Phelps meets Islamiska Jihad

Gode pastor Fred Phelps planer att bege sig ut till Sverige har ju uppmärksammats av båda hovet och en del bloggare från hbt-sfären. Hans hatiska utbrott mot vårt älskade avlånga land har i sammanhanget begrundats och förkastats.

Mer intressant än hans lilla kampanj mot Sverige är däremot hans egentliga käpphäst: God hates America-fejden. Take a look!

Och visst känns den här fundamentalistiska hatpropagandan igen, liksom??

Freddy strikes again

Fredrik Malm, ordförande i Liberala ungdomsförbundet, slår till igen med ett elokvent och mycket underhållande avslöjande av samhällets främsta fiender. På alltid underhållande smedjan.com slöser han inte mindre än 1426 ord på en analys av Ung Vänsters utveckling under de senaste tio åren. Den som inte hinner läser hela alstret kan nöja sig med slutsatsen som redan avslöjas i rubriken: "Ung Vänster en allt mer auktoritär sekt".

Malm har under de senaste månaderna ägnat sig åt en liten publicistisk vendetta mot sin personliga ärkefiende Ali Esbati, f d ordförande i Ung Vänster. (Och Esbati har huggit tillbaka, senast här).

Esbati är uppenbarligen Beelzebub, eller kanske ett slags svensk Leninfigur - enligt Fredrik Malm alltså: "Esbati vässade Ung vänsters retorik och interna strömlinjeformning av medlemskadern så att organisationens aktivister gick i taktfast marsch."


Detta fick Fredrik Malm uppenbarligen uppleva själv, vilket tydligen haft en traumatisernade effekt: "Under valrörelsen 2002 deltog jag själv i över 30 debatter riktade till ungdomar, och vid de allra flesta av dessa tillfällen höll de olika debattörerna från Ung vänster exakt samma inledningsanförande och kom med identiskt lika debattrepliker. Den bokstavstrogne kommunisten hade återuppstått. ... hos Ung vänster kom i stället central ordergivning att läsa upp ledningens dekret innantill på skolorna."

Traumat att få lyssna på kommunistiska robotars [hade de måhända också ett slags uniform på sig?] rabblande av ordförande Esbatis teser förvärrades ytterligareav de unga politrukernas ohyggliga uppträdande: "Många representanter för Ung vänster vägrade att hälsa på företrädare för andra politiska partier, vilket är en medveten ovana som ytterligare förstärkt bilden av en sekt som ser alla i omgivningen som sina fiender."

Nog låter det otrevligt... Men mest nyfiken blir jag i alla fall när jag läser att "många avhoppare vittnar [för Freddy Malm??] om rena sektmetoder för att upprätthålla ordning i leden och den kommunistiska ortodoxin". På den punkten hade jag gärna fått lite mera smaskiga detaljer - jag är ju själv sektavhoppare, om än av åldersskäl.

Och Lars Ohly har faktiskt fått ytterligare en smutsfläck på sin buk: "Ohly gör inget för att stoppa dem" skriver Fredrik Malm indignerat. Tack, Freddy, för detta omtumlade avslöjande.

Fuck the archive - om kommunisternas historia

Var/är Vänsterpartiet eller rättare sagt Sveriges kommunistiska parti fjärrstyrt?



Det finns de som hävdar att så var fallet: Eftersom Komintern var centralstyrt av "Moskva" (egentligen av EKKI dvs Exekutivkommittee der Kommunistischen Internationale) och en "filial till Sovjetunionens UD" måste givetvis alla medlemspartierna var fjärrstyrda. Någon ondsind byråkrat i Moskva kokar ihop någon djävulskap, skickar ett telegram till Sovjets ambassad, som bums skickar ett sändebud - och hokuspokus så gör man i Degerfors, Kiruna, Eslöv och Blomstermåla vad människan i fråga befaller.

Riktigt så enkelt var det kanske inte. Onekligen var Kommunistiska internationalen centralstyrt i den bemärkelse att samtlige medlemspartierna var underkastades den centrala ledningens direktiv. Men så enkelt och smidigt som man i Moskva tänkt sig det hela var det kanske inte, ett tecken på att den "demokratiska centralismen" på internationell nivå inte fungerade helt konfliktfritt var exempelvis de talrika "rensningarna" av olydiga kommunistiska partifunktionärer och "avvikare" runtom i världen.

Det finns med andra ord och givetvis ett stort glap mellan idealbilden av verkligheten inom en organisation och realiteten. Men att Komintern ställde ideligen till det för sina medlemspartier kan man faktiskt inte betvivla - frågan är bara om det var så enkelt och endimensionellt som somliga verkar tro.

När Komintern respektive SUKP dessutom förlorade möjligheten att rent sonika utesluta de kamrater som dristade sig att strunta i direktiven från Moskvas sändebud (om de nu var så frekventa över huvud taget, lär väl historikerna visar någon gång i framtiden, får man hoppas) hur skulle man då fjärrstyra sina kamrater i utlandet? Hur som helst så bedrivs det ända tills idag forskning som är ämnat att bevisa just detta, bl a genom att försöka påvisa att t.ex. VPK tog emot materiellt stöd från kamraterna i Moskva. Se t.ex här.

Det har visserligen visat sig svårt att bevisa, men när en svensk delegation badar bastu vid Svarta havet så tog de väl emot direktiv?? Eller så biter de väl inte den hand som föder dem?! Om det sistnämnda skulle vara sant, så skulle svenska kommunister faktiskt inte bita svenska staten (och det kanske stämmer)...

Jag kan faktiskt förfäras över de professionella historikerna som på allvar verkar tro att "monolitiska partier" i realiteten skulle varit enkla att detaljstyra. Vare sig SKP eller SAP dvs de två "monolitiska" partierna som var/är verksamma i Sverige är så pass endimensionella företeelser att detta skulle vara möjligt utan problem. Att partistyrelserna eller kanske rättare sagt partikanslierna gärna skulle vilja styra enväldigt är ju en sak - men att göra det i praktiken är en annan.

I kommunfullmäktige i Burlöv sket kommunisterna nog i de anvisningar som kom från Moskva - eller Stockholm för den delen. Vilket ju fungerar på gott och ont för dem som kanske vill rentvå Vänsterpartiet från alla anklagelser för att ha hyst sympatier för förtryckarregimer: Kanske var man i just Burlöv mycket sovjetkritisk när partiledningen inte var det - eller så hyllade man de gamla männen i Kreml ännu när partiet officiellt kapat förbindelserna österut. I vilket fall som, det får man i alla fall inte reda på när man letar efter historiska sanningar i centrala partiarkiv.

Därmed är inte sagt att det som hände långt ifrån Burlöv var ointressant för verkligheten. Men man ska akta sig för att dra för stora växlar och slår fast sanningar en gång för alla. Hur som helst så var länge självklart för en svensk liksom vilken kommunist som helst att stödja Sovjetunionen, "ty kriget mot Sovjetunionen är stötten mot revolutionens hjärta" som det hette i en tysk kommunistisk kamplåt från det tidiga 30-talet. (Denn der Krieg gegen die Sovjetunion ist der Stoss ins Herz der Revolution). Den som inte ställde upp på detta hade helt enkelt inte någon plats i partiet - och detta ovillkorade stöd till Gulagsamhället i öst delades förresten även av de kommunister som 1929 uteslöts ur sitt eget parti efter en Kominternintervention.

Först långt senare ifrågasattes Sovjetunionens förebild- och ledarfunktion. Det var först på 1950-talet som det kommunistiska universum blev "multipolärt". Men även efter denna för en kommunist omtumlande utveckling fick man ju rimligtvis förhålla sig till den "realexisterande socialismen" när man var dum nog att gå med i kommunistpartiet. Men vad hände då egentligen på 60, 70, 80-talen? det finns bara väldigt liten och mycket otillfredsställande forskning om dessa årtionden när det kommer till vänsterrörelserna. Året 68 och studentvänstern ("när allting var i rörelse" blabla) har visserligen sett sin del av mer eller mindre avancerad mytbildning på akademisk nivå, men det ser dåligt ut när det kommer till den delen av vänstern som just inte råkade läsa på högskolorna eller läsa Stockholmstidningarna. Och om 70- och 80-talen råder det tysthet.

Skulle man sätta sig på arkiv och lusläsa beslutsprotokoll från Vänsterpartiets/vpk:s partikongresser och partistyrelsemöten skulle man nog kunna få uppfattningen att partiet hela tiden hade en tydlig kurs: Mellan 1964 och 1972 odlade man en "vänstersocialistisk" kurs och tog avstånd från öststatskommunismen, sen tog de onda krafterna över och "kominterntraditionen" togs upp igen. Det är en tes som fått en viss popularitet bland C H Hermanssons hejarklack och denna tes har fått ett visst inflytande över en viss tevejournalists grävande verksamhet i sammanhanget.



Att den offentligt som öststatskramare utskällde Lars Werner i själva verket utsågs som partiordförande därför att Hermansson ansågs vara för svag eller ovillig för att hanskas med hårdvantarna med de moskvatrogna krafterna i vpk förtigs däremot gärna. Liksom det faktum att vpk:s medlemmar hellre koncentrerade sig på sina politiska visioner som berörde hemmaplanet än att egentligen intressera sig för utvecklingen i Sovjet. Det kan visserligen kritiseras, å andra sidan hör det till den svenska kommunismens tradition att i alla självgodhet se sig som den främsta rörelsen mot etablissemanget och överheten. Varför på allvar diskutera situationen efter ett presumtivt maktövertagande när man kan minnas de hjältedåd som svenska kommunister (föga framgångsrikt) utkämpat i Ådalen eller Spanien? Varför diskutera proletariatets diktatur på allvar när den känns v-ä-l-d-i-g-t avlägsen, då ska vi hellre lägga krutet på att lägga fram ett alternativt budgetförslag (som kommer att röstas ned) i Borås kommunfullmäktige...

Och denna trend blev nog ännu mer utpräglad när studentvänstern strömmade in i partiet. Hellre snacka om slutmålet, det kommunistiska samhället, än om den steniga vägen dit.

Bortsett från dessa snarast allmänna problem så kan man ju lätt få intrycket att hela bunten trots allt var centralstyrd när man läser partiledningens och kongressens protokoll eller den växande floran av autobiografier som forna kommunistiska riksdagsmän och anställda på Kungsgatan 84 i Stockholm hunnit författa. Men återigen kan den partisplittring som faktiskt ägde rum år 1977 ge en fingervisning om att det hela kanske inte var helt så endimensionellt.

Jag drivs personligen av en viss nyfikenhet när det kommer till det här. Hur tänkte man egentligen när man gick med i ett kommunistparti som inte var delaktig i maktutövande? Hur kunde man förena sitt demokratiska patos med all den information om de s.k. kommunistiska länderna som just gick stick i stäv med den egna visionen om det socialistiska samhället. Jag för min del vet varför jag själv under tidigt 1980-tal gick med i Kommunistisk Ungdom: Det var Natos missiler runt husknuten som framstod som den överhängande fara man skulle bekämpa, inte missilerna på andra sidan järnridån.


Mot krigshetsaren Ronald Reagan framstod t o m karrikatyrkommunisten Bresnjev som rena fredsängeln...

Nu har jag precis återvänt från en resa till Malmö och Lund, där jag fört samtal med människor som under olika årtionden och av helt olikartade skäl gått med i SKP/vpk/Vänsterpartiet. "Traditionalister" såväl som "förnyare", aktiva såväl som inaktiva medlemmar, ja även ex-medlemmar. Och det blir svårt att försöka finna en gemensam nämnare i dessa individers berättelser och erfarenheter. Men en sak är klar: de var och är varken idioter eller cyniska förespråkare av massmord och klassförtryck i kommunismens namn. Heller inte gick de med i Vänsterpartiet för att leva ut sin antikommunismen. Och deras vardag inom partiorganisationens olika nivåer kunde tydligen skilja sig alldeles oerhört från det som de centrala partiarkiven kan förtälja.

Min slutsats: Fuck the archive och tro på att verkligheten är mera komplicerad än de lärda tror... och därför ska jag fortsätta bedriva min jakt på berättelser om vänsterpartisternas snarare än vänsterpartiets historia.

Klart slut

PS: Denna artikel har även skickats för publicering till tidningens Pravdas insändarsida.

We want you!

Inspirerad av George W Bush och The American Legion utropar jag härmed dvärgarnas eget krig mot terrorismen, "a war we did not start yet one that we will win. ...In this different kind of war, we may never sit down at a peace table... but make no mistake about it, we are winning and we will win."

Dvärgarnas korståg behöver frivilliga! Klicka på den här länken och stöd dvärgarnas osjälviska insats för fred och världssamfundets bästa.

Behövs inspiration?

At this moment, America’s finest young men and women are serving in harms way on our behalf in places thousands of miles from our shores. In Iraq, they liberated oppressed people. In Afghanistan, the Philippines, parts of the Middle East and even here at home, they are preventing another Sept. 11. In over 130 countries, the U.S. military is finding and eliminating terrorists committed to destroying our way of life. As crucial as these operations are, however, America’s service personnel find their strength in the unfailing support of family, friends and the nation they serve.

It is important that everyone gives them all the support possible. Veterans of past wars know how much it meant to receive a letter or care package from folks back home. While today’s war on terrorism has altered some of the ways to say “thank you” because of security requirements, there are many ways that Americans of all ages can show support for our troops... Make a contribution to The American Legion’s Legacy Scholarship Fund for children of service personnel killed in action. Donate blood. Purchase a flag or yard sign to display proudly in front of your home. Post a message thanking those in uniform for their courage. Organize a prayer vigil at your church for our president and military. Volunteer at a VA hospital. How you show your appreciation for our troops is up to you.
As long as these dedicated Americans fight for us, we will be here for them. Indeed, they are our nation’s newest veterans.

Kolla även den här länken, nästan oslagbart...

Idétorka råder (inte)

Vänsterpartiets historia har varit föremål för debatt, fraktionsstrider och medial rannsakning under ett antal månader nu. En repris lär kommer nu i dagarna när Uppdrag granskning bekämpar sommarens idétorka med en uppföljning av tidigare insatser inom området. Missa inte reporter Janne Josefssons "svar på vad Lars Ohly egentligen står för" som sänds den 3 augusti, kl. 20:00 på SVT1. '

Det blir också slutet på en legendarisk epok, ty Janne J. lämnar redaktionen och får ett eget program, erfar jag på SVT:s hemsida. Programidén låter mycket spännande: "I stället ska han och kollegan Lars-Göran Svensson göra en serie program med uppföljningar av gamla reportage som Janne Josefsson gjort."

Det blir nog en hel del favoriter i repris framöver, och vi får hoppas att det går bättre än förra gången, när Janne Josefsson mötte verkligheten i "Fittja Paradiso". Lycka till, Janne, din gamle rövare!

Apropos "favorit i repris". John Anderssons kommentar om Uppdrag gransknings välregisserade attack mot Lars Ohly och co. är en riktigt höjdare.

Som aktör i dramat med insyn i det analysarbete som Vänsterpartiets analysgrupp håller på med kan jag dessvärre bara hålla med Johns avslutande omdöme:

Vitboken "Lik i garderoben?" var alltså ett tidvis synnerligen mediokert försök ifrån Vänsterpartiets sida att få rätsida på den egna historien, men på vissa håll kanske man rent av uppfattade den som ett ärligt första försök och någonting som med tiden skulle kunna leda till konstruktiva resultat. Alltså inte bara ett försök sopa det hela under mattan för tid och evighet och att förklara, att på 1993 års kongress gjorde vi fullständigt upp med stalinismen.
Tyvärr, med tanke på partisekreteraren Pernilla Zethraeus uttalanden om att stalinismen inom partiet handlade om ”grabbig bastubadarkultur”, verkar den analytiska nivån inom Vänsterpartiet att ha sänkts högst påtagligt jämfört Vitboken ifrån 1992.

Själv har jag sagt det tidigare och säger det nu igen: En kritisk analys av Vänsterpartiets historia kan inte begränsas till en tämligen liten grupp mer eller mindre begåvade individer. Analysarbetet måste rimligen pågår för jämnan - genomsyra hela partiet. (V)i behöver debatt snarare än nya manifest som skyller den onda partihistorien på "Kominterntraditionen" samtidigt som de konstruerar en bakspegelshistoria som fokuserar på förment de "vänstersocialistiska" hjältarna med C H Hermansson i spetsen.

Chefideologen för denna strömlinjetolkning är ingen mindre än Hermanssons hovbiograf Werner Schmidt. Men då Schmidt bygger sin koncepthistoria på imponerande källstudier och marxologens inte helt så imponerande visdom nöjer sig Vänsterpartiets analysgrupp (eller kanske dess majoritet) med att agera som ett alternativ till partiets programkommission, utan att besvära sig med käll- eller ens litteraturstudier.

Det som man gjorde 1992, nämligen att försöka analysera "tidigare forskning" gör man inte idag. I sann positivistisk anda bestäms att detta inte behövs: det finns ju två böcker som täcker allt man vill ha sagt: Jörgen Hermanssons Kommunism på svenska? SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern från 1984 och Werner Schmidts läsvärda men tjatiga lunta från 2003, Antikommunism och kommunism under det korta 1900-talet.

Roligt att man själv får vara med och analysera. Det är väl för partiets bästa, antar jag. Men nog finns det vettigare saker att göra.

Kort och smärtlöst: Jag är tillbaka i cyberrymden dvs jag har återvänt till en arbetsplats som fortfarande är helt folktom. Sabbatsmånaderna pågår med andra ord fortfarande inom universitetsvärlden. Men snart är folk tillbaka och personalrummet kommer att fyllas med samtal om risken för utbrändhet bland Sveriges underbetalda och sönderstressade akademikerkår.

För att höja stämningen följer jag diverse politbloggares rekommendation och tar en titt på den kristna tidningen Dagen. Att botanisera lite på deras sajt kan mycket riktigt roa alldeles enormt, särskilt artiklarna i magasinet Petrus kan ge ett lyft. Spana också in deras läsaromröstningar, de är enastående.

Men tillbaka till allvarligheten.

"7/7" har helt enligt förväntningarna provocerat svenska medier att sprida nonsens om "världssamfundets" behov att bekämpa terrorismen genom en allmän minskning av medborgerliga rättigheter åt alla. Inte ens den liberala pressens gamla kelgris Amnesty international får gehör när man kritiserar kriget mot terrorismen utifrån ett medborgarrättsligt perspektiv.

Den fria pressen anser kanske att de medborgare som har rent mjöl i påsen inte behöver bry sig om statsmaktens integritetskränkande övervakarverksamhet. Säpo är ju bara ute efter riktiga bovar, liksom.

Och så vet vi ju, framför allt tack vare DN:s eminenta ledarsida som inspirerar så många andra i det här landet, att folket behöver överhetens vägledning - annars skulle människorna ju för länge sedan slutat rösta på sossarna eller diverse ytterlighetspartier.

Själv var jag mest road över svenska journalisters snusförmunstiga påminnelse om att Londonborna ju redan under "the Blizz" visat att de kan klara stora faror tack vare britternas fantastiska förmåga att fortsätta med sitt business as usual. Och dessa evinnerliga försäkrandena om att attentaten i London, minsann, inte kan ha ett samband Irakkriget. Bra för diskussionen av detta detalj att en av de misstänkta gärningsmännen har gripits och kan försäkra de svenska expertkommentatorerna om att terroristerna faktiskt ville ge igen för ockupationen av Irak...

Hur som helst så är hotet mot "världssamfundet" inte terroristiska punktattacker mot västvärldens huvudstäder, utan kombinationen av ett gigantiskt militärindustriellt komplex, rövarkapitalistiska intressen och kristen fundamentalism i USA som legitimerar och provocerar dem.

Sambandet mellan den ena och den andra terrorismen döljs dock bakom en fassad av propaganda som hävdar att det är självmordsbombare och mytiska islamistnätverk snarare än världens mest aggressiva militära supermakt som hotar freden. Och den propagandan sprids bl a i svensk media så till den måtta att man ibland vill kräkas.

Men alldeles oavsett detta så lär vi behöva vänja oss vid det faktum att det finns ett sammanhang mellan västvärldens imperialistiska förehavanden runtom i världen, samma länders rasistiska migrationspolitik och den mycket oroväckande renässansen för en aggressiv kristen fundamentalism i våra sekulära samhällen.