Report från tysk verklighet 1

På historiens skräphög...

I går bevittnade jag en mycket intressant debatt i Potsdam. Två västtyska historiker debatterade ämnet "Var DDR stalinistiskt?" inför en tämligen blandad publik bestående av studerande vid Potsdams universitet, många yrkeskollegor och en skara östtyska pensionärer.

Först ute var Martin Sabrow som inte riktigt kunde bestämma sig. På sätt och vis var DDR nog stalinistiskt, men egentligen inte riktigt. Sabrow tyckte inte att begreppet var ett bra anlysredskap, men kom fram till att det fanns "stalinistiska element" i det östtyska maktsystemet.

Hans ganska försiktiga omdöme, som ju präglades just av ett försök att undvika begreppet "stalinism" som ett snarare normativt begrepp, provocerade i vilket fall som några av åhörarna. Ilsket mumlande lämnade ett antal äldre män salen. En gubbe slängde demonstrativt dörren efter sig.

Opponenten Jan Foitzik var inte nådig. Han förkastade begreppet "stalinism" helt - det var ett suddigt begrepp. Man borde använda begreppet "totalitärt" och "terroristiskt" i stället. Men de flesta tyska historikerna var ju för dumma för att inse det som alla i de forna öststaterna redan visste.

Då blev en annan gubbe i publiken arg: Han var minsann ett offer för stalinism och att påstå att det inte fanns någon stalinism var mycket farligt, ty stalinisterna var ju mycket farligare än nazisterna...

Ungefär i detta skede slutade jag lyssna.

Förresten...

så finns det ytterligare ett stort moment i mitt liv: natten till lördag den 11 juni 2005 fick jag skaka hand med Uje Brandelius alias "den skäggiga haschtomten" i Dr Kosmos!

Tänk att vi har samma frissa! Och att hans pappa hade samma åsikter som min mamma:
de satte en ära i att inte bry sig om vad andra människor tycker.

Jag diggar dig, Uje!



haschtomte 1



haschtomte 2

CBGB's går i graven

Jag sitter och bläddrar i senaste numret av Uncut, en något snobbig engelsk musiktidning - och inser att min ungdom slutgiltigt och oåterkalleligen har tagit slut. Västberlin finns icke mer, ingen jävel använder längre skrivmaskin – och nu går även den legendariska undergroundklubben CBGB’s i graven.

På CBGB’s i den nedgångna New York stadsdelen Bowery föddes den amerikanska punken. The Ramones, Television, Blondie, Patti Smith, Talking Heads… Alla dessa band och långt fler såg sitt genombrott i denna sunkiga lokal, där publiken stod typ fem centimeter framför scenen i ett ogenomträngligt rökmoln. Jag minns att man fick tränga sig genom folkhopet framför scenen för att lätta sina behov…

Och så minns jag den dag i september 1989 då jag för första gången stod utanför den då stänga entrén. I strålande solsken mitt på lysa dagen. Vi hade inte ens letat efter stället... Men sicken känsla när det gick upp för oss var vi var nånstans.

Många turistkort togs, vi fick t o m en "Bowery bum" att ställa upp och fota oss bägge, utan att snubben sprang i väg med kameran! Och in i CBGB’s Record Canteen, där man dygnet runt kunde dricka bira, käka taskig chili con carne och köpa underground skivor (vinyl!)till ockerpriser. Och när jag och min kompis Jasper upptäckte att de hade happy hour visste vi hur vi kunde överleva i New York med vår löjligt klena reskassa. Från denna dag infann vi oss punkligt kl. 17.00 på Record Canteen där vi satt och söp till kl. 19.00 prick. Sen fick det räcka för dagen, vi stack och käkade på något billigt indiskt ställe, köpte kanske lite sprit (illegalt för minderåriga...) i någon sjabbig liquor store och vankade hem till vår kakerlakförpestade rivkåk till hotell.

Jag missade faktiskt Berlinmurens fall på grund av CBGB's. Helt enkelt därför att vi blev bekanta med sonen till CBGB’s ägare. Han hade en dålig dag och ville kasta oss ut, därför att vi var bad tippers. Drack för mycket, räknade på stålarna och gav precis 10 % i dricks. Löjligt när ölpriset var 50 cent... Han hade ju rätt, men vi var ju faktiskt panka. Och det hela slutade med gemensam och för oss gratis fyllefest på rockklubben. Där jag fick jag sen t o m jobba svart för en hungerlön under några omtumlade höstmånader år 1989 – reskassan hade nämligen trots allt tagit slut.

Men den tiden är förbi. I dag är Bowery, som 1989 var ett väldigt nedgånget ställe överbefolkat med mycket skumma typer och nog överlag väldigt otryggt. I dag är the Bowery en hipp och dyr stadsdel på Manhattan, där den liberala kulturvänstern håller hus. Ungefär som i näraliggande East Village som har blivit för trångt för dem.

Och det innebär givetvis möjligheter att ta ut ockerhyror. Och därför kommer CBGB’s snart gå i graven – fastighetsägaren ”Bowery Residents' Committee” varslar för vräkande och vill uppenbarligen tjäna en hacka på de nyinflyttade yuppierna genom att anpassa hyran till marknadsnivån... För en god sak, verkar det som: BRC är nämligen en ideell förening som bedriver socialt arbete åt de hemlösa…

Vänsterpartiets kris - favorit i repris

"Maktkamp, konflikt och stark spänning." Så sammanfattar DN tillståndet i Vänsterpartiet. Med anledning av den aktuella mediekarusellen kring avhoppare, icke-avhoppare, traditionalister, radikala, förnyare, realister och övriga mer eller mindre förtroendeingivande medlemsgrupper i Vänsterpartiet, väljer jag att återpublicera en krönika som Flamman publicerade den 16 december 2004. Mitt budskap står sig även i dag, tycker jag. Framför allt när jag läser krönikans allra sista stycke...


Har Vänsterpartiet drabbats av en kris?

Krissnacket går för fullt. Och ter sig ibland rentav farsartat när man om och om igen får tugga genom frågan vem det är som trakasserar vem i det här partiet. Eller frågan om det finns någon kris överhuvud taget.

Oavsett om debattörerna råkar vara med i vänsterpartiet eller inte (längre), agerar de ändå i princip som politiskt ”vilda”. (Och det gäller förresten inte bara skaran kring ”Vägval vänster”, utan också deras motståndare, som debatten om försvarsbeslutet visar med all önskvärd tydlighet). Diverse individer med tunga partimandat tar sig gärna och allt oftare friheten att kritisera sitt eget parti. De har tack vare medieuppmärksamheten ett tolkningsföreträde och vet förstås att detta kan utnyttjas för att strunta i tagna partibeslut.

Det är med andra ord ett fåtal individer som tillåts prägla bilden av vänsterpartiet för såväl allmänhet som de flesta partimedlemmar. Det är några särskilt mediala riksdagsledamöter och några av de tyngsta kommunalpolitikerna i partiets led som tar sig friheten att definiera vänsterpartiets problem. Och just detta faktum – inte det evinnerliga grälet de här människorna emellan – visar att vänsterpartiet faktiskt har drabbats av en kris.

Att vänsterpartiets politiska profil individualiseras alltmer är ett resultat av en strukturell kris, som man länge valt att ignorera: Under en lång tid har man satsat på att låta enskilda nyckelaktörer som Gudrun Schyman (man minns till exempel det så kallade talibantalet) sköta den mediala uppmärksamheten och att dominera valrörelser. Utanför programkommittén har det i princip inte funnits någon arena för diskussion om ideologiska och andra långsiktiga frågor inom partiet. Grälat har somliga gärna gjort via DN-debatt.

Det har medfört att partiets interna debatt präglas av en irriterande okunskap kring just de ämnen som nu kommit upp till ytan igen i samband med ett uselt tv-program och de så kallade förnyarnas allt mer tröttande utspel om vänsterpartiets förflutna.
När allt kommer omkring är partiets sårbarhet mot påtvingade debatter, som den nuvarande om ordet ”kommunist”, bara ytterligare ett tecken på att det behövs såväl en levande studieverksamhet som en fungerande intern debattkultur inom vänsterpartiet.

Men för att slippa bli massmedias slagpåse räcker det nog inte med kalla till ”partisamling” och att inrätta en ”analysgrupp” (bestående av ett fåtal individer…)

NELF

Bortom all medial uppmärksamhet samlades i helgen representanter för nitton europeiska vänsterpartier i Stockholm. Det var Vänsterpartiet som var värd för New European Left Forums (NELF) 28:e konferens under den något tvetydiga rubriken ”Vänstern i Europa - Mellan nyliberalism och nyfundamentalism”.

Ett 40-tal deltagare från femton europeiska länder fanns på plats, samt inbjudna gäster från Venezuela och USA. Konferensens bjöd på några intressanta föredrag, men något levande idéutbyte dessa vänsterpartier emellan fick man aldrig ta del av. I stället höll, framför allt de äldre manliga, deltagarna mer eller mindre intressanta brandtal som kunde uppfattas som något tjatiga, eftersom innehållet i de flesta fallen var rätt snarlikt.

Låt mig exempliefiera detta på grundval av diskussionen kring ett föredrag om ämnet
"Vänstern och kampen mot terrorismen”. Föredragande var vänsterpartisten Jerry Gullstrand som uppenbarligen provocerade somliga åhörare med sitt kanske inte helt genomtänkta genomgång av statsvetenskapliga och juridiska definitioner av begreppet "terrorism". Hans resonemang gick ut på att det behövdes en universiell och allmängiltig definition (som förmodligen ska läras ut inom ämnet "freds- och konfliktkunskap" som Gullstrand uppenbarligen har läst/läser i Uppsala. Heja positivismen!)av begreppet. Enligt Gullstrand skulle en sådan definition bygga på synnerligen normativa idéer kring användandet av våld, respekt för mänskliga rättigheter etc. Intellektuellt sett kanske en intressant tankelek, mycket lämpad för en diskussion bland vänner över ett gott glas rödvin i skenet av kaminbrasan.

Gullstrands föredrag provocerade faktiskt reaktioner, så om det var tanken bakom att plocka in honom som inbjuden talare på en europeisk partikonferens, jo då gick tanken hem. Men ack, de flesta debattörer avfärdade bara USA:s uppenbarligen "ideologiska" missbruk av "kriget mot terrorismen" och höll på att deklarera att man minsann också borde bekämpa genuint terroristiska regimer som t.ex. de i Pakistan eller Colombia, eller varför inte Berlusconis och George Bushs.

Just när jag började tro att Gullstrand kanske verkligen hade haft en poäng, tog den närvarande representanten för Sinn Féin till orda och slog huvudet på spiken:

- De som utpekas som terrorister av USA och dess allierade skiter faktiskt i vilken terroristdefinition västeuropeiska vänsterpartier diskuterar för närvarande.

Mer kan inte sägas om den saken (Och jag kommer nu säkert att bli anklagad för att vara IRA-kramare, också. Men, vet ni vad?, skitsamma!)

Tjatig vägval

I helgen höll "Vägval vänster" årsstämma "i ett klassrum i Göteborg" som Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly lite syrligt uttryckte det i gårdagens Agenda.

Det hände inte så mycket, verkar det som. Så här uttrycker arrangörerna det själva: "Efter drygt två timmars debatt fattade årsstämman beslutet att inte aktivt stödja bildandet av en ny partibildning till vänster i svensk politik som motionen från Mälardalen/Storstockholm önskade. Men årsstämman uttalade sig ändå positiv till alla politiska inititativ i syfte att stärka den rödgröna rörelsen".

Egentligen en logisk utveckling: Det var ju egentligen aldrig tanke att bilda eget. Målet var att behålla maktpositionerna inom Vänsterpartiet. Och därför bildade några av Vänsterpartiets tyngsta politiker på alla partinivåer en enad front mot Lars Ohly och de så kallade traditionalisterna inom partiet. Det var efter det framgångsrika vålet 1998 som "förnyarnas" makt över Vänsterpartiets parlamentariska politik utmånades för första gången: Eftersom så många mandat togs, breddades ju också de parlamentariska gruppernas sammansättning. Dessutom föryngrades inte minst riksdagsgruppen, så att gamla kompromissvana rävar och rävinnor plötsligt fick stå ut med nyblivna parlamentarikers förbannade tjat om att partiprogram faktiskt skulle betyda nåt för det parlamentariska arbetet också.

Och så började de olika falangerna utveckla en djup antipati för varandra. Från att kasta sneda blickar mot varandra i riksdagshusets eller landstingshusens korridorer gick man över till att skriva otrevliga insändare mot varandra. Eftersom alla givetvis är mycket fokuserade på mediala framträdanden, ty kommunikationen med "allmänheten" och "väljarna" är ju viktigare än debatten med sina partikamrater, blev konflikten givetvis i första hand ett mediekrig: Inför diverse partikongresser, och givetvis efter Gudrun Schymans snöpliga avgång som partiets ordförande, lanserade hop av "förnyare" dramatiska upprop i media. Allt bara för partiets bästa. Väl kända vänsterpartister varnade alltså allmänheten för gammelkommunister i fårakläder och nylenistiska ungdomsförbundare. Ingen av de som uttråkade läsaren med den urgamla visan om kommunistspöken i alla hörn var dock så naiv att tro att dessa upprop skulle öka "allmänhetens förtroende" för Vänsterpartiet.

Det man pysslade och pysslar med är en kamp om makten över Vänsterpartiet. Och man jobbar förstås med en självuppfyllande profetior som huvudargument. Oavsett om det blir någon "sakinriktad realist" eller en "militant" leninist som leder Vänsterpartiet - det är i vilket fall som "traditionalisternas" fel om det går dåligt.

Låt mig ta det östgötska landstingsrådet Björn Grips sätt att analysera vänsterns problem som ett aktuellt exempel för detta. Grip, en gång i tiden Vänsterpartiet Östergötlands starke man, försökte i höstas förgäves att bygga en Vägval vänster förening i sitt distrikt. När hans åsiktsfränder kläckte idén att bilda eget, blev det plötsligt tyst. Så långt ville nog inte Grip gå, och många andra vägvalare inte heller. De kommer ju från partidistrikt där skyttegravskriget mellan förnyelse och tradition inte är avgjort, det vill säga från Göteborg, Stockholm, östergötland och diverse andra platser i landet.

Vägval vänsters årstämma i helgen intygade tydligt om den saken. Och stämmans enda budskap till allmänheten är tydligt: Det gäller inte att äventyra sina bekväma maktpositioner i politiken, utan att trygga dem. Helst genom att behålla kontrollen över Vänsterpartiets politiska verksamhet, men, om det kommer till kritan, kanske även genom att exportera sin förträfflighet helt sonika till ett annat etablerat parti, enligt Karin Svensson-Smith modellen. (Uppseendeväckande bara därför att hon hoppat över till Miljöpartiet, annars förhandlar man ju med sossarna i första hand.) Det hela är dock jättedumt för de vägvalsentusiaster som redan bränt alla broar inom Vänsterpartiet, till exempel de radikalt antifeministiska "vänsterdemokraterna" i Gnesta, de avmaktade Veckobladetgubbarna i Lund och diverse enskilda strömedlemmar som är i dagsläget ofantlig impopulära hos sina partikamrater som tröttnat på alla påhopp i borgarpressen.

Tillbaka till vår vän Björn Grip. Han fick i förra veckan i s-märkta Folkbladet utrymme att breda ut sig om vänsterpartiets ”kräftgång” i en långrandig debattartikel, publicerat i två delar den 7/6 respektive 9/6. Grip konstaterar först mycket riktigt att partiets närvarande kris är självförvållad, vilket han styrker med en snyggt konstruerad historik över avgörande ”taktiska missbedömningar och schabbel som urholkat förtroendet hos allmänheten”. Det hela går ut på att mörka krafter sägs ha tagit över vänsterpartiets ledning och successivt begränsat handlingsutrymmet för ”sakinriktade reformister”.

Budskapet kan knappast anses vara originellt. Nog har man hört det förr: Enligt honom är det de yngre partimedlemmarnas ”revolutionsromantik” och deras ”vilja att göra partiet mindre etablerat” (Går nyleninismen ut på det här? Farligt!) som ligger bakom vänsterpartiets problem.

Taktiken att svartmåla de partikamrater som råkar ha andra åsikter än den falang som dominerat Vänsterpartiet under åtminstone ett decennium är ett mycket populärt redskap i kampen om makten över Vänsterpartiets parlamentariska dagordning. Men den kanske har spelat ut sin roll? I alla fall så har den inte varit särskilt framgångsrik på senare år: Många så kallade ”förnyare” har förlorat sina maktfästen inom partiapparaten, till exempel ingen mindre än Björn Grip. Men eftersom parlamentet är trögare än partiapparaten, där styrelseledamotomsättningen ju är snabbare, så sitter de gamla auktoriteterna kvar på sina tunga parlamentariska uppdrag. Precis som Grip, som petades slutligen som distriktsordförande, men är fortfarande partiets tyngsta politiker i landstinget...

Att kampen förs vidare via diverse mediekanaler är alltså bara logiskt, ty det är ju knappast en konflikt mellan "förnyare" och "traditionalister", utan i praktiken en uppgörelse kring sakpolitiska frågor. I media däremot finns det inget utrymme för sakpolitiska dispyter, alltså fråm med de kommunistiska liken ur garderoben! Och denna misslyckade smutskastningsstrategi har i alla fall lyckats med en sak: man har framgångsrikt sänkt just allmänhetens förtroende för vänsterpartiet, kraftigt påhejad av välbeprövade sanningsägare inom journalistkåren.

Jag kan med andra ord hålla med om att vänsterpartiet befinner sig i en självförvållad kris. Men det är knappast de unga radikala krafterna, de äppelkindade Gulagälskare, som är den egentliga anledningen till problemet. Snarare är det tunga vänsterpartister som Grip själv (vars verksamhet som personal- och patientfientlig hårdliner i landstingets ledning inte precis ingjutit förtroende för vänsterpartiet hos allmänheten) som bär ett minst lika stort ansvar för denna kris. Att skylla allt ont i världen på förmenta ”nyleninister” och ”traditionalister” må vara en garanti för att få massmedial uppmärksamhet, men det löser inga problem utan skapar dem snarare.

Klart slut.