Tack Torkel!

Jag har blivit en offentlig person i och med spikandet av Vänsterpartiet Landskronas kommunalvallista. Att ställa upp i kommunvalet har jag gjort med en viss våndan. Mina erfarenheter från kommunalpolitiken i Norrköping är inte de bästa. Se t.ex den här anteckningen som gjordes när det begav sig.

Jag är ingen antiparlamentariker, men jag är medveten om att "parlamentarismen äter sina barn": det är alltför lätt att ens ideal och visioner malas ner till en soppa när man väl är en del av ett segt kommunalpolitiskt system med alla sina regler, begränsningar och en del kohandel bakom stängda dörrar.

Att jag ställer upp igen och ändå beror på att jag bor i Landskrona. Här trivs jag bra, här kännner jag mig hemma. Här kan jag heja på hemmalaget BOIS och här har jag många gamla och nya vänner. Och här måste jag dagligen stå ut med vetskapen att Landskrona är Sverigedemokraters största fäste i hela landet och, ännu värre, att det styrs av en treklöver som är minst lika reaktionär och, ju!, rasistisk som originalet Sd. Med skillnaden att vår folkpartistiska ordförande i kommunstyrelsen kryddar det reaktionära, utpekande och lagom rasistiska med nyliberalism och översittarattityd.

Där sverigedemokraterna står för det ofina, grova och potentiellt otrevliga, framstår denne Torkel Strandberg som en ganska så oförarglig och sansad mittens man. En mittens man som skryter med att Landskrona stad bryter mot lagen när man inför tvångsarbete för sociabridragstagare, som pekar ut vissa invandrargrupper i kommunen som integrationsproblem, som satsar mer pengar på övervakningskameror och väktare i centrum än på konfliktförebyggande åtgärder.

Tack vare Torkel och Sverigedemokraterna har jag alltså fått sug igen för partipolitiken. Det ska bli roligt att gå in för fullt i valrörelsearbetet. Och med lite tur så ska det bli roligt att tjafsa lite i kommunfullmäktige.

En annan tanke som slog mig när den där kommunvallistan där mitt namn finns med publicerades var frågan om jag ska släcka den här bloggen. Den startades ju en gång i tiden i syfte att provocera. Det finns en hel del mindre rumsrena formuleringar i bloggarkivet. Och jag hymlar inte särskilt mycket kring det faktum att jag hyser extremistiska politiska åsikter. Det är nog min uppfostran som spökar här. Sorry, that's me.

Men eftersom jag ogillar såväl åsiktspoliser som hyckleri har jag bestämt mig för att aktivera den här bloggen igen. Och så vill jag gärna vara politiskt okorrekt och provocerar även fortsättningsvis. Det hela ska ju vara roligt.