Om att leva som man lär

När min morfar var en ung bagarlärling organiserade han sig i facket och sedan i ett arbetarparti. Arbetarrörelsen expanderande. Rörelsen kunde tack vare en stark och levande organisation organisera medlemmarnas behov ”från vaggan till graven”. A-kassa, sjukdomskassa, begravningskassa, bostadssparande, barnomsorg, idrotts- och ungdomsverksamhet m m organiserades inom och av rörelsen – helt enkelt därför att borgarnas samhälle inte gjorde det. Människorna visste detta, och det var lätt för arbetarrörelsens agitatorer att tala till folks egenintresse och få många att gå med och aktivera sig politiskt och fackligt.

Så kunde det se ut förr.

När min mamma var ung behövdes inte längre någon egen organisation för att organisera socialförsäkringar eller fritidsgårdar. Det gjorde kommunen eller staten. Arbetarrörelsens gamla "frontorganisationer" fick numera bidrag och/eller hade tappat anknytningen till den politiska rörelsegrenen. Men många i hennes generation var missnöjda med samhällets utveckling ändå och ville kämpa för mer rättvisa.

Såväl socialdemokratin som dess mer eller mindre radikala kritiker från vänsterkanten växte sig starka. Dessutom växte nya sociala rörelser som högljutt ifrågasatte samhällsordningen, inte minst kvinno- och miljörörelserna.

Men vad hände sen?

Redan innan 1970-talet ökade faktiskt klyftan mellan de ”politiskt medvetna” och de politiskt mindre medvetna människorna påtagligt. De politiska ungdomsförbunden, som förr i tiden hade en väldigt vardagsnära verksamhet, började akademiseras. Tills viss del visserligen en bieffekt av 1960-talets utbildningsrevolution, men det är kanske ändå ett uttryck för det faktum att arbetarrörelsen någon gång mellan 1950 och 1990 tappade sin direkta förankring i arbetarklassens vardag.

Partipolitiken fjärmade sig från sina rötter och blev alltmer ovardaglig. Det politiska språket tilltalade folk i allmänhet mindre, kunde inte minst på 1970-talet bli mer och mer jargonartat. Idag verkar folk bry sig mindre om vad de politiska rörelserna har att säga, har kanske tapopat tron på att något går att förändra över huvud taget.

Inte konstigt när man inte känner mer av och om sina politiker än det man läser i tidningen eller ser på teve.

Tänk på det här: När min morfar var politiskt aktiv skedde politiska diskussioner i första hand på arbetsplatsen och i bostadskvarteren. När min mamma var aktiv så skedde ”politik” i alla fall  utanför arbetsplatserna – SSU och andra delade t.ex flygblad och tidningar utanför fabriksgrindarna – och på gator och torg. Idag sker politik mest i media, under valrörelsen kanske i valstugor.

Jag tycker att det är talande att Vänsterpartiet sedan numera snart 10 år, om inte längre, ägnar så pass mycket tid åt att diskutera nygamla arbetsmetoder som dörrknackning eller studiecirklar. Det förra framställs som oerhört nytt, det senare vill alla ha, men partiet hinner liksom inte genomföra dem. Eller så nobbar medlemmarna dem, därför att folk inte hinner ta sig lokalen.

Det som förr i tiden var en självklarhet – att leva sitt politiska engagemang där man fanns – har blivit ett slags utopi.

Idag är det bara de där sektliknande små vänster- eller miljögrupperna som lever det som ett slags plakativ livsstil. Och just det skapar ju en hög barriär mot det omgivande samhället, helt enkelt därför att knappt någon delar den där medvetet radikala livsstilen.

Vänsterpartisterna vill däremot gärna vara som folket i allmänhet, men behöver ordna studieresor till Holland för att studera vardagligt politiskt engagemang. Dagens vänsterpartister (och andra) gömmer sig nämligen hemma, diskuterar med varandra på nätet, visar sig i bästa fall offentligt på 1:a maj eller Stadshuset och kämpar sig på sina möten genom formella dagordningar och kommunalpolitiska struntfrågor.

Jag är övertygad om att arbetarrörelsen och vänstern bara har att vinna på att synas till vardags och att ta vardags- och plånboksfrågorna på allvar -titta på bara Fagersta och Degerfors! Bara att förlora på att gräva ner sig i den där "alla-är-emot-oss - vi-är-mot-alla"-belägringsmentaliteten som dessvärre är så lätt att frestas av.