Bäckis har ordet!

Jag upptäckte att Lars Bäckström sällar sig till skaran av ledande vänsterpartister som kräver ministerposter efter nästa val. Snacka om optimism...

Tecken hopar sig alltså som tyder på att (v) vill göra det som Gudrun S. och hela mp-ledningen förgäves försökte göra efter senaste valet: att ställa högljudda krav på att inte bara släppa in några förhandlare och "experter" i maktens korridorer, utan att förläna stödpartierna dignitet och självförtroende genom ministerposter.

Allt bara för samhällets bästa, förstås: vänsterpartistiska ministrar skulle, enligt Murad Artin, ledamot i Vänsterpartiets verkställande utskott, till exempel kunna bidra med en "något annorlunda stil och framtoning än grötmyndiga socialdemokrater" (se hans ledare i senaste nummer av Vänsterpress). Det var ju roligt att höra!

Ärligt talat, så tror jag att problemet knappast är frågan om ett parti ingår i en majoritetsregering eller ej, utan om den uppgörelse som står bakom regeringssamarbetet och framför allt de resultat man uppnår är bra eller dåliga.

När man ingår ett slags kontrakt med regeringen som sedan inte kan verkställas på grund av en budgetprocess som inte ger något utrymme för offensiva satsningar på en genuin vänsterpolitik - då ska man väl för bövelen åtminstone kunna dra konsekvensen och säga upp samarbetet för att kunna bedriva självständig parlamentarisk politik?!

Men nix, det har inte skett, även om de vänsterpartistiska riksdagsmännen uppenbarligen har upplevt förhandlingarna med sossarna som allt mer plågsamma, och missnöjet över budgetuppgörelserna ökat bland stödpartierna. Man har dock hellre valt att bete sig som om man faktiskt redan vore del av en koalitionsregering och försvarat alla dessa dåliga uppgörelser och samarbetet med s-regeringen för allmänheten liksom de egna (missnöjda) partikamraterna.

Det var ju knappast förtroendeingivande för stödpartiernas väljare, eller?

Och vad sker nu? Jo, man vill hellre ytterligare låsa sig i en koalition med sossarna, än att förbehålla sig rätten att faktiskt kunna säga nej till regeringens usla politik i diverse sakområden såsom utrikesfrågor, EU, med mera. Vilket man ju i alla fall har av och an gjort under den pågående valperioden.

Nej tack, jag tackar för förslaget, Bäckis och Murad, och hänvisar i stället till de problem som sådana regeringskoalitioner medfört för de franska kommunisterna och för tyska "Linkspartei.PDS" (som sitter i två delstatsregeringar tillsammans med sossarna).

Det vore ju verkligen roligt att få också sådana problem på halsen, när situationen för Vänsterpartiet ser ut som den gör redan utan några ministrar som stenar runt halsen…