Back to Minsk

Jag gör ett kort nedslag på kontoret, kollar mejlen som hoppat sig under jullovet och drar snart vidare till Minsk, en gång i tiden Lee Harvey Osvalds hemvist.

Jag fascineras av Minsk där hektisk trafik, mobiltelefoner, västliga varumärken och MTV möter sovjetisk stadsarkitektur, bondmarknader i staden utkanter och kvastförsedda gummor som sopar gatan lite varstans.

I svensk media läser man inte mycket om den forna sovjetrepubliken, förutom att det just är "Europas sista diktatur". Men president Aleksander Lukasjenkos regim liknar inte Sovjet på 1950-talet, vilket många svenska journalister verkar på sätt och vis tro, och är inte heller så mossig som man gärna vill ge sken av. Regimen använder sig visserligen av en hel del sovjetnostalgi i sin propaganda, men i praktiken är det ett postsovjetiskt samhälle. Till exempel blandas gamla planekonomiska element friskt med nya marknadsekonomiska. Och även Vitryssland är en del av en globaliserad värld. Vitryssland lever på grannen i öster, Ryssland, på sitt läge som transitoland mellan EU och just Ryssland och, så sägs det, på vapenhandel. Den svarta och grå gränshandeln västerut är omfattande och det syns nog mest tydligt på det stora antalet äldre västbilar som kör omkring i landet.

I Vitryssland råder skendemokrati: Yttrandefriheten är inskränkt, den politiska oppositionen förföljs och valen manipuleras uppenbarligen. Men det är frågan om presidenten egentligen behöver rigga valen. Visserligen är många många ungdomar, den urbana medelklassen och de intellektuella mer eller mindre öppet missnöjda med situationen i landet, men en "ukrainsk lösning" - som regimen fruktar och svenska liberaler uppenbarligen hoppas på - förefaller avlägsen: Många som är missnöjda har redan lämnat landet - det sägs finnas stora vitryska kolonier i USA och Tyskland. Oppositionen, som samlats bakom presidentkandidaten Aleksander Milinkevich, domineras av nationalister och kommunister, ej av västvänliga manchesterliberala.
Och de flesta andra vitryssarna vänder blicken mot Ryssland och jämför sakernas tillstånd därhemma med exempelvis den närmaste ryska staden Smolensk. Presidenten regim lever just på denna jämförelse: livet i Belarus är inte helt så surt som i Ryssland, där egendomsklyftorna är långt större, liksom kriminaliteten, alkohol- och drogmissbruket och arbetslösheten. I Vitryssland har förtrycket dessutom normaliserats och inkorporerats i ett vardagsliv där infrastrukturen i stort fungerar anmärkningsvärt bra (vilket det inte alltid gör i Ryssland eller Ukraina). Regimen visar ibland sin makt genom att slå till mot den organisatoriskt mycket svaga oppositionen, men förlitar sig annars snarare på mer eller mindre sofistikerad propaganda än på öppet förtryck. (En intressant analys kring detta finns här.)

Det är liksom en allmän känsla av uppgiven tristess som verkar uppstå hos de flesta människorna snarare än rädsla eller vrede. Och regimen ser till att hålla folket vid humör genom vissa morötter så som billig el, billiga hyror, låg pensionålder och (officiellt) full sysselsättning...