2011-07-22

Varför Vänsterpartiet?

Vänsterpartiets kris har många anledningar. En av dem är enligt mig en märklig avsaknad av en uttalad vision, en märklig suddighet i budskapet.

Socialism och feminism är egentligen Vänsterpartiets ideologiska grundvalar. Partiet är ett ”socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund” heter det i partiprogrammet. Att partiet profilerar sig på detta sätt bland en bredare allmänhet vill jag däremot betvivla.

Vänsterpartiet brukar inte göra några som helst utspel som handlar om någon vision om ett annat samhälle. Däremot handlar utspelen om sakfrågor, kritik mot den sittande regeringen, ibland internationella frågor. På den senaste tiden var det t.ex. en del om Ship to Gaza, sjukvård och barnfattigdom. Bra saker, men hur hänger de ihop?

(Sjuk-)vård, arbete, skola, omsorg. Det är de klassiska valfrågorna i Sverige och alla partier har åsikter i sammanhanget. Vad skiljer Vänsterpartiet från de andra? Ibland vet jag det knappt, undrar hur någon som ska rösta utan att vara aktiv i Vänsterpartiet listar ut det där.

Jag har givetvis ingenting mot seriösa utspel som handlar om enstaka sakfrågor. Men dessa utspel (i alla fall de som kommer från centralt håll) verkar allihop bara ha en målgrupp: journalister och annat folk som yrkesmässigt håller på med sådana här texter. När journalisterna väl har filtrerat dem så blir det kanske ett TT-telegram, kanske en snustorr nyhetsartikel, kanske ingenting.

Var är då det övergripande budskapet? Eller ska Vänsterpartiet helt enkelt vara partiet som vet lite bättre, vill lite mer och får aldrig tillfälle att visa att man också kan mer?

Som ett ganska så litet parti borde man värna om sitt eget varumärke, hitta sin egen nisch i debatten, formulera just den position som inget annat parti har. Där har det brustit under de senaste åren. Allt sedan man skrev ett avtal om samverkan med s-regeringen efter valet 2002 har man satt sig i samma båt som s och mp. En process som t.o.m ledde till att man tonade ner sin egen profil till förmån för varumärket ”de rödgröna”. Med katastrofala följder – under valrörelsen 2010 var Vänsterpartiet liksom det femte hjulet på vagnen. Miljöfrågorna ägdes av miljöpartiet. Sossarna stod för regeringsalternativen och välfärdspolitiken. Vänsterpartiet fanns liksom ingenstans.  

Det anade man nog när man under fjolårets Almedalsvecka döpte om sig själv till ”Välfärdspartiet”. Det var nog inte så jäkla bra genomtänkt, misstänker jag. I de frågor har man liksom svårt att konkurrera med s. Att hela tiden kräver någon extra miljon utöver det som sossarna vill, eller att upprepa sossarnas kritik mot alliansregeringen är inte så där jättesexigt.

Försöket att göra partiet till ett slags antites till sverigedemokraterna funkade inte heller. Valet handlade inte om sd (förutom på valnatten), utan om vilket gäng som skulle styra ilandet. Dessutom finns där alltid en risk att bli för reaktiv i sin egen profil - sd gör en sak, v reagerar på det och anklagar dem för att vara rasister. Knske berättigad, men knappast originellt.

Nu är ”de rödgröna” gudskelov historia. Sossarna har fattat galoppen, mp har fattat galoppen. Vad gör Vänsterpartiet? Vi satsar på välfärdsfrågor och kör kampanjer för en bättre sjukvård. Landstingspolitik är dock – torr. Alla gnäller dessutom över sjukvårdens usla kvalité och det gör att det knappast är en kioskvältare när något parti gör ett utspel i sammanhanget. Vad har partiets framtidskommission att säga om det här? De har faktiskt tittat på det mesta, men liksom glömt själva politiken..

Hur uppfattar då vanligt folk Vänsterpartiet? Ser man vänsterpartister på teve så handlar det i regel om att man kritiserar regeringen för något – gärna för utförsäkringar av långtidssjuka eller barnfattigdom. Eller så diskuterar man Systembolaget, köttkonsumtion, ungdomsarbetslöshet. Vete katten vad.

Men orkar folk titta på de här debattprogrammen, morgonteveintervjuer och gud vet vad de där pratprogrammen heter? Tittar de länge nog, lyssnar de tillräckligt noga? Ett tydligt budskap förmedlas ju snabbt - ett begrepp, ett epitet ska räcka för att få folk att känna igen de som sänder budskapet. Eller med andra ord: Vad skiljer (v) från mängden? Och sossarna säger ju jämt ungefär samma sak om de här grejerna, men de brukar få mer medial uppmärksamhet.

När jag frågade mina grannar vad de mest förknippar med Vänsterpartiet så fick jag följande svar:

- kommunism. (Grinig skånsk gubbe)
- solidaritet med Palestina (tjej från Libanon)
- de kämpar för de svaga (snäll tant)

Under valrörelsen fick jag fram en fler svar. Kommunism var nog det mest frekventa, annars kunde det vara allt från ”idioter”, ”Gudrun Schyman” över ”inga betyg i skolan” till ”socialism”. I stort sett hade folk svårt att sätta fingret på vad Vänsterpartiet egentligen stod för. Men alla visste att de samarbetade med s. Vilket i och för sig var helt korrekt, men knappast det som man verkligen vill bli förknippad med, eller?   

Svaren ovan tål att jämföras med de jag brukar få när jag frågar nya medlemmar i partiet samma sak:

- solidaritet
- feminism
- socialism
- rättvisa
- vi försvarar de svaga i samhället

Medlemmarna har alltså en uppfattning om partiet, folk i allmänhet tydligen en annan. ”Rättvisa” har jag inte hört någon utanförstående säga, heller inte ”solidaritet” eller ens ”feminism”. Jag tror att det kunde vara bra att fila lite på partiets profil och slopa präktigheten för en stund.

Enklast torde det vara att döpa om partiet till VPK eller nåt i den stilen. Man skulle du kunna bygga¨på ett synnerligen välkänt varumärke och folk verkar ju ändå fortfarande tro att Vänsterpartiet är kommunister… Men vill man hitta något mindre skamfilat, så kanske man kunde komma ihåg att partiet är feministiskt. Dessvärre misstänker jag att Vänsterpartiets valstrateger har kommit fram till att man inte klarar den direkta konkurrensen med Feministiskt Initiativ i den frågan. Nu när Gudrun Schyman har lämnat scenen kanske man ändrar sig? Jag hoppas det i alla fall.

Hm. Kanske ändå inte.
Jag tror också på socialism i bemärkelse antikapitalism. Det evinnerliga klagandet över regeringen Reinfeld skulle kanske få lite mer tyngd om man började kritisera ett system istället för att hålla på och klaga över detaljer som försäkringskassans regelverk, a-kasseregler eller vinster inom skolan.

Det saknas helt enkelt något som uttalat (!) är en röd tråd i Vänsterpartiets utspel. Rent programmatisk finns den ju, men partiets representanter är liksom för fega för att använda vissa ord:


När kapitalismen drabbades av sin värsta finanskris på länge under hösten 2008 – vad sa Vänsterpartiet då? I stort ingenting… När EMU-länderna drabbas av en ekonomisk och finanspolitisk kris som skakar EMU i sina fästen – vad säger Vänsterpartiet då? Förutom Jonas Sjöstedt som bloggar jämt om det – inte mycket.

Jag menar f.ö. inte att man ska börja tugga teser eller slösa tid på den där gamla kommunistjargongen som ingen vettig människa tycker om, men man skulle väl kunna profileras som ett parti som faktiskt fortfarande tror att socialismen är möjlig. Eller?

Låt mig avslutningsvis konstatera att politik inte så sällan bygger på en magkänsla, inte nödvändigtvis av ett genomtänkt konsumentval. Var inte alltid så jävla seriösa. Kaxa gärna till er, så där lagom i alla fall.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller med om det mesta i din artikel och kan framför allt instämma i upprördheten och engagemanget - det är oerhört viktigt för att vi skall ta oss framåt!

Jag är dock mindre med på att vi nödvändigtvis behöver i alla sammanhang använda oss av beteckningen socialism. Det finns fortfarande tillräckligt många både befintliga och potentiella väljare som värjer sig lite mot dessa termer antingen de handlar om socialism, kommunism, marxism eller feminism.

Kan vi inte vara tydliga med vår systemkritik, med vart vi vill med samhället (vision), med vilka vi är (vilka gemensamma värderingar som samlar oss) och med hur vi skall ta oss dit (dvs med vilka konkreta reformer) utan att använda dessa termer?

Anonym sa...

Givetvis skall vi äver fortsättningsvis stå för en ökad välfärd men till skillnad mot S så bör vi sätta detta i ett systemperspektiv. S tror fortfarande på ett samhälle där välfärden betalas genom en fördelning av den OÄNDLIGA tillväxt som fortfarande förutsätts...trots att detta inte längre är möjligt då vår planet är ÄNDLIG och miljön inte oförstörbar. MP har fattat detta.

Vi bör givetvis även fortsättningsvis kämpa för ökad jämlikhet då vi vet hur viktigt det är för välfärden och människors väl och ve. Detta har MP missat.

Om vi på ett tydligt och trovärdigt sätt lyckas koppla samman välfärd, tillväxt, miljö och jämlikhet så tror jag vi har alla möjligheter att nå en mkt större publik då vi lyller luckorna som MP och S lämnar öppna för oss.

Unknown sa...

Hej, jag erkänner att du har en poäng där. Men samtidigt har det förstås att göra med hur pass mycket man tror på sina egna övertygelser. Men om vi börjar tvivla på det där begreppet själva, jo, då är det nog kört.

Anonym sa...

Jag håller med men frågan är vilket som är viktigas en etikett eller dess verkliga innehåll, konkretiserat och satt i ett sammanhang.

Vad jag menar är att vissa av dessa begrepp för oss initierade har en helt annan innebörd än för många potentiella väljare som ändå skriver under på både värderingsgrund, problemformulering och lösningar.