2011-07-25

Internetextremism

Det har givetvis sagts en hel del klokt om terrordåden i Norge de senaste dagarna.

De flesta politiska analyserna följer dock i stort två huvudspår:
  • borgerliga kommentarorer underströk i första vevan att det handlar om en enskild (underförstått galen) gärningsman, för att sedan bunta ihop gärningsmannen och hans nazistiska åsikter med "extremism" i största allmänhet.
  • mer vänstervridna kommentatorer påpekar att borgarna först felaktigt pekade ut islamister som ansvariga, medan det i själva verket är nazister som är mycket farligare. Faktaunderlaget lät inte vänta på sig, det finns ju statistik på det.
Båda huvudspåren har en, något obehaglig, gemensam nämnare: man bekräftar bilden av att det finns ett påtagligt terroristhot som (underförstått) kräver mer åtgärder av statsmakterna. På sätt kommer även de norska terrordåden bli en del av den självbekräftande profetian som går ut på att polis och säkerhetstjänster ska få alltmer befogenheter för att övervaka våra samhällen. De blodiga attackerna mot den norska vänstern blir därmed i förlängning till bra argument som kommer att motivera övervakning, åsiktsregistrering och annat mot bl a vänsterns politiska verksamhet. På sätt och vis kan man fråga sig om Anders Breivik inte uppnår sitt propagandiska mål på det sättet.

Speciellt kampen mot "internet-extremism" lär nu stå högt på dagordningen igen efter att Breivik har visat sig vara aktiv i nazistiska nätfora. Det öppnar förstås för idéer om att öka censurtrycket på webbhotell och andra, en trend som hittills mest varit förknippad med öppna diktaturstater. Att t.ex Google (vars samarbete med den kinesiska regimen i censursammanhang är väl dokumenterat) nyligen sponsrade konferensen SAVE (Summit Against Violent Extremism) bådar knappast gott.

Så kan det allt oftare se ut.
Censur är f.ö. alltid godtycklig och i och med detta orättvis

2011-07-24

Om Vänsterpartiets historia

Jag fortsätter mina funderingar kring Vänsterpartiet.

Jag har hittills noterat att Vänsterpartiets kris är strukturell dvs vi har ett inneboende problem som inte lätt kan lösas genom att bara ”föryngra ledningen”.

Dessutom har jag konstaterat att Vänsterpartiets budskap är suddigt, därför att dagspolitiken och detaljfrågor dominerar, visionen är nertonad. Jonas Sjöstedt fyller f.ö. på med en liten, men helt träffande analys av det sistnämnda.

Jag håller med Jonas när han pekar ut den osaliga kommunismdebatten som en anledning till att Vänsterpartiet fegat när det kom till diskussionen om den socialistiska visionen. Skulle dock vilja tillägga att man också haft en period, så där i mitten av 1990-talet, då denna feghet provocerade en trotsreaktion bland många partimedlemmar i allmänhet och hos ungdomsförbundet i synnerhet. När partiet skalade ner det där med att man egentligen brukade ha en antikapitalistisk grund att stå på och när alltfler ledande vänsterpartister ville vara med om att tävla i avståndstagandena från sin egen partihistoria kom motreaktionen som ett brev med posten: plötsligt blev det liksom en vogue att kalla sig för kommunist igen. Helt enkelt för att markera att man minsann vågade vara radikal och ta skit för det. En av dem som outade sig som kommunist då var dessutom ingen mindre än partisekreteraren Lars Ohly, redan glömt?

Det här får nog bli föremål för dagens funderingar: hur hanterar Vänsterpartiet sin egen historia?
Jag har intrycket att man inte riktigt kan bestämma sig om man över huvud taget vill ha en partihistoria eller inte. Den stör ju oftast: allt det där tjafset om kommunismen som man regelbundet får läsa och lyssna på när man minst har behov av det har ju sitt upphov i det faktum att Vänsterpartiet en gång i tiden kallades SKP/VPK. Det är svårt att komma ifrån.

Samtidigt har man ett väldigt selektivt sätt att lyfta partiets historia i andra mer inåtvända sammanhang: hur ofta har vi inte påmints om att det var medlemmar i partiet som sköts ihjäl i Ådalen, deltog och stupade hjältemodigt i Spanska inbördeskriget, dog i attentatet mot Norrskensflamman?! Och sen slutar liksom partihistorien, man hoppar kanske över till C H Hermanssons tid som partiordförande (som brukar skönmålas) och understryker att VPK fördömde Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien år 1968. Lars Werner och 1980-talets strid mellan ”förnyare” och ”traditionalister” finns liksom inte. Sen kommer namnbytet och allting är frid och fröjd.

Som historiker skulle jag vilja uttrycka det så här: det finns långt mer i partiets historia som man kan vara stolt över. Partiets antimilitarism, dess strid för de arbetslösas rättigheter, dess tidiga insatser i kvinnokampen, dess antikoloniala och antiimperialistiska kamp, dess insatser för den tidiga miljörörelsen, många insatser för en ny och medborgarnära kommunalpolitik på 1970- och 80-talen är bara några exempel.

Och samtidigt finns det mycket mer som är skamfilat och som borde lyftas och analyseras - av oss själva. Det gör vi inte och den lillatextsnutt som finns på Vänsterpartiets hemsida är ett talande exempel på detta. Vänsterpartiet orkar nog inte med sin egen historia. Men har ändå ett slags behov av att vårda den ömt, tänk bara på alla dess (manliga) hjältar som drog till Spanien och gav sitt liv för Spaniens frihet. "90 år av kamp" var också mottot för partiets 90-års jubileum år 2007.

Vi behöver förstås våra egna symboler och vår egen berättelse. Röda fanor och stjärnor och antifascistiska hjältar vill vi ha. Men inte alla dessa påminnelser om svek, hyckleri och försvaret av gulag. Förstås.  

Här har Ung Vänster ändå en fördel. I den antologi som gavs ut till förbundets 100-års jubileum år 2003 plockade man in såväl det vardagliga som det mytbildande. Man försökte skapa en sammanhållen föreningshistoria och skrev även om delar av densamma som kunde ge upphov till kritik utifrån. Men man passade på att formulera sin egen syn på saken. Antologin rekommenderas varmt, där finns mer eller mindre självkritiska bidrag, men de är i alla fall ärliga.

Vänsterpartiet däremot är väldigt månt om en slätstruken version av sin egen partihistoria, därför att man egentligen inte vill ha någon diskussion om den. Det är visserligen sant att det knappast gynnar politiken om man hela tiden blickar bakåt, men å andra sidan gynnar det heller inte ens politik när det hela tiden är någon annan som får avslöja vänsterns historiska misstag. Det gör att man i tid och otid tvingas reagera på saker, något som vanligtvis stör ens verksamhet och avleder uppmärksamheten från annat. Ta t.ex avslöjandet om ”Kirunasvenskarnas” öde i Sovjet. Några artiklar i norrländsk press, en bok, fler artikel, men den här gången i DN. Och – hokuspokus – så får man nästa kommunismdebatt och en liten skandal, som man egentligen inte har behov av.

Facit: Vänsterpartiet borde ta sin egen partihistoria mer på allvar och satsa på att få den utforskad på ett seriöst sätt. På så sätt undviker man kanske alla dessa myter om den, såväl de svart- som de skönmålande.

Sånt vill man ju gärna slippa se...
  

2011-07-22

Varför Vänsterpartiet?

Vänsterpartiets kris har många anledningar. En av dem är enligt mig en märklig avsaknad av en uttalad vision, en märklig suddighet i budskapet.

Socialism och feminism är egentligen Vänsterpartiets ideologiska grundvalar. Partiet är ett ”socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund” heter det i partiprogrammet. Att partiet profilerar sig på detta sätt bland en bredare allmänhet vill jag däremot betvivla.

Vänsterpartiet brukar inte göra några som helst utspel som handlar om någon vision om ett annat samhälle. Däremot handlar utspelen om sakfrågor, kritik mot den sittande regeringen, ibland internationella frågor. På den senaste tiden var det t.ex. en del om Ship to Gaza, sjukvård och barnfattigdom. Bra saker, men hur hänger de ihop?

(Sjuk-)vård, arbete, skola, omsorg. Det är de klassiska valfrågorna i Sverige och alla partier har åsikter i sammanhanget. Vad skiljer Vänsterpartiet från de andra? Ibland vet jag det knappt, undrar hur någon som ska rösta utan att vara aktiv i Vänsterpartiet listar ut det där.

Jag har givetvis ingenting mot seriösa utspel som handlar om enstaka sakfrågor. Men dessa utspel (i alla fall de som kommer från centralt håll) verkar allihop bara ha en målgrupp: journalister och annat folk som yrkesmässigt håller på med sådana här texter. När journalisterna väl har filtrerat dem så blir det kanske ett TT-telegram, kanske en snustorr nyhetsartikel, kanske ingenting.

Var är då det övergripande budskapet? Eller ska Vänsterpartiet helt enkelt vara partiet som vet lite bättre, vill lite mer och får aldrig tillfälle att visa att man också kan mer?

Som ett ganska så litet parti borde man värna om sitt eget varumärke, hitta sin egen nisch i debatten, formulera just den position som inget annat parti har. Där har det brustit under de senaste åren. Allt sedan man skrev ett avtal om samverkan med s-regeringen efter valet 2002 har man satt sig i samma båt som s och mp. En process som t.o.m ledde till att man tonade ner sin egen profil till förmån för varumärket ”de rödgröna”. Med katastrofala följder – under valrörelsen 2010 var Vänsterpartiet liksom det femte hjulet på vagnen. Miljöfrågorna ägdes av miljöpartiet. Sossarna stod för regeringsalternativen och välfärdspolitiken. Vänsterpartiet fanns liksom ingenstans.  

Det anade man nog när man under fjolårets Almedalsvecka döpte om sig själv till ”Välfärdspartiet”. Det var nog inte så jäkla bra genomtänkt, misstänker jag. I de frågor har man liksom svårt att konkurrera med s. Att hela tiden kräver någon extra miljon utöver det som sossarna vill, eller att upprepa sossarnas kritik mot alliansregeringen är inte så där jättesexigt.

Försöket att göra partiet till ett slags antites till sverigedemokraterna funkade inte heller. Valet handlade inte om sd (förutom på valnatten), utan om vilket gäng som skulle styra ilandet. Dessutom finns där alltid en risk att bli för reaktiv i sin egen profil - sd gör en sak, v reagerar på det och anklagar dem för att vara rasister. Knske berättigad, men knappast originellt.

Nu är ”de rödgröna” gudskelov historia. Sossarna har fattat galoppen, mp har fattat galoppen. Vad gör Vänsterpartiet? Vi satsar på välfärdsfrågor och kör kampanjer för en bättre sjukvård. Landstingspolitik är dock – torr. Alla gnäller dessutom över sjukvårdens usla kvalité och det gör att det knappast är en kioskvältare när något parti gör ett utspel i sammanhanget. Vad har partiets framtidskommission att säga om det här? De har faktiskt tittat på det mesta, men liksom glömt själva politiken..

Hur uppfattar då vanligt folk Vänsterpartiet? Ser man vänsterpartister på teve så handlar det i regel om att man kritiserar regeringen för något – gärna för utförsäkringar av långtidssjuka eller barnfattigdom. Eller så diskuterar man Systembolaget, köttkonsumtion, ungdomsarbetslöshet. Vete katten vad.

Men orkar folk titta på de här debattprogrammen, morgonteveintervjuer och gud vet vad de där pratprogrammen heter? Tittar de länge nog, lyssnar de tillräckligt noga? Ett tydligt budskap förmedlas ju snabbt - ett begrepp, ett epitet ska räcka för att få folk att känna igen de som sänder budskapet. Eller med andra ord: Vad skiljer (v) från mängden? Och sossarna säger ju jämt ungefär samma sak om de här grejerna, men de brukar få mer medial uppmärksamhet.

När jag frågade mina grannar vad de mest förknippar med Vänsterpartiet så fick jag följande svar:

- kommunism. (Grinig skånsk gubbe)
- solidaritet med Palestina (tjej från Libanon)
- de kämpar för de svaga (snäll tant)

Under valrörelsen fick jag fram en fler svar. Kommunism var nog det mest frekventa, annars kunde det vara allt från ”idioter”, ”Gudrun Schyman” över ”inga betyg i skolan” till ”socialism”. I stort sett hade folk svårt att sätta fingret på vad Vänsterpartiet egentligen stod för. Men alla visste att de samarbetade med s. Vilket i och för sig var helt korrekt, men knappast det som man verkligen vill bli förknippad med, eller?   

Svaren ovan tål att jämföras med de jag brukar få när jag frågar nya medlemmar i partiet samma sak:

- solidaritet
- feminism
- socialism
- rättvisa
- vi försvarar de svaga i samhället

Medlemmarna har alltså en uppfattning om partiet, folk i allmänhet tydligen en annan. ”Rättvisa” har jag inte hört någon utanförstående säga, heller inte ”solidaritet” eller ens ”feminism”. Jag tror att det kunde vara bra att fila lite på partiets profil och slopa präktigheten för en stund.

Enklast torde det vara att döpa om partiet till VPK eller nåt i den stilen. Man skulle du kunna bygga¨på ett synnerligen välkänt varumärke och folk verkar ju ändå fortfarande tro att Vänsterpartiet är kommunister… Men vill man hitta något mindre skamfilat, så kanske man kunde komma ihåg att partiet är feministiskt. Dessvärre misstänker jag att Vänsterpartiets valstrateger har kommit fram till att man inte klarar den direkta konkurrensen med Feministiskt Initiativ i den frågan. Nu när Gudrun Schyman har lämnat scenen kanske man ändrar sig? Jag hoppas det i alla fall.

Hm. Kanske ändå inte.
Jag tror också på socialism i bemärkelse antikapitalism. Det evinnerliga klagandet över regeringen Reinfeld skulle kanske få lite mer tyngd om man började kritisera ett system istället för att hålla på och klaga över detaljer som försäkringskassans regelverk, a-kasseregler eller vinster inom skolan.

Det saknas helt enkelt något som uttalat (!) är en röd tråd i Vänsterpartiets utspel. Rent programmatisk finns den ju, men partiets representanter är liksom för fega för att använda vissa ord:


När kapitalismen drabbades av sin värsta finanskris på länge under hösten 2008 – vad sa Vänsterpartiet då? I stort ingenting… När EMU-länderna drabbas av en ekonomisk och finanspolitisk kris som skakar EMU i sina fästen – vad säger Vänsterpartiet då? Förutom Jonas Sjöstedt som bloggar jämt om det – inte mycket.

Jag menar f.ö. inte att man ska börja tugga teser eller slösa tid på den där gamla kommunistjargongen som ingen vettig människa tycker om, men man skulle väl kunna profileras som ett parti som faktiskt fortfarande tror att socialismen är möjlig. Eller?

Låt mig avslutningsvis konstatera att politik inte så sällan bygger på en magkänsla, inte nödvändigtvis av ett genomtänkt konsumentval. Var inte alltid så jävla seriösa. Kaxa gärna till er, så där lagom i alla fall.

2011-07-20

Vänsterns kris är strukturell


Alltsedan tonåren har jag varit en aktiv medlem i vänstern. Jag har ofta haft åsikter om det som parti- eller ungdomsförbundsledningar håller på med, men ändå känt mig stolt över att vara med i Vänsterpartiet och Ung Vänster. Förr mig har det inte funnits något vettigt alternativ vare sig till höger eller vänster om mitt parti. På senare tid har jag dessvärre svårt att känna samma stolthet. Jag tillåter mig nu att fundera över anledningarna.

Del 1: Krisens anledningar

Vänsterpartiet befinner sig i en kris. Det har inte så mycket att göra med några valresultat. Partiets stöd hos svenska folket stagnerar sedan länge, valet 1998 var snarare undantag än regeln. Men i största allmänhet verkar partiet vara trött. Förtroendet för partiets ledning är lågt. Partiets profil är diffus och det råder oklarhet om vart partiet är på väg. Det bäddar förstås för konflikter, och de brukar skada partiet å det grövsta.

Vänsterpartiet är f.ö. knappast ensamt om sådana problem. Bortsett från Island, Nederländerna, i viss mån Danmark och kanske Cypern är vänstern runtom i Europa på reträtt. Vänsterpartiets problem känns igen av de flesta nordvästeuropeiska partierna. De bottnar i en växande klyfta mellan partimedlemmarnas idé om hur världen borde vara beskaffad och hur världen i själva verket är beskaffad.

Att det politiska språket som vänstern talar dessutom fjärmar sig alltmer från gemena kvinnans sätt att tala gör inte saken bättre. Det i sin tur har förstås att göra med det faktum att vänsterpartiernas program brukar vara rätt så akademiskt präglade texter. Ett arv efter den tid då partiprogram skrevs i en marxistisk jargong som alltid hörde mer hemma i universitetens seminarielokaler än vid köks- eller fikaborden runtom i landet. Så länge man klarade att liksom filtrera det hela i en enkel vulgärmarxistisk propaganda gick det i och för sig an att använda sig av marxismen, men när de bokstavstrogna teoretikerna tilläts ta över programförfattandet var det liksom kört. Och det har inte gjort saken bättre att man under de senaste 20 åren dessutom har tillåtit att principprogramtexterna tyngs ännu mer ner med ett ganska så postmodernt begreppsapparat. Resultatet är ett ofta frustrerande dåligt hopkok av politisk frasologi och akademisk rotvälska. Det gör läsningen av vänsterns principprogram, manifest och uttalanden sällan till en särskilt lustbetonad upplevelse.

Men det här är så klart inte roten till vänsterns problem. Att man har tillåtit jargongen att spåra ut är en pedagogisk utmaning snarare än en katastrof i sig. Språket styr - tvärtemot det som man på sina håll i högskolevärlden fortfarande hävdar - inte medvetandet.

 Men dagens vänster har dessvärre en suddig klassförankring. Inte så mycket därför att dess medlemmar inte kan sägas tillhöra arbetarklassen, utan därför att partiets sätt att jobba alienerar det effektiv ifrån den främsta målgruppen. Det har i stor utsträckning att göra med var man syns, i vilket sammanhang man hörs och hur man väljer att jobba. Dessutom har det att göra med vilka frågor som prioriteras. Även om vänsterpartierna gärna räknar sig till arbetarrörelsen så är de faktiskt inte speciellt närvarande i de sammanhangen där dagens arbetarklass rör sig.

Vänsterpartiet t.ex syns knappt i bostadskvarteren och på arbetsplatserna. Partiet jobbar politiskt ungefär som vilket som helst parti: Man litar på att synas på stortorget ibland och särskilt under valrörelsen. Annars litar man på media. (Under en period satsade man något blåögt på ”sociala media”.) Och när media inte publicerar ens insändare eller struntar i ens föresläsningsverksamhet, jo, då skyller man det på att media ägs av borgare. Vi borde i stället ifrågasätta mediastrategin eller vårt sätt att jobba - det (v)i gör kanske är, jo, ointressant?

Den här kritiken är inget nytt: Inom Vänsterpartiet vill man sedan ett tag tillbaka visserligen ”knacka dörr” för att nå ut till folk, men mig veterligen lyckas man inte särskilt ofta med den ambitionen. Det tar emot att göra det, och det hör heller inte till en svensk politisk tradition att göra så här, så folk i allmänhet reagerar inte alltför positivt på det. Inte så konstigt att många vänsterpartister känner sig mer hemma i subkulturernas värld än i arbetarklassens radhusområden.

Jag skriver här ”radhusområde” och inte ”betongförort”. Med flit. Inom Vänsterpartiet odlar man gärna myten att dagens svenska arbetarklass skulle nästan uteslutande finnas i städernas miljonprogramområden, gärna med rötterna utomlands och ”rasifierad”. Den sortens arbetarklass finns förstås, men det finns också den arbetarklass som just inte bor i vare sig miljonprogramhöghus eller hyresrätt. Och den är ibland rätt så orasifierad och medelsvennig av sig. Och denna arbetarklass lär ha vissa problem att känna igen sig Vänsterpartiets politiska sätt att vara.

Ett annat problem i sammanhanget är att vänsterpartister gärna ser de där rasifierade betongförortsborna och andra som ”utsatta” i samhället. Utsatta människor tycker man gärna synd om och de behöver givetvis vår hjälp, icke sant? Partiets framtidskommission föreslår t.ex. att partiet framgent ska erbjuda fritidsaktiviteter, ge social rådgivning med mera. En vacker tanke, men på så sätt anammar Vänsterpartiet faktiskt ännu mer tydligt ett slags socialarbetarperspektiv - istället för att appellera till folks egenintresse, folks solidaritet eller varför inte folks klasshat går man över till att vilja göra saker åt de "usatta"befolkningsgrupperna.

Det är liksom motsatsen till allt snack om "empowerment" som man annars ägnar sig åt. Rent idéhistoriskt är det här dock bara en förlängning av tanken att en stark välfärdsstat ska ta hand om folk, från ”vaggan till graven”, via ett folkhälsoinstitutets regelverk, diverse förbud och bra service åt de behövande. Men partiets framtidskommission vill nu alltså gå ett steg längre och förordar en sorts välgörenhetspolitik som liksom inte riktigt känns tidsenligt i ett land som Sverige.

Det är dessutom förstås ett problem att man kan notera att trovärdigheten för ens idéer är så pass låg därför att socialdemokraterna visserligen sviker folk, men de verkar ändå och liksom vara så oändligt mer vardagsnära i sammanhanget. Vänsterpartiet får även i fortsättningen stå för överbudspolitik, alltför stora ambitioner och det där kvasikristna snacket om ”social rättvisa”.

Vänsterpartiets styrkor har samtidigt länge varit frågor som rör identitet eller för den delen internationell rättvisa. Vänsterpartiets medlemmar är sålunda aktiva och synliga i de rörelser som driver frågor som rör försvaret av asylrätten, HBTQ-frågor, elevfackliga frågor, Mellanösternfrågan. Samtidigt är vänsterpartisterna av olika skäl ganska så osynliga i andra sammanhang.

De frågor där partiet i ord och handling har en bra utomparlamentarisk förankring är dessvärre ganska små frågor i valrörelser. De är inte oviktiga för den skull, men när Vänsterpartiet gör sig till en plattform och ett språkrör för stundvis ganska så radikala subkulturer är bieffekten den att man tappar förankringen bland en bredare befolkning. Partiet präglas med andra ord av en vilja att vara nära folkets vardag och vara intressant för en majoritet, men tack vare sin förankring i vissa aktiviströrelser så har man också en benägenhet att driva krav som upplevs som rätt så ointressanta eller rentav oacceptabla av väldigt många människor i det här landet.

Inget dåligt med det -  man kan ju ha rätt även om de flesta hatar en för den skull. Men förbannelsen med detta är att man ibland får oproportionellt mycket uppmärksamhet för frågor som i och för sig kan tänkas vara mycket berättigade, men som framstår som synnerligen världsfrånvända. Politiken blir liksom ofokuserad, det saknas balans. Ett skolexempel på detta är frågan om ett läxförbud i skolan som kom att bli det krav från Vänsterpartiets håll som fick mest uppmärksamhet under valrörelsen 2006. Knappast till partiets bästa.

Vi har egentligen bra krav - men de kräver ofta att vi förklarar varför vi har dem. Och sällan får vi den tid som krävs för att förklara nåt åt folk. Då kan det bli pannkaka med ambitionen att övertyga så många som möjligt. Och (v)i skyller då gärna på borgernas makt över media eller folks dumhet...Cirkeln sluter sig.

Samtidigt är Vänsterpartiet trots allt ett parti som är känsligt för tryck från media. Det är trots allt en parlamentarisk agenda som styr det mesta som partiet gör. Det är liksom svårt att sätta fingret på vad partiet egentligen står för.

Dels finns den där benägenheten att driva vissa frågor väldigt långt, samtidigt finns den där drömmen om att släppas in i värmen och vara ett parti som alla de andra. Vänsterpartiet tonar sålunda gärna ner det kontroversiella eller justera sin rikspolitik för att försöka attrahera bredare väljargrupper eller stora folkrörelser. Samtidigt kan enstaka riksdagsledamöter driva sina egna frågor till sin spets kostar det vad det kostar ville.

Det kan dock betvivlas att det här, att egentligen inte har någon konsekvent linje som folk fattar, alltid är så jävla smart. Det finns dels risken att partiets representanter uppfattas som opportunister. Även om Lars Ohly har slutat säga att han var kommunist, så gjorde han ju det innan, icke sant…?  Eller så blir man ovän med de egna medlemmar och sympatisörer när vissa kurssvängningar sker alltför abrupt. Så skett när partiledningen försökte att slopa kravet på sextimmarsarbetsdag. Eller så får man för mycket uppmärksamhet för de där mer radikala kraven som folk tycker är allt annat än jätteviktiga. Jag tror att ni som har följt Vänsterpartiets utveckling under de senaste åren förstår vad jag menar.

Jag kan inte riktigt se att något av de här problemen löses genom de förslag som partiets s.k. Framtidskommission har presenterat. Man kan säkert byta ut den ena eller andra femtioåringen i partiledningen mot den ena eller andra ungvänstermedlemmen kring de trettio. Men om detta skulle skapa ett mera vardagsnära parti – det får betvivlas; vänsterns kris är snarare strukturell än personell.

Fortsättning följer.

2011-07-11

Resa utan kompass

Hans Linde, utrikespolitisk talesperson för Vänsterpartiet, hävdar att partiet skulle ha en bra och konsekvent linje i internationella frågor. Det kan jag inte skriva under på.

Sedan några år tillbaka har Vänsterpartiets ledning mer eller mindre uttalat försökt tona ner de internationella frågornas betydelse - kanske därför att partiet saknar en tydlig linje i de flesta? I enskilda frågor som uppfattas som okontroversiella kan man stundvis vara mycket tydlig och drivande: solidariteten med det palestinska folket, solidariteten med det kurdiska folket, motståndet mot de USA-krig som inte sker med ett FN-mandat som förkläde. Här kan man med fog och rätta hävda att man försvarar såväl mänskliga rättigheter som folkrätten.

Men vad tycker Vänsterpartiet egentligen om Kuba, utvecklingen i Latinamerika, utvecklingen i Östeuropa, militariseringen av FN m.m? Är det ”tydligt och konsekvent” anti-imperialism att tycka att det är helt okej att USA och/eller Nato bombar något land bara därför att de lyckades få FN:s säkerhetsråd att skriva ut en fribiljett? Är det bra att gamla kolonialmakter intervenerar militärt i Tchad bara därför att de har ett humanitärt svepskäl?

Linde säger rakt ut att det inte är viktigt vem det är som krigar. I Hans Lindes värld är ska ”folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot de mänskliga rättigheterna” förhindras till varje pris. Det är en idealistisk uppfattning som i svensk politik traditionellt förknippas med folkpartiet. Liberalerna har sina traditionella ideal, sin ideologiska kompass. Den är universalistisk, och den saknar ett klassperspektiv.

Samma kompass verkar i dag har sålts till de gamla politiska motståndarna i (v). Linde hörnämligen till dem som vill att FN ska intervenera oftare - utan att spilla någon tanke på vem det är som faktiskt styr de där militära insatserna och vilket det egentliga syftet med dem är. Det är, med all respekt, naivt.

Hade Vänsterpartiet en ”tydlig och konsekvent” anti-imperialistisk linje så skulle partiets representanter alltid komma ihåg att det är stormakterna som har tolkningsföreträde i sammanhanget. I klartext: bara om USA och somliga andra västmakter tycker att det gynnar deras utrikespolitiska intressen så spelar det roll. Eller ännu mer cyniskt: bara om de hävdar det så finns det över huvud taget folkmord, brott mot mänskligheten och brott mot de mänskliga rättigheterna.

Vänsterpartiets ja till ett svenskt deltagande i kriget i Libyen var det senaste och mest hårresande exempel på hur fel det kan bli när man inte vill inse att internationell politik är styrt av internationella maktförhållanden. Utan egen kompass går man lätt vilse: Det är allt annat än någon ”humanitär insats” som pågår i Mellanöstern. Och det är de imperialistiska makterna Frankrike, Storbritannien och USA som sätter agendan för det som händer där. Att Linde kan hävda att Vänsterpartiet skulle vara ”konsekvent anti-imperialistiskt” förvånar därför en smula.

Att han dessutom menar att Vänsterpartiets utrikespolitik skulle vara ”ett av våra starkaste kort” är bara tragiskt. Om så vore fallet kan det ju inte vara bra beställt med Vänsterpartiets giv.

I likhet med andra efterlyser jag därför en kraftfull, genomtänkt och genuint anti-imperialistisk utrikespolitik. En politik som klär av den ”humanitära” interventionism som används av USA och andra som en ideologisk rökdimma för att kunna militarisera utrikespolitiken.
gillas av Hans Linde m fl.


har publicerats som insändare i Flamman. http://www.flamman.se/