Sputnik!

För femtio år sedan förvandlades ett litet metallklot till en symbol för kommunismens segertåg när Sputnik, ungefär så stort som en basketboll, sköts upp i rymden.

det var den 4 oktober 1957 som en gigantisk R-7-raket lyfte från avfyrningsrampen på rymdforskningscentrat Bajkonur i Centralasien. Ombord fanns Sputnik 1, ryska för ”reskamrat”. Det lilla klotet vägde knappt 84 kilo och innehöll en mängd mätutrustning samt en radiosändare. Det var denna sändare, som sände ut en signal var tredje sekund, som blev en irriterande påminnelse om Sovjets tekniska överlägsenhet för de förödmjukade kalla krigarna i Washington. Det var nämligen väldigt svårt att smälta för hökarna i Pentagon att ett land som enligt dem var både tekniskt och ekonomiskt underutvecklat hade kunnat lyckas med bedriften att konstruera den första rymdraketen.

Till en början förnekade sålunda USA:s myndigheter att något som Sputnik fanns. Bara kommunistiskpropaganda, ljöd budskapet från Cape Canaveral. Men de oavbrutna radiosignalerna som Sputnik utsände, och det faktum att folk runtom i världen med hjälp av enkla kikare själva kunde se den lilla ljuspunkten på sin elliptiska bana kring jorden, bevisade att Sovjet verkligen hade vunnit kapplöpningen om rymden. Medan händelsen firades av en entusiastisk press världen över, använde de amerikanska högertidningar Sovjets propagandaseger som ett svepskäl för att kräva mer pengar och resurser till kampen mot kommunismen.

Och värre skulle det bli ur USA:s perspektiv: Den 3 november 1957, bara knappt en månad senare och i god tid innan oktoberrevolutionens årsdag, lyfte Sputnik 2 planenligt från kosmodromen i Kazakstan. Den nya, mycket tyngre satelliten hade till och med en levande varelse ombord, hunden Lajka. Lajka överlevde visserligen bara några få timmar på sin ensamma färd kring jordklotet, men de sovjetiska ingenjörerna under Sergej Koroljovs ledning hade bevisat att det var tekniskt möjligt att skicka en levande varelse ut i rymden. Detta innan någon fungerande amerikansk rymdraket ens hade lyft från marken .

Denna förödmjukelse resulterade i ett gigantisk rymdfärdsprogram med målsättningen att vinna ”kapplöpningen till månen”, som president Kennedy uttryckte det något senare. Detta mål uppnådde USA den 20 juli 1969 när Neil Armstrong var den första människan som satte sin fot på månens yta. (Jag bortser i det här sammanhanget i från de gängse konspirationsteorierna om att det i själva verket bara var en fajkad filminspelning.)

Men långt innan hade Sovjet skickat den första människan till rymden: den 12 april 1961 kretsade Jurij Gagarin ombord farkosten Vostok 1 ett varv kring jorden innan han oskadd och tämligen glatt återvände till jorden. Herman Titov följde snart efter, och den i juni 1963 blev Valentina Teresjkova den första kvinnan i rymden.

Under 1970-talet dog entusiasmen för rymdprogrammen stegvis. Själv minns jag mest mitt privata propagandakrig i från just den tiden. På skolans rastgård brukade vi bråka om frågan vad de där rymdgubbarna egentligen hette: KOSMONAUTER eller "astronauter". För min del är det solklart att de som hade Gagarin på sin sida hade rätt i den frågan (också). Det här slaget om ord pågår förresten fortfarande. Men numera är jag mest i strid mot diverse dagisfröknar och min egen son Ivan som ihärdigt påstår att det inte längre finns några kosmonauter.

Och i dag? Knappt någon utanför Kina och Sverige som så sent som i fjol fick upp sin första gubbe i rymden verkar längre uppbåda någon verklig entusiasm för rymdforskningen. USA är fortfarande på efterkälken och amerikanska kapitalister köper numera sina rymdresor hos - ryssarna. Och vem bryr sig, ärligt talat?