Lob der Partei

Oj, oj. I en tidigare krönika skrev jag att kommunisten Bertolt Brecht hade författat texten till den ökända stalinistlåten Lied der Partei.

I själva verket är Brecht oskyldig i sammanhanget. Det var ingen mindre än Louis Fürnberg som skrev "partiets sång" år 1949 som en hyllning till Tjeckoslovakiens kommunistiska parti. Tjeckerna var dock inte särskilt förtjusta, förtäljer diverse artiklar på nätet. Det berodde nog på att Fürnberg var tysk. 

Jag får be de båda författarna om ursäkt.

 Brecht skrev däremot dikten Lob der Partei som inte alls fick samma popularitet - sången blev ju så småningom den inofficiella partihymnen för det östtyska statsbärande partiet SED - men ändå...

För att inte nämna "den lärande pjäsen" Åtgärden (Die Massnahme). De där lärande pjäserna skulle användas som redskap för att skola såväl skådespelarna som publiken och handlade s.a.s. om kommunistpartiets etiska problem. Åtgärden handlar om det hårda, men nödvändiga beslutet att avrätta en kamrat vars agerande har hotat överlevnaden av en kommunistisk agitationsgrupp. Pjäsen ansågs av somliga kritiker fungera som ett försvar av Stalins "rensningar" på 1930-talet. Brecht förbjöd visserligen att pjäsen iscensattes efter 1945, men ändå...

 

Det där k-ordet

"Folk och familj” heter ett stående inslag i den dagstidning jag läser till vardags. Tidningen är förstås borgerlig, finns ju inga s-märkta eller andra dagstidningar kvar i Skåne. Men den berikar mitt liv tack vare en utförlig lokaldel och en förvånansvärd påkostad kulturdel. I denna tidningsdel finns under rubriken Folk och familj alla dessa småannonser om förlovningar, vigslar, nyfödda, begravningar.

Och där finns dessutom notiser om allt möjligt. T.ex om små och stora kändisars födelsedagar: Häromsistens kunde jag läsa att en gammal bekant fyller 41. Det är Grön Ungdoms forna ordförande Yvonne Ruwaida, som sedermera gjorde parlamentarisk karriär.
Och så hittade jag en TT-notis om att en av mina favoritförfattare, den tyske dramatikern och författaren Bertolt Brecht, avled för 55 år sedan. Medan läsningen om Ruwaidas politrukkarriär var mest banal, blev det mer intressant att läsa hur Brechts roll i världshistorien tolkas för och åt läsaren. 

OBS!!!
Bilden är inte reklam för någon åsikt
som författaren hyser,
utan bara en illustration.

Jag kunde sålunda läsa att många av Brechts pjäser ”tillhör dramatikens klassiker” och att Brecht gick i landsflykt år 1933, ”eftersom han var socialist och tydlig motståndare till nazismen”. Intressant. Ty, Brecht var visserligen antifascist, men han var också k-o-m-m-u-n-i-s-t. 

Jag misstänker att den person som författar sådana här smånotiser för TT:s räkning på något sätt tyckte att det lät bättre att inte skriva det där k-ordet rakt ut. Eftersom Brecht är en kulturpersonlighet som sina politiska övertygelser till trots ingår i en borgerlig kulturell kanon behöver man förstås skala bort det som kan tyckas vara anstötligt. T.ex att denne Brecht, vars inflytande över modern västerländsk teater är enormt, skrev dikter och låttexter som hyllade såväl Stalin som stalinismen. T.ex Das Lied der Partei (Partiets låt) från 1950: 

"Sie hat uns alles gegeben,
Sonne und Wind und sie geizte nie.
Wo sie war, war das Leben,
Was wir sind, sind wir durch sie.
Sie hat uns niemals verlassen,
Fror auch die Welt, uns war warm.
Uns schützt die Mutter der Massen,
Uns trägt ihr mächtiger Arm. 

Refrain: Die Partei, die Partei,
Sie hat immer recht
Und Genossen es bleibe dabei,
Wer da kämpft für das Recht,
Der hat immer recht
Gegen Lüge und Ausbeuterei.
Wer das Leben beleidigt,
Ist dumm oder schlecht,
Wer die Menschen verteidigt,
Hat immer recht.
So aus Lenin'schem Geist
Wächst von Stalin geschweißt
Die Partei, die Partei, die Partei." 

Sången är förstås mest ökänt för refrängens slut: "Format i Lenins anda, växer, svetsat av Stalin, partiet, partiet, partiet...Och så vidare.

Denne Brecht var helt enkelt en kommunist av sin tid. På den tiden ifrågasattes Stalins förträfflighet inte av många partimedlemmar, särskilt inte efter att Sovjetunionen hade vunnit kriget mot Nazityskland. Och så sent som år 1956 kunde ju också en C H Hermansson författa hyllningstal till den där Stalin.Och det fick C H ju också höra länge...

För många sentida kulturvetare har det dock varit enklast att helt enkelt ignorera det faktum att Brecht inte bara var vänstervriden, utan dessutom övertygad kommunist fram till sin död.

Ibland hittar man visserligen ett påpekande om att han på gamla dar skulle ha ändrat sig och blivit någon slags dold antikommunist. Han satt ju i sin sommarvilla i Buckow och skrev elegiska dikter som kan tolkas som en försiktig kritik mot DDR-regimen. Samtidigt anklagade han å andra sidan de arbetare som gjorde uppror mot regimen år 1953 för att vara ”CIA-avlönade provokatörer”.
Klurigt det där.

Denna text har i kortad version publicerats i tidningen Flamman.

Om att leva som man lär

När min morfar var en ung bagarlärling organiserade han sig i facket och sedan i ett arbetarparti. Arbetarrörelsen expanderande. Rörelsen kunde tack vare en stark och levande organisation organisera medlemmarnas behov ”från vaggan till graven”. A-kassa, sjukdomskassa, begravningskassa, bostadssparande, barnomsorg, idrotts- och ungdomsverksamhet m m organiserades inom och av rörelsen – helt enkelt därför att borgarnas samhälle inte gjorde det. Människorna visste detta, och det var lätt för arbetarrörelsens agitatorer att tala till folks egenintresse och få många att gå med och aktivera sig politiskt och fackligt.

Så kunde det se ut förr.

När min mamma var ung behövdes inte längre någon egen organisation för att organisera socialförsäkringar eller fritidsgårdar. Det gjorde kommunen eller staten. Arbetarrörelsens gamla "frontorganisationer" fick numera bidrag och/eller hade tappat anknytningen till den politiska rörelsegrenen. Men många i hennes generation var missnöjda med samhällets utveckling ändå och ville kämpa för mer rättvisa.

Såväl socialdemokratin som dess mer eller mindre radikala kritiker från vänsterkanten växte sig starka. Dessutom växte nya sociala rörelser som högljutt ifrågasatte samhällsordningen, inte minst kvinno- och miljörörelserna.

Men vad hände sen?

Redan innan 1970-talet ökade faktiskt klyftan mellan de ”politiskt medvetna” och de politiskt mindre medvetna människorna påtagligt. De politiska ungdomsförbunden, som förr i tiden hade en väldigt vardagsnära verksamhet, började akademiseras. Tills viss del visserligen en bieffekt av 1960-talets utbildningsrevolution, men det är kanske ändå ett uttryck för det faktum att arbetarrörelsen någon gång mellan 1950 och 1990 tappade sin direkta förankring i arbetarklassens vardag.

Partipolitiken fjärmade sig från sina rötter och blev alltmer ovardaglig. Det politiska språket tilltalade folk i allmänhet mindre, kunde inte minst på 1970-talet bli mer och mer jargonartat. Idag verkar folk bry sig mindre om vad de politiska rörelserna har att säga, har kanske tapopat tron på att något går att förändra över huvud taget.

Inte konstigt när man inte känner mer av och om sina politiker än det man läser i tidningen eller ser på teve.

Tänk på det här: När min morfar var politiskt aktiv skedde politiska diskussioner i första hand på arbetsplatsen och i bostadskvarteren. När min mamma var aktiv så skedde ”politik” i alla fall  utanför arbetsplatserna – SSU och andra delade t.ex flygblad och tidningar utanför fabriksgrindarna – och på gator och torg. Idag sker politik mest i media, under valrörelsen kanske i valstugor.

Jag tycker att det är talande att Vänsterpartiet sedan numera snart 10 år, om inte längre, ägnar så pass mycket tid åt att diskutera nygamla arbetsmetoder som dörrknackning eller studiecirklar. Det förra framställs som oerhört nytt, det senare vill alla ha, men partiet hinner liksom inte genomföra dem. Eller så nobbar medlemmarna dem, därför att folk inte hinner ta sig lokalen.

Det som förr i tiden var en självklarhet – att leva sitt politiska engagemang där man fanns – har blivit ett slags utopi.

Idag är det bara de där sektliknande små vänster- eller miljögrupperna som lever det som ett slags plakativ livsstil. Och just det skapar ju en hög barriär mot det omgivande samhället, helt enkelt därför att knappt någon delar den där medvetet radikala livsstilen.

Vänsterpartisterna vill däremot gärna vara som folket i allmänhet, men behöver ordna studieresor till Holland för att studera vardagligt politiskt engagemang. Dagens vänsterpartister (och andra) gömmer sig nämligen hemma, diskuterar med varandra på nätet, visar sig i bästa fall offentligt på 1:a maj eller Stadshuset och kämpar sig på sina möten genom formella dagordningar och kommunalpolitiska struntfrågor.

Jag är övertygad om att arbetarrörelsen och vänstern bara har att vinna på att synas till vardags och att ta vardags- och plånboksfrågorna på allvar -titta på bara Fagersta och Degerfors! Bara att förlora på att gräva ner sig i den där "alla-är-emot-oss - vi-är-mot-alla"-belägringsmentaliteten som dessvärre är så lätt att frestas av.