Alltsedan Richard Nixon ansågs ha förlorat ett presidentval i USA år 1960, bl a därför att han var orakat i en tevevalduell med sin betydligt snyggare och fräschare motkandidat John F Kennedy, har partipolitiken haft en trend att värdera teveframträdanden och dyl. högre än fotarbete. Det är förståeligt: genom att sitta i en tevesoffor når man ju väldigt snabbt långt fler presumtiva väljare än genom att hålla på med flygbladsutdelning utanför systemet eller torgmöten i Torsby.
 |
| Was tun? |
Men, det hela är ju mer komplext än så.
Ett stort problem för ett parti som Vänsterpartiet är att man har ett stamväljarskap som väntar sig vissa saker, men de där trogna väljarna utgör bara en liten del av väljarkåren.
Man fiskar därför hela tiden efter nya väljare - och den enda gruppen som egentligen är nåbar brukar vara socialdemokratiska väljare. Är de där väljarna missnöjda med sossarna finns all anledning att bearbeta dem så att de vandrar vänsterut. Låter man bli det - ungefär så som i valet 2006 - så väljer de nog sofflocket eller går till höger.
Vänsterpartiet har under många år låtit bli att försöka profilera sig som ett parti som attraherar socialdemokratiska väljare. Konstigt: senast det hände var på 1990-talet och det gick ju rätt så bra...
Under de senaste åren har man dock hellre valt att säga precis samma sak som sossarna - t.ex när man kritiserar alliansregeringen eller när man valde att tona ner sina mer radikala politiska krav kring arbetstidsförkortningen - eller så har man lyft frågor som i första hand riktar sig till en välutbildad väljargrupp med sin främsta hemvist i storstadsområdena. Sådana frågor kan handla om klimaträttvisa, generös asylpolitik, sexuella minoriteters rättigheter, antibilism. Sådana frågor är viktiga, men också tämligen snäva i en viss bemärkelse. I Höör vinner man t.ex inga val på dem.
Och i Stockholm konkurrerar man med miljöpartiet - och får stryk av dem...
Vänsterpartiets problem är med andra ord egentligen inte att man är för traditionalistiska eller för lite feministiska - utan helt enkelt ett för smalt, för akademiskt och dessutom för fegt parti.
I dagarna håller partiet på att revidera sin EU-politik. Istället för raka rör blir det en massa om och men. Nej vi ska inte slopa kravet på ett utträde ur EU. Men vi ska lägga det i "målpåse"... Låter ungefär som den linje som programkommissionen försökte få genom i frågan om 6-timmars arbetsdag: nej, vi ska inte överge det här väldigt viktiga "långsiktiga" krav, men vi ska inte på något sätt driva det...
Budskapet blir alltså suddigare, och folk utanför undrar nog vad (v) egentligen menar: är de nu för eller emot EU???
Det hela ser jag som ett uttryck för en överfokusering på realpolitik och taktik. Utrymme för visioner och uppkäftighet finns inte i den världen.
Och minst tre av partiets partiledarkandidater står precis för denna hållning, ty de har suttit länge och varit med om att utforma den befintliga partilinjen.
Vi får väl se hur det blir om någon av dem får ta över stafettpinnen efter en till synes trött Lars Ohly.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar