Valet i Norge var förstås en nagelbitare för dem som inte ville se ett rasistparti i grannlandets regering. Den sittande vänsterregeringen kan nog tacka fremskrittspartiet och dess ledare Siv Jensen för att bli den första regeringen sedan år 1994 som blir omvald. Valet var knappast en övertygande seger för någon norsk vänster, utan en förtvivlad kamp mot just Siv Jensen och ett parti som framstår alltmer (och felaktigt!)som arbetarklassens och den otrygga lägre medelklassens ensamma försvare. Fremskrittspartiet fick till slut sitt bästa valresultatet någonsin och visar återigen att man kan ta de lugnt när de politiska motståndarna kallar en för rasist eller populist. det späder snarast på ens underdog-image, verkar det som. Arbeiderpartiet samlade 35,5 procent och ökade med 2,8 procent. Regeringskollegorna Sosialistisk venstre nådde 6,1 procent (-2,7) och Senterpartiet 6,2 procent (-0,2). På den borgerliga sidan nådde Fremskrittspartiet 22,9 (+0,9), konservativa Høyre 17,2 procent (+3,1), Kristelig folkeparti.5,5 procent (-1,2) och liberala Venstre 3,8 (-2,1). mer info hittar du f.ö. här.
Under hela gårdagen bombades min Facebook-startsida med statusuppdateringar av diverse vänsterpartister som följde systerpartiet Sosialistisk ventrepartis (SV)öde. När NOK:s vallokalundersökning tydde på att SV skulle ha gått fram var glädjen förstås stort. Den som vid något tillfälle har undersökt hur pass tillförlitliga vallokalsundersökningar ta sådana undersökningar dock med en stor nypa salt. Folk skryter nämligen fortfarande inte gärna med att de lägger sin röst på partier som Fremskrittspartiet som brukar framställas som mindre rumsrena. Och mycket riktigt, så backade inte Frp, utan partiet fick hela 22,9 % av rösterna.
Det som är lite oroväckande är att de här vänsterpartisterna fortfarande verkar tro att SV skulle ha vunnit gårdagens val. Vad är då det norska valets budskap? Fremskrittspartiets välfärdsfascism är på frammarsch och det är SV, den i sammanhanget mest politiskt korrekta storstadsvänstern, som har fått mest stryk. Dessutom SV var det enda norska regeringspartiet som backar rejält (med en hel tredjedel av sitt forna väljarstöd!), uppenbarligen har den lilla koalitionspartnern tappat röster till den stora. Partiet är alltså trots allt och egentligen vid sidan om liberala Venstre valets stora förlorare.
Men Kristin Halvorsen ler icke desto mindre, hon får ju sitta kvar som minister, men partiet tappar fyra mandat och gissningsvis ännu mer inflytande över "det rödgröna styret".
Varför Halvorsen är en förlorare får mer djuplodande valanalyser visa. Men nog skulle jag kunna gissa att det berodde på en valrörelse där det på regeringssidan inte fanns mycket utrymme för partiprofiler. Allt eller inget var budskapet - ni röstar på fortsatt förtroende för en sittande regering. Varför man då ska rösta på ett blekt SV? Jo, det är förmodligen svårt att motivera.
Samma fråga lär dock ställas nästa år när det är dags att rösta i Sverige. Vänsterpartiet älskar systerpartier med framgång, så också SV. Men kan man lära sig nåt genom att titta på hur SV gör?
Kanske: Tittar man på diverse opinionsundersökningar kan man redan i dag skönja vilka de partier är som kommer att få problem i riksdagsvalet: för det första kristdemokraterna som är - just det! - väldigt bleka i regeringskoalitionen. Och så Vänsterpartiet som glatt och entusiasistiskt deltar i det "rödgröna samarbetet", men som liksom inte har någon egen profilfråga. (Förutom det där med kommunismen och dikaturkrameri, förstås, som man ideligen blir anklagat för av ungliberaler och andra trevliga medborgare).
Och vad de där tappert och glatt leendes kämpande vänsterpartisterna än gör, alltid är det någon minst lika leende socialdemokrat eller miljöpartist eller ibland någon arg och självgod pirat som har sagt precis samma sak, inte så sällan lite tidigare.
Gissningsvis blir det nu ett försök att lansera Vänsterpartiet som det mest feministiska partiet av de alla, nu har man ju t o m fått det svart på vitt att man är det.
Hur det kommer att gå, det kvarstår att se. Lasse får ju profilera sig mot Mona. Inte alltför lätt. Och i bakgrunden lurar ju fortfarande en f.d. vänsterpartiordförande som i dagarna har påbörjat sin alldeles egen (och förhoppningsvis sista) valrörelse, nämligen goda gamla Gudrun som redan börjar synas i media lite då och då.
Det som jag ser fram emot med stor förväntan är alltså hur Vänsterpartiet vill lösa SV-syndromet - syns du inte i den rödgröna enhetssmeten så får du stryk. Och detta gärna lagom till valrörelsen 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar