Vänstern på utförsbacken

Vänsterpartiet verkar vara på väg ut ur riksdagen: 4,3 procent i senaste SIFO-mätningen. Konsekvent nerförsbacke sedan länge tillbaka. Även om man samtidigt kan glädjas åt att kristdemokraterna kanske också gör sorti, så är det en katastrof. Inte därför att de enda systemkritiska rösterna i riksdagen skulle tystas om folk som Josefin Brink och Kalle Larsson får återgå till annan verksamhet, utan därför att det nog skulle kunna innebära dödsstötten för ett parti som är så pass beroende av sitt mandatstöd som vänsterpartiet.

För att göra en sak tydlig: jag tycker att vänsterpartiet behövs, och konsekvensenligt så är jag också själv vänsterpartist. Men att opinionssiffrorna ser ut som de gör förvånar mig inte ett dugg. Mitt parti saknar i nuläget såväl vision som strategi, konstigt nog, det finns ju många engagerade och duktiga medlemmar i partiet.

Men partiet i sin helhet verkar sakna sjukdomsinsikt. En maffig, noggrann och stundvis tankeväckande
valanalys har till exempel nyligen gjorts. Där räknar man upp många problem, men författarna undviker att sätta fingret på de egentliga problemen. Man säger sålunda inte rakt ut att problemet egentligen inte bara är någon bättre eller sämra genomförd valkampanj, utan det faktum att vänsterpartiet inte orkar med särskilt mycket mellan valrörelserna. Visserligen klagar många av mina partikamrater sålunda över det faktum att partiet till vardags knappt mäktar med något annat än parlamentariskt arbete. Men när det kommer till kritan, så skylls alla problem att nå ut med vårt eget budskap på "borgarpressen" eller den ena eller andra medlemmen i Vägval vänster. Även avsaknaden av systematiska medlemsstudier brukar föras på tapeten, men det är knappt någon kotte som anmäler sig till sådana när de väl organiseras inom partiföreningar och -distrikt.

Vi är också bra på att hacka på sossarna. De är höger. De har inga visioner. De sitter fastklistrade vid makten och ligger i maskopi med högern. Problemet är att vänsterpartisterna är likadana. Inte vill jag sålunda minnas att vänsterpartiet i något majoritetssamarbete med sossarna och/eller miljöpartiet på senare år visat särskilt mycket profil utåt. Men allt som oftast den där rädslan för att spräcka majoriteten som mynnar ut i kåranda. Precis som alla de andra i politiken så avfärdar vi slentrianmässigt oppositionens kritik mot vår majoritetssamverkan för att visa vår lojalitet mot våra koalitionspartners. Till och med när vi delar oppositionens kritik, så framgår det bara bakom stängda
dörrar, så att vanliga dödliga väljare aldrig får reda på't. Inte konstigt att folk som röstat på ett förment radikalt vänsterparti låter bli när det inte 
märks så hemskt mycket av den radikaliteten efter valet.

På riksplan förkompliceras läget av att sossarna snor åt sig all den uppmärksamhet som oppositionen får. Medan miljöpartiet har förstått att detta är ett problem och börjat profilera sig på Peter Erikssons sedvanligt förvirrade utspel, så är det väl knappt någon som vet vad Vänsterpartiet egentligen står för. Lars Ohly är ju för rädd för dålig press för att göra något oväntat utspel över huvud taget. Förutom att han och vänsterpartiet klagar över borgarnas attacker mot välfärden hörs det inte mycket ifrån Kungsgatan 84. Men att klaga över just det, det gör ju framför allt sossarna, de med. En lång rad gamla sossestatsråd blir sålunda allt radikalare i sin framtoning, samtidigt som Lars Ohly mest vill styra landet tillsammans med de spökena efter nästa val. 

Lustigt nog i det sammanhanget är att det just nu görs en massa intern reklam för den norska vägen till socialismen inom vänsterpartistiska kretsar. I vårt älskade grannland utmanade en allians bestående av sossarna, senterpartiet och vänstern högerregeringen och vann makten.  
Det var ju bra - men intressant i samhanget är att just vänsterdelen av den alliansen, Sosialistisk ventreparti, har fått stryk i samtliga val sedan dess, senast härom månaden. Förmodligen därför att de har svårt att föra sina egna 
profil- och hjärtefrågor på tapeten när de tvingas föra en gemensam valkampanj med sossarna...

Avslutningsvis min fråga till er alla: varför behövs vänsterpartiet, egentligen? (Jag vet att jag gärna recyklar den här frasen.) För att rösta på koleran Mona Sahlin så att vi alla slipper 
pesten Fredrik Reinfeld? Visst. Men utöver det måste det väl finnas fler skäl??