Vänsterpartiets framtidsdiskussion

Vänsterpartiet håller på att diskutera sin framtid. Men den diskussionen har definitivt hamnat i skymundan av partiledardebatten. Inte konstigt kanske, under de senaste årtionden har betydelsen av ordförandeskapet snarast ökat än minskat. Personkulten, som präglade framför allt den kommunistiska rörelsen väldigt länge, har ersatts med mediafokusering.

Alltsedan Richard Nixon ansågs ha förlorat ett presidentval i USA år 1960, bl a därför att han var orakat i en tevevalduell med sin betydligt snyggare och fräschare motkandidat John F Kennedy, har partipolitiken haft en trend att värdera teveframträdanden och dyl. högre än fotarbete. Det är förståeligt: genom att sitta i en tevesoffor når man ju väldigt snabbt långt fler presumtiva väljare än genom att hålla på med flygbladsutdelning utanför systemet eller torgmöten i Torsby.

Was tun?

En partiledare som misslyckas i media är en misslyckad partiledare, ty det medför inte sällan taskiga valresultat.
Men, det hela är ju mer komplext än så.

Ett stort problem för ett parti som Vänsterpartiet är att man har ett stamväljarskap som väntar sig vissa saker, men de där trogna väljarna utgör bara en liten del av väljarkåren.

Man fiskar därför hela tiden efter nya väljare - och den enda gruppen som egentligen är nåbar brukar vara socialdemokratiska väljare. Är de där väljarna missnöjda med sossarna finns all anledning att bearbeta dem så att de vandrar vänsterut. Låter man bli det - ungefär så som i valet 2006 - så väljer de nog sofflocket eller går till höger.

Vänsterpartiet har under många år låtit bli att försöka profilera sig som ett parti som attraherar socialdemokratiska väljare. Konstigt: senast det hände var på 1990-talet och det gick ju rätt så bra...
Under de senaste åren har man dock hellre valt att säga precis samma sak som sossarna - t.ex när man kritiserar alliansregeringen eller när man valde att tona ner sina mer radikala politiska krav kring arbetstidsförkortningen - eller så har man lyft frågor som i första hand riktar sig till en välutbildad väljargrupp med sin främsta hemvist i storstadsområdena. Sådana frågor kan handla om klimaträttvisa, generös asylpolitik, sexuella minoriteters rättigheter, antibilism. Sådana frågor är viktiga, men också tämligen snäva i en viss bemärkelse. I Höör vinner man t.ex inga val på dem.
Och i Stockholm konkurrerar man med miljöpartiet - och får stryk av dem...

Vänsterpartiets problem är med andra ord egentligen inte att man är för traditionalistiska eller för lite feministiska - utan helt enkelt ett för smalt, för akademiskt och dessutom för fegt parti.

I dagarna håller partiet på att revidera sin EU-politik. Istället för raka rör blir det en massa om och men. Nej vi ska inte slopa kravet på ett utträde ur EU. Men vi ska lägga det i "målpåse"... Låter ungefär som den linje som programkommissionen försökte få genom i frågan om 6-timmars arbetsdag: nej, vi ska inte överge det här väldigt viktiga "långsiktiga" krav, men vi ska inte på något sätt driva det...

Budskapet blir alltså suddigare, och folk utanför undrar nog vad (v) egentligen menar: är de nu för eller emot EU???

Det hela ser jag som ett uttryck för en överfokusering på realpolitik och taktik. Utrymme för visioner och uppkäftighet finns inte i den världen.

Och minst tre av partiets partiledarkandidater står precis för denna hållning, ty de har suttit länge och varit med om att utforma den befintliga partilinjen.

Vi får väl se hur det blir om någon av dem får ta över stafettpinnen efter en till synes trött Lars Ohly.

Staffan Norberg is back. Och han skriver det som han gör sedan många år tillbaka. Det går tydligen att återanvända gamla debattartiklar och får de publicerade i DN-debatt vid behov. Jag gör samma sak och citerar mig själv:

"Sedan år 2003 kan man satsa en måndadslön och sin häck på att [Staffan Norberg] hör till de "ledande vänsterpartister" som inför varje partikongress, på senare år också efter varje partikongress, och inför varje valrörelse publicerar i DN hysteriska upprop eller syrliga debattartiklar om Vänsterpartiets brister. Sådant gynnar förstås en hel del andra intressen än de som Staffan tror sig främja"

Vill ni läsa hela mitt gamla alster så finns det här:
http://henke-s.blogspot.com/2007/12/om-nyttiga-idioter-frn-sdertlje.html

Vem gynnas?

Det finns ett otäckt mönster i den globala politiken: Först bombar man ett land sönder och samman, sedan organiserar man konferenser där andra länder ska finansiera återuppbyggnaden.

En sådan konferens äger just nu rum i Paris och handlar om Libyen. Frankrike och Storbritannien, som haft en nyckelroll bakom utbrottet av ett fullskaligt inbördeskrig i det nordafrikanska landet, försöker nu framställer sig som välvilliga skyddsmakter. Måhända att de t o m  får ett FN-mandat inom en närmare framtid för att garantera lugn och ordning i det sargade landet. Det hela påminner på ett obehagligt sätt om gamla tider, och Libyen kan mycket väl bli ett nytt protektorat under utländsk kontroll. Ungefär så som Afghanistan och Irak.

Vem gynnas?

Läs gärna Walden Bellos intressanta analys av spelet kring Libyen.

Allt detta skulle man kunna beteckna som en klassisk imperialistisk plot.

Men eftersom det hela har framställts som en humanitär insats sitter i alla fall den svenska vänstern och applåderar, om än inte allt för entusiastiskt kanske. Lyssna t.ex på en något svamlig Hans Linde.

Återigen har vi alltså ställts inför fullbordade fakta. Överste Gaddafis regim har fallit. Men inbördeskriget är inte slut. Den nya ordningen är beroende av utländska vapen och för befolkningen i Libyen kommer den nya vardagen knappast bli en dans på rosor.

Förespråkarna för sådana "humanitära" interventioner kommer att påpeka att det är viktigare att störta en diktator än att bry sig om de problem som år av krig och instabilitet medför för ett land och dess befolkning.

Den bakåtvända diktaturkramande vänstern har fått vatten på sina kvarnar och kommer att tro att de nu precis som alltid hade rätt när de ventilerade Gaddafis propagandan under kriget i tron att det skulla handla sig om något slags alternativ sanning.

Vi som vare sig gillade Gaddafi eller Nato är som vanligt efterkloka.

Franska, brittiska, USA-amerikanska och andra företag kommer att känna stora pengar på återuppbyggnaden och det faktum att de nu kommer bättre åt Libyens naturtillgångar.

Och jag har blivit ännu mer desillusionerad.

Suck.