En liten upptäckt

Hat och kärlek är starka känslor, bäst blir det nog när de kombineras. Någon älskar Ali Esbati uppenbarligen så pass att hon/han öppnat skuggbloggen Svara Ali. Att folk bara orkar...

Marxologisk kritik

Vänsterpartiets analysgrupp har presenterat sin analys av partiets förflutna. Rapporten tillfredsställer egentligen knappt någon, men minst av alla "en av Sveriges främsta experter på vänsterpartiet", det vill säga Werner Schmidt.

Jag citerar:

"Han anser att delar av den kommunistiska traditionen fortfarande präglar partiet.
– I den är partiets enighet det högsta målet. Och då uppfattar man de som är kritiska som att de hotar denna enighet. Det är det värsta arvet från den här tiden.
Samtidigt menar han att det knappast finns något annat parti som i så stor grad ger offentlighet åt interna diskussioner och motsättningar.
– Men man inser inte nödvändigheten av diskussion för att kunna peka framåt. Det är inte legitimt att diskutera, hävdar Werner Schmidt.
I stället för att betrakta kritikerna som en belastning borde v, enligt honom, se dem som en tillgång. Om inte riskerar partiet att delas.
– Jag tror att den kommande kongressen (i början av januari, red. anm) blir en tankeställare. Och det är mycket som pekar mot en katastrof, att partiet splittras, säger Werner Schmidt."

Inte är det en av de sedvanligt spydiga högerbloggarna som tar fram frassläggan, inte, utan analysgruppens alldeles egen avhoppare Schmidt. Hade Schmidt den här gången gjort sin läxa och i alla fall skummat den rapport han kommenterar (när han tidigare i år tackade ja till att ingå i just precis samma grupp, glömde han att läsa gruppens arbetsuppdrag. När han väl gjorde det, hoppade han av "i protest".) så hade han kanske upptäckt att det är ingen mindre än Werner Schmidt själv som är den främsta inspirationskällan till slutrapportens djärva tes att det skulle vara "Kominterntraditionen" som ställt till det för Vänsterpartiets "vänstersocialistiska" projekt "som påbörjades 1964 när C H Hermansson valdes som ordförande".

Det kan givetvis vara så att SvD-skribenten vinklat ett mycket mer nyanserat statement, men jag anar att han slapp tillgripa det knepet. Schmidt brukar ju inte precis vara underdrifternas eller den diplomatiska artighetens man, ty Schmidt säger vad han vill. Dessvärre gör han det tämligen ofta utan att först lyssna på dem han "diskuterar" med - det vet jag efter flera års kvalfulla redaktions- och styrelsesamarbete med mannen. (Men, g-i-v-e-t-v-i-s, ska han få göra som han vill, men det är ändå socialt påfrestande ibland. Den klassiska beskrivningen av Schmidt diskussionsstil finns f.ö. här.)

Varifrån Schmidt, som brukar skriva faktaspäckade och intressanta (om än något svårtillgängliga) luntor om det svenska kommunistpartiets förflutna, får sin information om Vänsterpartiets nuvarande tillstånd är tyvärr inte klarlagt.
Förmodligen har han ägnat sig åt nat slags arkivstudie, eller helt enkelt läst morgontidningarna, antar jag. Eller så måste det faktum att hans erbjudande att köra en marxistisk-marxologiskt korrekt oberoende historieanalys (istället för en amatörmässig partisk och allmänt dålig sådan) ratats av Vänsterpartiet varit faktaunderlag nog för de käcka påståendena om en kommande splittring av vänsterpartiet.

Men något säger mig att Werner S. lär nog få fler tillfällen att uppträda som expertkommentator i det här sammanhanget. Utan att för den skull förbereda sina uppträdanden särskilt bra. Och vad lär vi oss av detta? Jo, att Lenin kan citeras även i detta sammanhang: "Nyttiga idioter" finns det gott om i alla sammanhang...

Spöstraff för bidragsfusk!

Den svenska folkhälsodebatten upphör inte att förvåna.

Nog var man efter ett drygt årtiondes vardagliga tillvaro i det här landet van vid de sedvanliga uppmaningarna att inte knarka, inte dricka alkohol, inte röka, undvika att ge saft och godis till barnen och att äta flottig mat samt att motionera efter jobbet. Annars går det åt helvete med hälsan. Och det är ju alldeles sant, även om de regelbundna morallyftande kampanjerna ibland kan upplevas som lite väl tjatiga.

Men på senare år har de s.k. "ohälsotalen" dvs de anställdas sjukfrånvaro hamnat alltmer i fokus för den politiska debatten. Och i det här sammanhanget har diverse experter slagit fast att personalens sjukfrånvaro uppenbarligen uteslutande beror på individuella brister. Det är de sjukskrivna själva som bär skulden för sin ohälsa - genom att inte leva ett sunt leverne (enligt folkhälsoinstitutets och socialstyrelens instruktioner)eller genom att helt sonika sjuka sig för att missbruka det mycket generösa svenska välfärden.

Detta kan förstås inte accepteras, eftersom det är arbetsköparna, skattebetalarna och samhällsmoralen som skadas allvarligt. Därför ska folkohälsan nuförtiden "bekämpas".

Att sjukfrånvaro faktiskt kan tänkas bero på ohälsosamma arbetsplatser också, det har man liksom valt att strunta i. Och konsekvensenligt så har försäkringskassan skruvat åt tumskruvarna och finner ett speciellt nöje i att göra livet surt för långtidsskjukskrivna och förtidspensionärer - oavsett om detta tar rimliga dimensioner eller ej. Läs till exempel om det här absurda fallet.

Bland de åtgärder som en del offentliga arbetsgivare hittat på för att sänka sina egna "ohälsosiffror" finns det smidiga knepet att helt enkelt vägrar acceptera att folk anmäla sig sjuka. De berörda uppmanas att ta ledig och i vissa fall hävdar man att somliga anställda inte har rätt att sjukskriva sig - så hänt när en doktorand vid Linköpings universitet försökte detta.

Inte nog med att alltfler röster framställa rätten att över huvud taget sjukskriva sig som en förmån, så har på något unket sätt personlig ohälsa blivit ett problem som ska ge de som är sjuka dåligt samvete. Det är illa nog.

Men nu har det blivit ännu mera tokig: Borgerliga riksdagsmän vill uppenbarligen att en särskilt minister som "bekämpar fusk i socialförsäkringssystemen" ska utses.

Och nästa debatt kommer förmodligen att handla om att höja straffmåtten för diverse socialförsäkringsfuskerier. Varför inte återinföra offentligt spöstraff?!