om nyttiga idioter från södertälje

Enligt Wikipedia är nyttig idiot "ett nedlåtande omdöme om en person som löper andras ärenden utan att vara medveten om att så är fallet och i stället tror att det är de egna intressena som värnas. Uttrycket sägs ha myntats av ingen mindre än Lenin."

En sådan person är uppenbarligen Staffan Norberg. Sedan år 2003 kan man satsa en måndadslön och sin häck på att han hör till de "ledande vänsterpartister" som inför varje partikongress, på senare år också efter varje partikongress, och inför varje valrörelse publicerar i DN hysteriska upprop eller syrliga debattartiklar om Vänsterpartiets brister. Sådant gynnar förstås en hel del andra intressen än de som Staffan tror sig främja.

Att Vänsterpartiet har hamnat i en situation då konflikter inom partitoppen utkämpas nästan uteslutande i massmedia är förstås uttryck för en sorts kris: Någon partipress värt namnet finns inte, därför att Flamman trots allt är för smal och Vänsterpress ett organ för partikansliet. Någon intern debatt värt namnet finns heller inte, därför att folk som Staffan Norberg sällan deltar i den, utan hellre idiotförklarar sina partikamrater när de inte kastar epitet som "renläriga", "traditionalister" och annat på sina verkliga, misstänkta eller presumtiva motståndare.

Det är förstås ett sjukt tillstånd som skulle skada vilket parti som helst och samtidigt uttryck för ett grundläggande problem: De "ledande vänsterpartister" som inte (längre) lyckas övertyga sina partikamrater om saker och ting och sålunda tappar förtroende inom partiet, verkar vara alltmer angelägna om att visa sin "trovärdighet" för folk utanför sitt parti.

I media får dessa personer givetvis överproportionellt mycket utrymme, bara de kastar tillräckligt med skit över sitt eget parti. Problemet i sammanhanget beror inte på de berörda skribenternas illvilja - Staffan tror säkert på det han skriver och vill bara "partiets bästa" - utan på en strukturell brist: Vänsterpartiet är uppenbarligen bara intressant ur ett medialt perspektiv när det blir bråk i sandlådan och någon vänsterpartist agerar nyttig idiot för Vänsterpartiets politiska motståndare.

Så långt kommen kan jag faktiskt erkänna att jag instämmer i delar av Staffans kritik mot den befintliga ledningen för Vänsterpartiet. Det finns f.n. ingen vettig mediastrategi - att partiet inte hörs i debatten, skylls antingen slentrianmässigt på borgarnas makt över media eller numera även på avsaknad av en snäll och tilltalande image. Och det hela mynnar inte sällan ut i självgodhet av typ "konsten att bygga ett parti", något slags handbok för politisk och organisatorisk framgång, med andra ord ett helt genom misslyckad projekt, som icke desto mindre beröms i alla möjliga och möjliga sammanhang av partiledningen.

Till skillnad från Staffan, som ser renläriga kommunister i varje vrå på Kungsgatan 84, skulle jag för min del vilja påstå att där råder ganska vidspridd förvirring. Tillståndet skylls på brist på resurser och på brist på förståelse för Vänsterpartiets förträfflighet hos folk i allmänhet, och journalister i synnerhet. (Det sistnämnda är ganska roligt när man tänker på att borgarna brukar hävda att mugglarna är smygkommunister hela bunten). I själva verket verkar det oftast snarare vara brist på fokus och avsaknad av en tydlig politisk linje som ställer till det för Vänsterpartiet.

Medan det på riksplan resulterar i en otydlig, för att inte säga stundvis förvirrad profil, så blir resultatet på lokalt plan helt enkelt kommunalpolitiskt gråsossighet. På så sätt liknar Vänsterpartiet egentligen alla de andra småpartier i svensk politik. Inte är vi sämre än centern, kristdemokraterna eller miljöpartiet. Men i kombination med ett traditionellt dåligt rykte och osystematisk press- och kampanjpolitik kan det bli helt fel.

Här minns vi precis som Staffan några höjdare: "Uttalanden som "död åt familjen", "svenska män är som talibaner", "förbjud läxläsning", "gör det lagligt att knarka" är förödande för vårt förtroende hos väljarna." (Lustigt nog, så var det f.ö. Gudrun Schyman som stod för talibancitatet - under den goda gamla tid då ingen mindre än Staffan själv ingick i ledningen för Vänsterpartiet. Men det har han nog förträngt.)

Att det går dåligt för Vänsterpartiet har säkert också att göra med att "politisk självkritik lyser nästan helt med sin frånvaro" inom Vänsterpartiet, som Staffan skriver. I alla fall kan man säga det om den interna valanalys som partiet har tagit fram. Där läggs fokus på mediabilden och på mediaframträdanden. Kritikern Staffan Norberg är dock inte ett jota bättre i sin brist på självkritik. När han själv satt i partiledningen verkar allt ha varit perfekt. Det är förstås bullshit. Lika mycket som att anklaga den nuvarande partiledningen svävande för "radikalism" och och "renlärig smalhet", utan att kunna komma med några konkreta exempel. Vad Vänsterpartiets "renlärighet" t.ex. ska bestå i, det förblir osagt.

Mitt eget intryck är snarare att Vänsterpartiets profil är märkvärdigt suddig, ibland visserligen rätt så frasradikal, men ibland väldigt mesig, så att tvärtom sossarna framstår som radikala. Och för tillfället finns dessutom förutom berättigad kritik mot regeringen Reinfeldt och borgaralliansen, alltså sådan kritik som alla oppositionspartiet kör, inte mycket profil över huvud taget.

Jämfört med sossarna så är (v)i dessutom snarast glada amatörer. Samtidigt har vi svårt att visa för folk att vi inte är sossar, ty det brukar vara resultatet av vänsterpartiets kommunalpolitiska samverkan med sossarna och miljöpartiet: sossepolitik. (Fast ofta med magvärk hos de inblandade och i allmänhet mindre genomtänkt.)

Pudelns kärna är då inte hur man får mer "trovärdighet" för sin sossepolitik, vilket Staffan förespråkar, utan hur man i stället förklarar för folk varför de över huvud taget ska rösta på oss lillsossarna.

Sådana muppar som Staffan Norberg gör den uppgiften i alla fall inte enklare.