Sedan några år tillbaka har Vänsterpartiets ledning mer eller mindre uttalat försökt tona ner de internationella frågornas betydelse - kanske därför att partiet saknar en tydlig linje i de flesta? I enskilda frågor som uppfattas som okontroversiella kan man stundvis vara mycket tydlig och drivande: solidariteten med det palestinska folket, solidariteten med det kurdiska folket, motståndet mot de USA-krig som inte sker med ett FN-mandat som förkläde. Här kan man med fog och rätta hävda att man försvarar såväl mänskliga rättigheter som folkrätten.
Men vad tycker Vänsterpartiet egentligen om Kuba, utvecklingen i Latinamerika, utvecklingen i Östeuropa, militariseringen av FN m.m? Är det ”tydligt och konsekvent” anti-imperialism att tycka att det är helt okej att USA och/eller Nato bombar något land bara därför att de lyckades få FN:s säkerhetsråd att skriva ut en fribiljett? Är det bra att gamla kolonialmakter intervenerar militärt i Tchad bara därför att de har ett humanitärt svepskäl?
Linde säger rakt ut att det inte är viktigt vem det är som krigar. I Hans Lindes värld är ska ”folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot de mänskliga rättigheterna” förhindras till varje pris. Det är en idealistisk uppfattning som i svensk politik traditionellt förknippas med folkpartiet. Liberalerna har sina traditionella ideal, sin ideologiska kompass. Den är universalistisk, och den saknar ett klassperspektiv.
Samma kompass verkar i dag har sålts till de gamla politiska motståndarna i (v). Linde hörnämligen till dem som vill att FN ska intervenera oftare - utan att spilla någon tanke på vem det är som faktiskt styr de där militära insatserna och vilket det egentliga syftet med dem är. Det är, med all respekt, naivt.
Hade Vänsterpartiet en ”tydlig och konsekvent” anti-imperialistisk linje så skulle partiets representanter alltid komma ihåg att det är stormakterna som har tolkningsföreträde i sammanhanget. I klartext: bara om USA och somliga andra västmakter tycker att det gynnar deras utrikespolitiska intressen så spelar det roll. Eller ännu mer cyniskt: bara om de hävdar det så finns det över huvud taget folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot de mänskliga rättigheterna.
Vänsterpartiets ja till ett svenskt deltagande i kriget i Libyen var det senaste och mest hårresande exempel på hur fel det kan bli när man inte vill inse att internationell politik är styrt av internationella maktförhållanden. Utan egen kompass går man lätt vilse: Det är allt annat än någon ”humanitär insats” som pågår i Mellanöstern. Och det är de imperialistiska makterna Frankrike, Storbritannien och USA som sätter agendan för det som händer där. Att Linde kan hävda att Vänsterpartiet skulle vara ”konsekvent anti-imperialistiskt” förvånar därför en smula.
Att han dessutom menar att Vänsterpartiets utrikespolitik skulle vara ”ett av våra starkaste kort” är bara tragiskt. Om så vore fallet kan det ju inte vara bra beställt med Vänsterpartiets giv.
I likhet med andra efterlyser jag därför en kraftfull, genomtänkt och genuint anti-imperialistisk utrikespolitik. En politik som klär av den ”humanitära” interventionism som används av USA och andra som en ideologisk rökdimma för att kunna militarisera utrikespolitiken.
gillas av Hans Linde m fl. |
har publicerats som insändare i Flamman. http://www.flamman.se/
1 kommentar:
Du/vi lär få vänta förgäves. Dagens vänsterledning är helt igenom opportunistisk. Det är varken Sjöstedt eller Brink tycker jag, men hur deras utrikespolitiska syn är vet jag inte, ja Sjöstedt röstade efter mycket vånda ja till Libyenattackerna.
Skicka en kommentar