Vem gynnas?

Det finns ett otäckt mönster i den globala politiken: Först bombar man ett land sönder och samman, sedan organiserar man konferenser där andra länder ska finansiera återuppbyggnaden.

En sådan konferens äger just nu rum i Paris och handlar om Libyen. Frankrike och Storbritannien, som haft en nyckelroll bakom utbrottet av ett fullskaligt inbördeskrig i det nordafrikanska landet, försöker nu framställer sig som välvilliga skyddsmakter. Måhända att de t o m  får ett FN-mandat inom en närmare framtid för att garantera lugn och ordning i det sargade landet. Det hela påminner på ett obehagligt sätt om gamla tider, och Libyen kan mycket väl bli ett nytt protektorat under utländsk kontroll. Ungefär så som Afghanistan och Irak.

Vem gynnas?

Läs gärna Walden Bellos intressanta analys av spelet kring Libyen.

Allt detta skulle man kunna beteckna som en klassisk imperialistisk plot.

Men eftersom det hela har framställts som en humanitär insats sitter i alla fall den svenska vänstern och applåderar, om än inte allt för entusiastiskt kanske. Lyssna t.ex på en något svamlig Hans Linde.

Återigen har vi alltså ställts inför fullbordade fakta. Överste Gaddafis regim har fallit. Men inbördeskriget är inte slut. Den nya ordningen är beroende av utländska vapen och för befolkningen i Libyen kommer den nya vardagen knappast bli en dans på rosor.

Förespråkarna för sådana "humanitära" interventioner kommer att påpeka att det är viktigare att störta en diktator än att bry sig om de problem som år av krig och instabilitet medför för ett land och dess befolkning.

Den bakåtvända diktaturkramande vänstern har fått vatten på sina kvarnar och kommer att tro att de nu precis som alltid hade rätt när de ventilerade Gaddafis propagandan under kriget i tron att det skulla handla sig om något slags alternativ sanning.

Vi som vare sig gillade Gaddafi eller Nato är som vanligt efterkloka.

Franska, brittiska, USA-amerikanska och andra företag kommer att känna stora pengar på återuppbyggnaden och det faktum att de nu kommer bättre åt Libyens naturtillgångar.

Och jag har blivit ännu mer desillusionerad.

Suck.