Det där k-ordet

"Folk och familj” heter ett stående inslag i den dagstidning jag läser till vardags. Tidningen är förstås borgerlig, finns ju inga s-märkta eller andra dagstidningar kvar i Skåne. Men den berikar mitt liv tack vare en utförlig lokaldel och en förvånansvärd påkostad kulturdel. I denna tidningsdel finns under rubriken Folk och familj alla dessa småannonser om förlovningar, vigslar, nyfödda, begravningar.

Och där finns dessutom notiser om allt möjligt. T.ex om små och stora kändisars födelsedagar: Häromsistens kunde jag läsa att en gammal bekant fyller 41. Det är Grön Ungdoms forna ordförande Yvonne Ruwaida, som sedermera gjorde parlamentarisk karriär.
Och så hittade jag en TT-notis om att en av mina favoritförfattare, den tyske dramatikern och författaren Bertolt Brecht, avled för 55 år sedan. Medan läsningen om Ruwaidas politrukkarriär var mest banal, blev det mer intressant att läsa hur Brechts roll i världshistorien tolkas för och åt läsaren. 

OBS!!!
Bilden är inte reklam för någon åsikt
som författaren hyser,
utan bara en illustration.

Jag kunde sålunda läsa att många av Brechts pjäser ”tillhör dramatikens klassiker” och att Brecht gick i landsflykt år 1933, ”eftersom han var socialist och tydlig motståndare till nazismen”. Intressant. Ty, Brecht var visserligen antifascist, men han var också k-o-m-m-u-n-i-s-t. 

Jag misstänker att den person som författar sådana här smånotiser för TT:s räkning på något sätt tyckte att det lät bättre att inte skriva det där k-ordet rakt ut. Eftersom Brecht är en kulturpersonlighet som sina politiska övertygelser till trots ingår i en borgerlig kulturell kanon behöver man förstås skala bort det som kan tyckas vara anstötligt. T.ex att denne Brecht, vars inflytande över modern västerländsk teater är enormt, skrev dikter och låttexter som hyllade såväl Stalin som stalinismen. T.ex Das Lied der Partei (Partiets låt) från 1950: 

"Sie hat uns alles gegeben,
Sonne und Wind und sie geizte nie.
Wo sie war, war das Leben,
Was wir sind, sind wir durch sie.
Sie hat uns niemals verlassen,
Fror auch die Welt, uns war warm.
Uns schützt die Mutter der Massen,
Uns trägt ihr mächtiger Arm. 

Refrain: Die Partei, die Partei,
Sie hat immer recht
Und Genossen es bleibe dabei,
Wer da kämpft für das Recht,
Der hat immer recht
Gegen Lüge und Ausbeuterei.
Wer das Leben beleidigt,
Ist dumm oder schlecht,
Wer die Menschen verteidigt,
Hat immer recht.
So aus Lenin'schem Geist
Wächst von Stalin geschweißt
Die Partei, die Partei, die Partei." 

Sången är förstås mest ökänt för refrängens slut: "Format i Lenins anda, växer, svetsat av Stalin, partiet, partiet, partiet...Och så vidare.

Denne Brecht var helt enkelt en kommunist av sin tid. På den tiden ifrågasattes Stalins förträfflighet inte av många partimedlemmar, särskilt inte efter att Sovjetunionen hade vunnit kriget mot Nazityskland. Och så sent som år 1956 kunde ju också en C H Hermansson författa hyllningstal till den där Stalin.Och det fick C H ju också höra länge...

För många sentida kulturvetare har det dock varit enklast att helt enkelt ignorera det faktum att Brecht inte bara var vänstervriden, utan dessutom övertygad kommunist fram till sin död.

Ibland hittar man visserligen ett påpekande om att han på gamla dar skulle ha ändrat sig och blivit någon slags dold antikommunist. Han satt ju i sin sommarvilla i Buckow och skrev elegiska dikter som kan tolkas som en försiktig kritik mot DDR-regimen. Samtidigt anklagade han å andra sidan de arbetare som gjorde uppror mot regimen år 1953 för att vara ”CIA-avlönade provokatörer”.
Klurigt det där.

Denna text har i kortad version publicerats i tidningen Flamman.