2006-06-11

VM. Bannemej!

Spaaaarwaaaaaasssser!

Det är svårt att fokusera i dessa dagar. VM. VM. VM.

Rent intellektuellt sett går det ju liksom inte att falla för det här. Herrarnas fotbolls-VM är den enstaka idrottshändelse som ger fenomenet banal nationalism ett ansikte. Det är en symbol över massidrottens kommersialisering, ett avskyvärt opium för det manliga folket, en surrogatreligion som styrs av kapitalets intressen.

Man borde säga ifrån. Borde man. I och för sig. Tänk bara på alla dessa bordeller i Tyskland.
Men – alla de här sansade argumenten känns liksom…

Men vad fan, det är ju VM!

Min VM-känsla har gått över från glad förväntan till irritation över biljettförsäljningen och avsmak över kommersialiseringen av hela tillställningen. Sen kom alla dessa blå-gula supporterprylar och den hysteriska mediabevakningen. Och sen börjar oavsett allt det här ändå nervositeten och så den där spända förväntan strax innan öppningsmatchen.
Och nu börjar det hela äntligen!

Jag vet, man ska hata fotboll i allmänhet och VM i synnerhet. Ja, ja. Alla har ju liksom blivit som tokiga. (Tokigast av allt: på mitt frukostbord ligger just nu två huvuden av Alexander Östlund.)
Men vad ska jag göra?! Oavsett allt vad turneringen egentligen står för. Åt helvete med den postmoderna vurmen för diskurser, symboler och representationer: VM har börjat!
Alltsedan jag, en dag år 1974, fick min himmelsblå tröja med gubbarna Tip och Tap på och mina suddiga första minnen av stannade tåg på stan, folkklungor utanför teveaffärernas skyltfönster och allt det där, allt sedan dess har jag vetat att VM i fotboll är något alldeles speciellt.

Och så kom det ögonblick då jag ramlade från morfars knä och slog mig. ”Spaaaarwaaaaaasssser!” hade just precis sänkt Västtyskland. Jag fick denna ödesdigra dag i juni 1974 lära mig att DDR var det ”bättre Tyskland”, och att ett litet blåmärke är inget att gråta över. Olyckan hade skett: morfar hade gjort mig till en liten kommunist.

Av min morfar har jag alltså fått en kommunistisk världsåskådning och till råga på allt kärleken för fotboll och Fortuna Düsseldorf med i bagaget.

Båda sakerna har jag under årens gång haft tillfälle att ångra djupt, men - bannemej! - liksom inte kunnat ändra på.

2 kommentarer:

Emil Lindahl Persson sa...

- Spaaaarwaaaaaasssser!!!!!

För övrigt är det ju otroligt postmodernt att gilla fotboll nuförtiden.

Unknown sa...

Jo, där har du en poäng. Minns 1980- och 1990-talen då det var väldigt fult att gilla fotboll. I alla fall bland rödvinsvänstern.

Men jag måste ändå vara petnoga: Det är postmodernt att gilla fransk fotboll...