Idétorka råder (inte)

Vänsterpartiets historia har varit föremål för debatt, fraktionsstrider och medial rannsakning under ett antal månader nu. En repris lär kommer nu i dagarna när Uppdrag granskning bekämpar sommarens idétorka med en uppföljning av tidigare insatser inom området. Missa inte reporter Janne Josefssons "svar på vad Lars Ohly egentligen står för" som sänds den 3 augusti, kl. 20:00 på SVT1. '

Det blir också slutet på en legendarisk epok, ty Janne J. lämnar redaktionen och får ett eget program, erfar jag på SVT:s hemsida. Programidén låter mycket spännande: "I stället ska han och kollegan Lars-Göran Svensson göra en serie program med uppföljningar av gamla reportage som Janne Josefsson gjort."

Det blir nog en hel del favoriter i repris framöver, och vi får hoppas att det går bättre än förra gången, när Janne Josefsson mötte verkligheten i "Fittja Paradiso". Lycka till, Janne, din gamle rövare!

Apropos "favorit i repris". John Anderssons kommentar om Uppdrag gransknings välregisserade attack mot Lars Ohly och co. är en riktigt höjdare.

Som aktör i dramat med insyn i det analysarbete som Vänsterpartiets analysgrupp håller på med kan jag dessvärre bara hålla med Johns avslutande omdöme:

Vitboken "Lik i garderoben?" var alltså ett tidvis synnerligen mediokert försök ifrån Vänsterpartiets sida att få rätsida på den egna historien, men på vissa håll kanske man rent av uppfattade den som ett ärligt första försök och någonting som med tiden skulle kunna leda till konstruktiva resultat. Alltså inte bara ett försök sopa det hela under mattan för tid och evighet och att förklara, att på 1993 års kongress gjorde vi fullständigt upp med stalinismen.
Tyvärr, med tanke på partisekreteraren Pernilla Zethraeus uttalanden om att stalinismen inom partiet handlade om ”grabbig bastubadarkultur”, verkar den analytiska nivån inom Vänsterpartiet att ha sänkts högst påtagligt jämfört Vitboken ifrån 1992.

Själv har jag sagt det tidigare och säger det nu igen: En kritisk analys av Vänsterpartiets historia kan inte begränsas till en tämligen liten grupp mer eller mindre begåvade individer. Analysarbetet måste rimligen pågår för jämnan - genomsyra hela partiet. (V)i behöver debatt snarare än nya manifest som skyller den onda partihistorien på "Kominterntraditionen" samtidigt som de konstruerar en bakspegelshistoria som fokuserar på förment de "vänstersocialistiska" hjältarna med C H Hermansson i spetsen.

Chefideologen för denna strömlinjetolkning är ingen mindre än Hermanssons hovbiograf Werner Schmidt. Men då Schmidt bygger sin koncepthistoria på imponerande källstudier och marxologens inte helt så imponerande visdom nöjer sig Vänsterpartiets analysgrupp (eller kanske dess majoritet) med att agera som ett alternativ till partiets programkommission, utan att besvära sig med käll- eller ens litteraturstudier.

Det som man gjorde 1992, nämligen att försöka analysera "tidigare forskning" gör man inte idag. I sann positivistisk anda bestäms att detta inte behövs: det finns ju två böcker som täcker allt man vill ha sagt: Jörgen Hermanssons Kommunism på svenska? SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern från 1984 och Werner Schmidts läsvärda men tjatiga lunta från 2003, Antikommunism och kommunism under det korta 1900-talet.

Roligt att man själv får vara med och analysera. Det är väl för partiets bästa, antar jag. Men nog finns det vettigare saker att göra.