2005-12-20

Marxologisk kritik

en äkta hårdrockare
Vänsterpartiets analysgrupp har presenterat sin analys av partiets förflutna. Rapporten tillfredsställer egentligen knappt någon, men minst av alla "en av Sveriges främsta experter på vänsterpartiet", det vill säga Werner Schmidt.

Jag citerar:

"Han anser att delar av den kommunistiska traditionen fortfarande präglar partiet.
– I den är partiets enighet det högsta målet. Och då uppfattar man de som är kritiska som att de hotar denna enighet. Det är det värsta arvet från den här tiden.
Samtidigt menar han att det knappast finns något annat parti som i så stor grad ger offentlighet åt interna diskussioner och motsättningar.
– Men man inser inte nödvändigheten av diskussion för att kunna peka framåt. Det är inte legitimt att diskutera, hävdar Werner Schmidt.
I stället för att betrakta kritikerna som en belastning borde v, enligt honom, se dem som en tillgång. Om inte riskerar partiet att delas.
– Jag tror att den kommande kongressen (i början av januari, red. anm) blir en tankeställare. Och det är mycket som pekar mot en katastrof, att partiet splittras, säger Werner Schmidt."

Inte är det en av de sedvanligt spydiga högerbloggarna som tar fram frassläggan, inte, utan analysgruppens alldeles egen avhoppare Schmidt. Hade Schmidt den här gången gjort sin läxa och i alla fall skummat den rapport han kommenterar (när han tidigare i år tackade ja till att ingå i just precis samma grupp, glömde han att läsa gruppens arbetsuppdrag. När han väl gjorde det, hoppade han av "i protest".) så hade han kanske upptäckt att det är ingen mindre än Werner Schmidt själv som är den främsta inspirationskällan till slutrapportens djärva tes att det skulle vara "Kominterntraditionen" som ställt till det för Vänsterpartiets "vänstersocialistiska" projekt "som påbörjades 1964 när C H Hermansson valdes som ordförande".

Det kan givetvis vara så att SvD-skribenten vinklat ett mycket mer nyanserat statement, men jag anar att han slapp tillgripa det knepet. Schmidt brukar ju inte precis vara underdrifternas eller den diplomatiska artighetens man, ty Schmidt säger vad han vill. Dessvärre gör han det tämligen ofta utan att först lyssna på dem han "diskuterar" med - det vet jag efter flera års kvalfulla redaktions- och styrelsesamarbete med mannen. (Men, g-i-v-e-t-v-i-s, ska han få göra som han vill, men det är ändå socialt påfrestande ibland. Den klassiska beskrivningen av Schmidt diskussionsstil finns f.ö. här.)

Varifrån Schmidt, som brukar skriva faktaspäckade och intressanta (om än något svårtillgängliga) luntor om det svenska kommunistpartiets förflutna, får sin information om Vänsterpartiets nuvarande tillstånd är tyvärr inte klarlagt.
Förmodligen har han ägnat sig åt nat slags arkivstudie, eller helt enkelt läst morgontidningarna, antar jag. Eller så måste det faktum att hans erbjudande att köra en marxistisk-marxologiskt korrekt oberoende historieanalys (istället för en amatörmässig partisk och allmänt dålig sådan) ratats av Vänsterpartiet varit faktaunderlag nog för de käcka påståendena om en kommande splittring av vänsterpartiet.

Men något säger mig att Werner S. lär nog få fler tillfällen att uppträda som expertkommentator i det här sammanhanget. Utan att för den skull förbereda sina uppträdanden särskilt bra. Och vad lär vi oss av detta? Jo, att Lenin kan citeras även i detta sammanhang: "Nyttiga idioter" finns det gott om i alla sammanhang...

3 kommentarer:

Ulf Bjereld sa...

Werner Schmidt tillhör den numera ovanliga sortens människor som med stort allvar går in för sina politiska och vetenskapliga projekt. Jag läser just nu hans CH-biografi och tycker att det tillhör det mest sansade som skrivits om V:s historia. Det är viktigt att vi har en öppen och glad debatt kring partiets historia - där kan Werner vara en central person. Hans kritik bör bemötas, inte raljeras med. Sedan kan jag hålla med om att Werner inte är den lättaste att samarbeta med - vi har alla våra sidor :-)

Henke sa...

Jag kan håller med att Werner är en engagerad och stundvis spännande forskare och debattör, men det gör inte hans sätt att driva en metates i alla möjliga och omöjliga sammanhang (och utan hänsyn till förluster) mera uthärdligt. Werner har i åratal ventilerat sitt påstående att "historiens subjekt" aldrig varit arbetarklassen, utan de intellektuella. Konsekvensenligt måste socialismen liksom räddas från de proletära massorna... Eller vänsterpartiet från dess medlemmar. Läs gärna Ali esbatis mycket intressanta recension av Werner Schmidts C H Hermansson-biografi i Flamman om detta...

Ulf Bjereld sa...

I do!