2005-06-13

Tjatig vägval

I helgen höll "Vägval vänster" årsstämma "i ett klassrum i Göteborg" som Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly lite syrligt uttryckte det i gårdagens Agenda.

Det hände inte så mycket, verkar det som. Så här uttrycker arrangörerna det själva: "Efter drygt två timmars debatt fattade årsstämman beslutet att inte aktivt stödja bildandet av en ny partibildning till vänster i svensk politik som motionen från Mälardalen/Storstockholm önskade. Men årsstämman uttalade sig ändå positiv till alla politiska inititativ i syfte att stärka den rödgröna rörelsen".

Egentligen en logisk utveckling: Det var ju egentligen aldrig tanke att bilda eget. Målet var att behålla maktpositionerna inom Vänsterpartiet. Och därför bildade några av Vänsterpartiets tyngsta politiker på alla partinivåer en enad front mot Lars Ohly och de så kallade traditionalisterna inom partiet. Det var efter det framgångsrika vålet 1998 som "förnyarnas" makt över Vänsterpartiets parlamentariska politik utmånades för första gången: Eftersom så många mandat togs, breddades ju också de parlamentariska gruppernas sammansättning. Dessutom föryngrades inte minst riksdagsgruppen, så att gamla kompromissvana rävar och rävinnor plötsligt fick stå ut med nyblivna parlamentarikers förbannade tjat om att partiprogram faktiskt skulle betyda nåt för det parlamentariska arbetet också.

Och så började de olika falangerna utveckla en djup antipati för varandra. Från att kasta sneda blickar mot varandra i riksdagshusets eller landstingshusens korridorer gick man över till att skriva otrevliga insändare mot varandra. Eftersom alla givetvis är mycket fokuserade på mediala framträdanden, ty kommunikationen med "allmänheten" och "väljarna" är ju viktigare än debatten med sina partikamrater, blev konflikten givetvis i första hand ett mediekrig: Inför diverse partikongresser, och givetvis efter Gudrun Schymans snöpliga avgång som partiets ordförande, lanserade hop av "förnyare" dramatiska upprop i media. Allt bara för partiets bästa. Väl kända vänsterpartister varnade alltså allmänheten för gammelkommunister i fårakläder och nylenistiska ungdomsförbundare. Ingen av de som uttråkade läsaren med den urgamla visan om kommunistspöken i alla hörn var dock så naiv att tro att dessa upprop skulle öka "allmänhetens förtroende" för Vänsterpartiet.

Det man pysslade och pysslar med är en kamp om makten över Vänsterpartiet. Och man jobbar förstås med en självuppfyllande profetior som huvudargument. Oavsett om det blir någon "sakinriktad realist" eller en "militant" leninist som leder Vänsterpartiet - det är i vilket fall som "traditionalisternas" fel om det går dåligt.

Låt mig ta det östgötska landstingsrådet Björn Grips sätt att analysera vänsterns problem som ett aktuellt exempel för detta. Grip, en gång i tiden Vänsterpartiet Östergötlands starke man, försökte i höstas förgäves att bygga en Vägval vänster förening i sitt distrikt. När hans åsiktsfränder kläckte idén att bilda eget, blev det plötsligt tyst. Så långt ville nog inte Grip gå, och många andra vägvalare inte heller. De kommer ju från partidistrikt där skyttegravskriget mellan förnyelse och tradition inte är avgjort, det vill säga från Göteborg, Stockholm, östergötland och diverse andra platser i landet.

Vägval vänsters årstämma i helgen intygade tydligt om den saken. Och stämmans enda budskap till allmänheten är tydligt: Det gäller inte att äventyra sina bekväma maktpositioner i politiken, utan att trygga dem. Helst genom att behålla kontrollen över Vänsterpartiets politiska verksamhet, men, om det kommer till kritan, kanske även genom att exportera sin förträfflighet helt sonika till ett annat etablerat parti, enligt Karin Svensson-Smith modellen. (Uppseendeväckande bara därför att hon hoppat över till Miljöpartiet, annars förhandlar man ju med sossarna i första hand.) Det hela är dock jättedumt för de vägvalsentusiaster som redan bränt alla broar inom Vänsterpartiet, till exempel de radikalt antifeministiska "vänsterdemokraterna" i Gnesta, de avmaktade Veckobladetgubbarna i Lund och diverse enskilda strömedlemmar som är i dagsläget ofantlig impopulära hos sina partikamrater som tröttnat på alla påhopp i borgarpressen.

Tillbaka till vår vän Björn Grip. Han fick i förra veckan i s-märkta Folkbladet utrymme att breda ut sig om vänsterpartiets ”kräftgång” i en långrandig debattartikel, publicerat i två delar den 7/6 respektive 9/6. Grip konstaterar först mycket riktigt att partiets närvarande kris är självförvållad, vilket han styrker med en snyggt konstruerad historik över avgörande ”taktiska missbedömningar och schabbel som urholkat förtroendet hos allmänheten”. Det hela går ut på att mörka krafter sägs ha tagit över vänsterpartiets ledning och successivt begränsat handlingsutrymmet för ”sakinriktade reformister”.

Budskapet kan knappast anses vara originellt. Nog har man hört det förr: Enligt honom är det de yngre partimedlemmarnas ”revolutionsromantik” och deras ”vilja att göra partiet mindre etablerat” (Går nyleninismen ut på det här? Farligt!) som ligger bakom vänsterpartiets problem.

Taktiken att svartmåla de partikamrater som råkar ha andra åsikter än den falang som dominerat Vänsterpartiet under åtminstone ett decennium är ett mycket populärt redskap i kampen om makten över Vänsterpartiets parlamentariska dagordning. Men den kanske har spelat ut sin roll? I alla fall så har den inte varit särskilt framgångsrik på senare år: Många så kallade ”förnyare” har förlorat sina maktfästen inom partiapparaten, till exempel ingen mindre än Björn Grip. Men eftersom parlamentet är trögare än partiapparaten, där styrelseledamotomsättningen ju är snabbare, så sitter de gamla auktoriteterna kvar på sina tunga parlamentariska uppdrag. Precis som Grip, som petades slutligen som distriktsordförande, men är fortfarande partiets tyngsta politiker i landstinget...

Att kampen förs vidare via diverse mediekanaler är alltså bara logiskt, ty det är ju knappast en konflikt mellan "förnyare" och "traditionalister", utan i praktiken en uppgörelse kring sakpolitiska frågor. I media däremot finns det inget utrymme för sakpolitiska dispyter, alltså fråm med de kommunistiska liken ur garderoben! Och denna misslyckade smutskastningsstrategi har i alla fall lyckats med en sak: man har framgångsrikt sänkt just allmänhetens förtroende för vänsterpartiet, kraftigt påhejad av välbeprövade sanningsägare inom journalistkåren.

Jag kan med andra ord hålla med om att vänsterpartiet befinner sig i en självförvållad kris. Men det är knappast de unga radikala krafterna, de äppelkindade Gulagälskare, som är den egentliga anledningen till problemet. Snarare är det tunga vänsterpartister som Grip själv (vars verksamhet som personal- och patientfientlig hårdliner i landstingets ledning inte precis ingjutit förtroende för vänsterpartiet hos allmänheten) som bär ett minst lika stort ansvar för denna kris. Att skylla allt ont i världen på förmenta ”nyleninister” och ”traditionalister” må vara en garanti för att få massmedial uppmärksamhet, men det löser inga problem utan skapar dem snarare.

Klart slut.

5 kommentarer:

jinge sa...

Det ligger nog mycket i att "krisen" är självförvållad. Men den underblåses MYCKET idogt av alla borgerliga media.

Med andra ord är den inte så stor som man kan tro, men den kan mycket väl bli det om media fortsätter på den inslagna banan..

Och inget tyder på annat..

Henke sa...

Jo, det stämmer givetvis. Man skulle nog kunna säga att konflikten i stort sett bara rör ledningen. Men där ligger kanske också den genuina krisen: eftersom de flesta vänsterpartisterna är passiva medlemmar får ju också de sin bild av partiet genom massmedia... Och upprepar man en lögn ofta nog så blir det en sanning. (Undrar vad det här tyder på: Henning Süssner citerar Joseph Goebbels...)

Frankie sa...

Nyleninismen går ju ut på en utompartistisk radikalisering. Det är den vi ser i den breda vänstern idag.

Det är för övrigt på tiden att denna (jävligt bra) blogg uppdaterades!

Bulten i Bo sa...

Får mig att tänka på den tiden då vänsterpartiets mariginal över 4 procent räddades av Lars Werner, som i TV-utfrågningarna gled undan från frågorna rörande de mest revolutionära delarna i partiprogrammet med att säga att han personligen inte ställde upp på detta.

På något sätt har jag (från min tid som medlem i ungdomsförbundet) insett att det i detta fanns en sorts symbios. De som slogs hårdast på diverse kongresser för "marxismen-lenismen", "krossande av staten" (den som man mer än gärna tog/tar emot bidrag av) och diverse andra floskler som fick Werner högröd i ansiktet i TV-utfrågningarna....

...de verkade aldrig särskilt upprörda över Werners uppenbara svek mot partiprogrammet. Tvärtom, bara flosklerna stod i partiprogramet (som man helst ville att ingen utomstående skulle befatta sig med) så räckte det. Inget att låta kamrat 4 procent få fundera över och riskera bidragsgivande riksdagstaburetter.

När jag läser Henning och Ali, och ser på opinionssiffrorna så inser jag att gamla tiderna är på väg tillbaka.

Henke sa...

Gamla tider är på väg tillbaka... Kanske. I alla fall om menar den tid då vpk hade ett partiprogram som inte ens partiordföranden tog på allvar, och som inte spelade någon roll alls för partiets parlamentariska verksamhet.

På den tiden slogs förnyarna för att få partiet att kapa alla diplomatiska och ideologiska relationer till Sovjet och dess satellitstater. En hederlig mission, visserligen. Men 20, 25 år senare, så använder de sig av samma retorik, vilket i praktiken innebär att de skuggboxas - med sig själva.

De flesta av dem som gärna utpekas som "traditionalister" står ju alls inte för något slags återgång till något slags bresjevismn, eller "stalinism" (finns det någon levande människa som är stalinist i ordets sanna bemärkelse? Gud bevare!) utan snarare för en något konsekventare politisk linje än dagens s.k. "förnyare". En linje som helt enkelt går ut på att definiera ett antal principiella krav som man inte bör kunna ignorera som vänsterpolitiker ens i kommunalpolitiken. T.ex. att inte medverka i utförsäljningar av gemensamt ägda verksamheter, nedskärningar som drabbar i första hand utsatta grupper, konkurrensutsättning av kommunala kärnverksamheter etc pp. Det är "traditionalistiskt" i den bemärkelsen att man mycket väl skulle kunna anklaga dessa människor för att sakna förslag på alternativa lösningar. Den kritik kan jag skriva på, ty att bara försöka rädda som räddas kan av 70-talets välfärdsprojekt duger inte som bas för en visionär vänsterpolitik.

hur som helst: Frågan om vad man tycker om Sovjet, Lenin, Stalin, Marx, Engels och Gulag har inte den minsta betydelse för den här konflikten...