2005-06-14

Vänsterpartiets kris - favorit i repris

"Maktkamp, konflikt och stark spänning." Så sammanfattar DN tillståndet i Vänsterpartiet. Med anledning av den aktuella mediekarusellen kring avhoppare, icke-avhoppare, traditionalister, radikala, förnyare, realister och övriga mer eller mindre förtroendeingivande medlemsgrupper i Vänsterpartiet, väljer jag att återpublicera en krönika som Flamman publicerade den 16 december 2004. Mitt budskap står sig även i dag, tycker jag. Framför allt när jag läser krönikans allra sista stycke...


Har Vänsterpartiet drabbats av en kris?

Krissnacket går för fullt. Och ter sig ibland rentav farsartat när man om och om igen får tugga genom frågan vem det är som trakasserar vem i det här partiet. Eller frågan om det finns någon kris överhuvud taget.

Oavsett om debattörerna råkar vara med i vänsterpartiet eller inte (längre), agerar de ändå i princip som politiskt ”vilda”. (Och det gäller förresten inte bara skaran kring ”Vägval vänster”, utan också deras motståndare, som debatten om försvarsbeslutet visar med all önskvärd tydlighet). Diverse individer med tunga partimandat tar sig gärna och allt oftare friheten att kritisera sitt eget parti. De har tack vare medieuppmärksamheten ett tolkningsföreträde och vet förstås att detta kan utnyttjas för att strunta i tagna partibeslut.

Det är med andra ord ett fåtal individer som tillåts prägla bilden av vänsterpartiet för såväl allmänhet som de flesta partimedlemmar. Det är några särskilt mediala riksdagsledamöter och några av de tyngsta kommunalpolitikerna i partiets led som tar sig friheten att definiera vänsterpartiets problem. Och just detta faktum – inte det evinnerliga grälet de här människorna emellan – visar att vänsterpartiet faktiskt har drabbats av en kris.

Att vänsterpartiets politiska profil individualiseras alltmer är ett resultat av en strukturell kris, som man länge valt att ignorera: Under en lång tid har man satsat på att låta enskilda nyckelaktörer som Gudrun Schyman (man minns till exempel det så kallade talibantalet) sköta den mediala uppmärksamheten och att dominera valrörelser. Utanför programkommittén har det i princip inte funnits någon arena för diskussion om ideologiska och andra långsiktiga frågor inom partiet. Grälat har somliga gärna gjort via DN-debatt.

Det har medfört att partiets interna debatt präglas av en irriterande okunskap kring just de ämnen som nu kommit upp till ytan igen i samband med ett uselt tv-program och de så kallade förnyarnas allt mer tröttande utspel om vänsterpartiets förflutna.
När allt kommer omkring är partiets sårbarhet mot påtvingade debatter, som den nuvarande om ordet ”kommunist”, bara ytterligare ett tecken på att det behövs såväl en levande studieverksamhet som en fungerande intern debattkultur inom vänsterpartiet.

Men för att slippa bli massmedias slagpåse räcker det nog inte med kalla till ”partisamling” och att inrätta en ”analysgrupp” (bestående av ett fåtal individer…)

3 kommentarer:

jinge sa...

Det är nog korrekt. En sådan debatt bör dessutom föras både på lokalplanet och nationellt. ”På den gamla goda tiden” då jag blev intresserad så fanns det marxistiska studiecirklar (typ..) där man diskuterade flitigt som bara den. I vad mån det hjälpte till ökad politisk medvetenhet är väl svårt att säga såhär 35 år senare, men det skulle vara kul att göra om det.

Å andra sidan verkar ju det vara ett problem inom alla politiska sammanhang. Det har blivit mer politik och mindre ideologi rakt över tror jag. Och mer media och mindre politik..

jinge sa...

Och i postningen om NELF (varför inga kommentarer?) så är det väl bra om du bestämmer dig för Gullberg eller Gulltrand.. :-) :-)

Henke sa...

Oj då, jag glömde att ändra "default"-inställningen som dissar kommentarer. Och killen ska förstås heter Gullstrand och inget annt...

Förresten, så är problemet kanske inte utbuded av studier. Snarare det att ingen orkar delta i sådana studiecirklar mera. Och det finns ingen strategi för att aktivera/reaktivera medlemmarna. Kanske därför att styrelseledamöterna inte orkar...