2005-08-29

Fuck the archive - om kommunisternas historia

Var/är Vänsterpartiet eller rättare sagt Sveriges kommunistiska parti fjärrstyrt?

Kominterns VII kongress, Moskva, 25/7-20/8 1935. Vad bra att arbetarna kunde ta tjänsteledigt så länge.

Det finns de som hävdar att så var fallet: Eftersom Komintern var centralstyrt av "Moskva" (egentligen av EKKI dvs Exekutivkommittee der Kommunistischen Internationale) och en "filial till Sovjetunionens UD" måste givetvis alla medlemspartierna var fjärrstyrda. Någon ondsind byråkrat i Moskva kokar ihop någon djävulskap, skickar ett telegram till Sovjets ambassad, som bums skickar ett sändebud - och hokuspokus så gör man i Degerfors, Kiruna, Eslöv och Blomstermåla vad människan i fråga befaller.

Riktigt så enkelt var det kanske inte. Onekligen var Kommunistiska internationalen centralstyrt i den bemärkelse att samtlige medlemspartierna var underkastades den centrala ledningens direktiv. Men så enkelt och smidigt som man i Moskva tänkt sig det hela var det kanske inte, ett tecken på att den "demokratiska centralismen" på internationell nivå inte fungerade helt konfliktfritt var exempelvis de talrika "rensningarna" av olydiga kommunistiska partifunktionärer och "avvikare" runtom i världen.

Det finns med andra ord och givetvis ett stort glap mellan idealbilden av verkligheten inom en organisation och realiteten. Men att Komintern ställde ideligen till det för sina medlemspartier kan man faktiskt inte betvivla - frågan är bara om det var så enkelt och endimensionellt som somliga verkar tro.

När Komintern respektive SUKP dessutom förlorade möjligheten att rent sonika utesluta de kamrater som dristade sig att strunta i direktiven från Moskvas sändebud (om de nu var så frekventa över huvud taget, lär väl historikerna visar någon gång i framtiden, får man hoppas) hur skulle man då fjärrstyra sina kamrater i utlandet? Hur som helst så bedrivs det ända tills idag forskning som är ämnat att bevisa just detta, bl a genom att försöka påvisa att t.ex. VPK tog emot materiellt stöd från kamraterna i Moskva. Se t.ex här.

Det har visserligen visat sig svårt att bevisa, men när en svensk delegation badar bastu vid Svarta havet så tog de väl emot direktiv?? Eller så biter de väl inte den hand som föder dem?! Om det sistnämnda skulle vara sant, så skulle svenska kommunister faktiskt inte bita svenska staten (och det kanske stämmer)...

Jag kan faktiskt förfäras över de professionella historikerna som på allvar verkar tro att "monolitiska partier" i realiteten skulle varit enkla att detaljstyra. Vare sig SKP eller SAP dvs de två "monolitiska" partierna som var/är verksamma i Sverige är så pass endimensionella företeelser att detta skulle vara möjligt utan problem. Att partistyrelserna eller kanske rättare sagt partikanslierna gärna skulle vilja styra enväldigt är ju en sak - men att göra det i praktiken är en annan.

I kommunfullmäktige i Burlöv sket kommunisterna nog i de anvisningar som kom från Moskva - eller Stockholm för den delen. Vilket ju fungerar på gott och ont för dem som kanske vill rentvå Vänsterpartiet från alla anklagelser för att ha hyst sympatier för förtryckarregimer: Kanske var man i just Burlöv mycket sovjetkritisk när partiledningen inte var det - eller så hyllade man de gamla männen i Kreml ännu när partiet officiellt kapat förbindelserna österut. I vilket fall som, det får man i alla fall inte reda på när man letar efter historiska sanningar i centrala partiarkiv.

Därmed är inte sagt att det som hände långt ifrån Burlöv var ointressant för verkligheten. Men man ska akta sig för att dra för stora växlar och slår fast sanningar en gång för alla. Hur som helst så var länge självklart för en svensk liksom vilken kommunist som helst att stödja Sovjetunionen, "ty kriget mot Sovjetunionen är stötten mot revolutionens hjärta" som det hette i en tysk kommunistisk kamplåt från det tidiga 30-talet. (Denn der Krieg gegen die Sovjetunion ist der Stoss ins Herz der Revolution). Den som inte ställde upp på detta hade helt enkelt inte någon plats i partiet - och detta ovillkorade stöd till Gulagsamhället i öst delades förresten även av de kommunister som 1929 uteslöts ur sitt eget parti efter en Kominternintervention.

Först långt senare ifrågasattes Sovjetunionens förebild- och ledarfunktion. Det var först på 1950-talet som det kommunistiska universum blev "multipolärt". Men även efter denna för en kommunist omtumlande utveckling fick man ju rimligtvis förhålla sig till den "realexisterande socialismen" när man var dum nog att gå med i kommunistpartiet. Men vad hände då egentligen på 60, 70, 80-talen? det finns bara väldigt liten och mycket otillfredsställande forskning om dessa årtionden när det kommer till vänsterrörelserna. Året 68 och studentvänstern ("när allting var i rörelse" blabla) har visserligen sett sin del av mer eller mindre avancerad mytbildning på akademisk nivå, men det ser dåligt ut när det kommer till den delen av vänstern som just inte råkade läsa på högskolorna eller läsa Stockholmstidningarna. Och om 70- och 80-talen råder det tysthet.

Skulle man sätta sig på arkiv och lusläsa beslutsprotokoll från Vänsterpartiets/vpk:s partikongresser och partistyrelsemöten skulle man nog kunna få uppfattningen att partiet hela tiden hade en tydlig kurs: Mellan 1964 och 1972 odlade man en "vänstersocialistisk" kurs och tog avstånd från öststatskommunismen, sen tog de onda krafterna över och "kominterntraditionen" togs upp igen. Det är en tes som fått en viss popularitet bland C H Hermanssons hejarklack och denna tes har fått ett visst inflytande över en viss tevejournalists grävande verksamhet i sammanhanget.

Realsocialistisk verklighet

Att den offentligt som öststatskramare utskällde Lars Werner i själva verket utsågs som partiordförande därför att Hermansson ansågs vara för svag eller ovillig för att hanskas med hårdvantarna med de moskvatrogna krafterna i vpk förtigs däremot gärna. Liksom det faktum att vpk:s medlemmar hellre koncentrerade sig på sina politiska visioner som berörde hemmaplanet än att egentligen intressera sig för utvecklingen i Sovjet. Det kan visserligen kritiseras, å andra sidan hör det till den svenska kommunismens tradition att i alla självgodhet se sig som den främsta rörelsen mot etablissemanget och överheten. Varför på allvar diskutera situationen efter ett presumtivt maktövertagande när man kan minnas de hjältedåd som svenska kommunister (föga framgångsrikt) utkämpat i Ådalen eller Spanien? Varför diskutera proletariatets diktatur på allvar när den känns v-ä-l-d-i-g-t avlägsen, då ska vi hellre lägga krutet på att lägga fram ett alternativt budgetförslag (som kommer att röstas ned) i Borås kommunfullmäktige...

Och denna trend blev nog ännu mer utpräglad när studentvänstern strömmade in i partiet. Hellre snacka om slutmålet, det kommunistiska samhället, än om den steniga vägen dit.

Bortsett från dessa snarast allmänna problem så kan man ju lätt få intrycket att hela bunten trots allt var centralstyrd när man läser partiledningens och kongressens protokoll eller den växande floran av autobiografier som forna kommunistiska riksdagsmän och anställda på Kungsgatan 84 i Stockholm hunnit författa. Men återigen kan den partisplittring som faktiskt ägde rum år 1977 ge en fingervisning om att det hela kanske inte var helt så endimensionellt.

Jag drivs personligen av en viss nyfikenhet när det kommer till det här. Hur tänkte man egentligen när man gick med i ett kommunistparti som inte var delaktig i maktutövande? Hur kunde man förena sitt demokratiska patos med all den information om de s.k. kommunistiska länderna som just gick stick i stäv med den egna visionen om det socialistiska samhället. Jag för min del vet varför jag själv under tidigt 1980-tal gick med i Kommunistisk Ungdom: Det var Natos missiler runt husknuten som framstod som den överhängande fara man skulle bekämpa, inte missilerna på andra sidan järnridån.

Fredsängel??
Mot krigshetsaren Ronald Reagan framstod t o m karrikatyrkommunisten Bresnjev som rena fredsängeln...

Nu har jag precis återvänt från en resa till Malmö och Lund, där jag fört samtal med människor som under olika årtionden och av helt olikartade skäl gått med i SKP/vpk/Vänsterpartiet. "Traditionalister" såväl som "förnyare", aktiva såväl som inaktiva medlemmar, ja även ex-medlemmar. Och det blir svårt att försöka finna en gemensam nämnare i dessa individers berättelser och erfarenheter. Men en sak är klar: de var och är varken idioter eller cyniska förespråkare av massmord och klassförtryck i kommunismens namn. Heller inte gick de med i Vänsterpartiet för att leva ut sin antikommunismen. Och deras vardag inom partiorganisationens olika nivåer kunde tydligen skilja sig alldeles oerhört från det som de centrala partiarkiven kan förtälja.

Min slutsats: Fuck the archive och tro på att verkligheten är mera komplicerad än de lärda tror... och därför ska jag fortsätta bedriva min jakt på berättelser om vänsterpartisternas snarare än vänsterpartiets historia.

Klart slut

PS: Denna artikel har även skickats för publicering till tidningens Pravdas insändarsida.

5 kommentarer:

Bulten i Bo sa...

Jag för min del vet varför jag själv under tidigt 1980-tal gick med i Kommunistisk Ungdom: Det var Natos missiler runt husknuten som framstod som den överhängande fara man skulle bekämpa, inte missilerna på andra sidan järnridån.

Det var just på den tiden som jag lämnade Kommunistisk Ungdom. Och jag kan säga dig att det INTE var debatt om "missilerna" som fick mig att tröttna

Om du tar och scannar in några "Unga Gardet" från den tiden och lägger ut på din eller Ung Vänsters hemsida, ja då kan ju varje läsare själv få göra sig en bild om var motsättningarna låg!

Henke sa...

Jag borde kanske ha tydliggjort att jag gick med i västtyska motsvarigheten till KU - "SDAJ" respektive Sozialistische Deutsche Arbeiterjugend.

De vurmade nog också en hel del för öststaterna, men för många av oss klubbaktivisterna var det just kampen mot "Stjärnornas krig" och mot nynazisterna som var de enda frågorna som engagerade folk. Och så det elevfackliga, vill jag dunkelt minnas.

Man var liksom medveten om hela paketet, men det var nog ingen större debatt kring läget Sovjet eller DDR. (Och när Gorbi blev en superhjälte även i bredare kretsar vart man förstås övertygad om att öststaterna kanske ändå inte var så värst illa.) Och det är väl kännetecknande för många kommunistpartier och ungdomsförbund i väst - de var så hemskt långt borta från den grå verkligheten i realsocialismen och upptagna med att odla sin självbild som de främsta kämparna för demokratin att de liksom på allvar kunde tro på en kommunism i "kommunistiska manifestets bemärkelse" dvs ett slags paradis på jorden. Att det där klasslösa samhället inte hade så värst mycket att göra med den verklighet man kunde möta i Östeuropa spelade i sammanhanget ingen större roll, ty länderna på andra sidan järnridån var ju i alla fall inte kapitalistiska, så de var nog, på sätt och vis, ändå på rätt väg. Och så hittade man ju på förklaringen att Sovjetsamhället egentligen bara var ett gigantiskt "experiment", vilket skulle bortförklara alla problem man skapat och alla brott man hittills begått. Inte heller att glämma i sammanhanget är hänvisningen till att Ryssland var ett "underutvecklat" land vid tiden för Oktoberrevolutionen, så i väst skulle nog allt gå annorlunda till.

Gårdapojk sa...

Hur skulle SKP kunna vara fjärrstyrt internet utvecklade ju ryssarna långt senare...

Roberto Iza Valdes sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Roberto Iza Valdes sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.