
"Demokratisk socialism" skulle helt enkelt sätta punkt för ett kapitel i partihistorien som ingen längre ville stå för, alltså det där med "kommunism".
Mycket riktigt så hävdade, när det begav sig, folk som Johan Lönnroth att det som hände mellan 1917 och 1921 inte alls var reko. Bara Lenins fel och ett jäkla diktaturkramande. I konsekvens var det Rosa Luxemburg (i selektiv läsning) som gällde istället.
Det var ju i och för sig ingenting som var unikt för just den svenska postkommunistiska vänstern.
I DDR exempelvis bytte landets styrande partiet namn i ett desperat försök att framstå som förnyat och värdigt att behålla makten. De lade helt enkelt till förkortningen PDS - "Den demokratiska socialismens parti" - till partibeteckningen. Så skedde i februari 1990.
Nästan alla tog alltså avstånd från det som precis hade krakelerat eller fortfarande höll på att krakelera: Den realt existerande socialismen. Ingen ville ju längre framstå som diktaturkramare.
Det var då, det.
Men det var liksom rätt så länge sen att det där begreppet från tiden kring Murens fall hördes i en allvarlig debatt om vänsterns vilja och vägval. Jag trodde i min naivitet att Vänsterpartiet var ett "socialistiskt och feministiskt parti" på något slags miljömedveten grund.
Men nix, nu är vi alltså "demokratiska socialister". Som om "socialism" egentligen innebär att vi inte skulle vara demokrater. Visst.
Fast, förutom att jag nu bättre förstår många vänsterpartisters vurm för just Olof Palme, så blir jag ändå en smula eftertänksam och undrar om Jonas Sjöstedt kanske verkligen tror att året är typ 1995?
 |
| Alla äro vi sociala demokrater. Typ. |
För att inte framstå som "kommunister" och i och med detta diktaturkramare, massmördare och historiska förlorare fick man anamma vissa grundläggande borgerliga värderingar. Till exempel idén att demokrati per definition är lika med ett parlamentariskt system av i västvärlden väl känt mönster. Alltså ungefär som det som vi har här i Sverige i dag. Top notch, helt enkelt!
Och se! Så här skriver kamrat Sjöstedt om Kuba:
" Landet är en enpartistat och diktatur där grundläggande demokratiska rättigheter som fria val och fri press saknas."
Att han kunde ha saxat den meningen och hela stycket om Kuba från en riksdagsmotion som de här två demokrativännerna lämnade in år 2010 eller just från en av Johan Lönnroths debattartiklar om Sovjet från mitten av 1990-talet är då kanske inte så konstigt.
Men det är ju en sak, att en Johan Lönnroth kanske behövdes på 1990-talet är ju en historisk intressant fråga. Men varför behövs sådana markeringar mot realt existerande eller förmenta vänsterdiktaturer i dag?
Har V måhända missionerat för "den kubanska vägen" till människosläktets lycka (ungefär som man faktiskt en gång i tiden gjorde reklam för den sovjetiska)? Eller på något annat sätt kramat Kubas regim för mycket och för ofta. Mig veterligen har partiet snarare skytt Kubafrågan ungefär som fan skyr vigt vatten, åtminstone sedan år 2002.
I ärlighetens namn, så förstår jag alltså inte varför Vänsterpartiet över huvud taget skulle behöva ta avstånd från Kuba, Venezuela eller något annat socialistiskt land idag. Vem gynnas - förutom de utanförstående som skrattar ihjäl sig när Sjöstedt får på sig Vänsterpartiets samlade latinovänsterfalang?
Klart slut. för stunden.
1 kommentar:
Svaret på frågan i sista stycket finns väl i länken sist.
Skicka en kommentar